Fru talman! I detta betänkande om processrättsli-
ga frågor behandlar vi här i dag motioner från all-
männa motionstiden 1998. Om inte alla så har flera
liknande motioner tidigare behandlats i denna kam-
mare i samband med framlagda propositioner och,
som i detta fall, i samband med behandling av motio-
ner väckta vid den allmänna motionstiden.
I enlighet med vad betänkandet visar så bereds
flera av de yrkanden som föreligger på Justitiedepar-
tementet.
Fru talman! Jag tänker nu här från talarstolen be-
möta de reservationer som föreligger.
I reservation 1 om specialdomstolar yrkas att spe-
cial- och partssammansatta domstolar skall avvecklas
och att deras uppgifter skall övertas av de allmänna
domstolarna. Redan vid tidigt 90-tal avvecklades
flera specialdomstolar. Det är och har varit Modera-
ternas inställning sedan flera år tillbaka att special-
domstolarna i möjligaste mån skall avskaffas. Det
ställningstagande som vi från den socialdemokratiska
gruppen gjorde vid riksmötet 1993/94 kvarstår fortfa-
rande, dvs. att varje specialdomstols fortsatta verkan
helt borde bedömas efter dess egna meriter och inte
utifrån principiella ståndpunkter.
I sammanhanget kan dock nämnas att riksdagen
nyligen har beslutat om instansordningen i marknads-
föringsmål som innebär att fr.o.m. den 1 april i år
gäller att mål om förbud och ålägganden i princip
skall handläggas av Marknadsdomstolen som första
och enda instans. Syftet är här att göra det möjligt att
snabbt få ett slutligt avgörande i frågan om en viss
marknadsföringsåtgärd strider mot de marknadsrätts-
liga bestämmelserna.
Regeringen har nyligen beslutat att en särskild ut-
redare skall se över ordningen för prövning av mål
som handläggs vid Patentbesvärsnämnden samt av
patentmål vid Stockholms tingsrätt. Meningen är att
utredaren skall ta ställning till om Patentbesvär-
snämndens verksamhet helt eller delvis skall överfö-
ras till Stockholms tingsrätt.
Utskottet finner inget annat än att specialdomsto-
larna i framtiden får bedömas på deras egna meriter.
I reservation 2 föreslår moderaterna att det bör va-
ra möjligt för polisen att avgöra om sjukvårdsperso-
nal skall tillåtas ge kräkmedel för att säkra bevisning
om narkotikainnehav.
Samtidigt som jag givetvis inte vill eller kan
blunda för det problem som uppstår när kapslar
sväljs, så anser jag att det är ett mycket allvarligt
ingrepp i den kroppsliga integriteten att utsätta någon
för tvångsmedicinering. Vad jag kan förstå framhöll
inte heller Polisrättsutredningen i sitt betänkande
något önskemål om att införa tvångsmedicinering.
Dock beslutade regeringen våren 1998 att tillkalla
en narkotikakommission där uppdraget bl.a. omfattar
rättsväsendets och Tullens arbete med narkotikabe-
kämpningen. Enligt vad utskottet erfarit kommer
kommissionen att behandla frågan om användning av
kräkmedel i kampen mot narkotika. Låt oss avvakta
denna utredning och invänta och se om Narkotika-
kommissionen anser att kräkmedel bör få användas
som ett straffprocessuellt tvångsmedel.
I april 1998 överlämnade den s.k. Buggningsut-
redningen ett betänkande om buggning och andra
hemliga tvångsmedel till regeringen. Utredningen
föreslår att det införs möjligheter till buggning som
ett straffprocessuellt tvångsmedel vid förundersök-
ning.
Enligt förslaget skall buggning få användas vid
förundersökning angående brott som har ett mini-
mistraff på fyra års fängelse. Eftersom detta förslag
innebär att buggning endast kommer att tillåtas vid de
allra mest allvarliga brotten och endast om någon är
skäligen misstänkt för brottet, om åtgärden är av
synnerlig vikt för utredningen samt om skälen för
åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som
åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat
motstående intresse kan buggning vara av vikt för att
ge polisen bättre möjligheter att bekämpa allvarlig
brottslighet. Eftersom buggning utgör ett intrång i den
personliga integriteten och ställer särskilda krav på de
regler som skall gälla är det nödvändigt att ett förslag
till riksdagen föregås av en grundlig analys. Då det
pågår ett beredningsarbete av Buggningsutredningens
betänkande avstyrker utskottet de motioner som före-
ligger.
Vad beträffar yrkande 5 från Vänsterpartiet så har
Sverige fått kritik av Tortyrkommittén där det fram-
står som mycket angeläget att åtgärder kommer till
stånd snabbt vad gäller att ge frihetsberövade perso-
ner rätt att kontakta anhöriga, och att den rätten inträ-
der omedelbart vid gripandet, och att låta dem biträ-
das av advokat. Då regeringen har svarat på kritiken
genom en rapport till Europarådet att dessa frågor är
föremål för översyn i Justitiedepartementet och
kommer att tas upp i en departementspromemoria
anser utskottet att riksdagen skall avvakta kommande
förslag.
Vad gäller motionsönskandet att den häktade skall
ges möjlighet att själv välja läkare har utskottet sam-
ma uppfattning som regeringen att det är normalise-
ringsprincipen som gäller, vilket innebär att frihetsbe-
rövade personer har rätt till sjukvård på samma sätt
som personer som inte är berövade friheten.
I motion Ju801 förordar Moderaterna att den sam-
ordning av häktningsberedskapen som sker under
helgen utökas så att häktningsfrågorna även under
vardagar bara prövas av en domstol i beredskapsom-
rådet.
Häktningsförhandlingar hålls i regel i den tingsrätt
inom vars domkrets brottet förövats. Om det finns
särskilda skäl får frågor om häktning tas upp av rätten
i en annan ort än som eljest skulle ha skett. Detta
undantag kom till i syfte att ge den tjänstgörande
tingsrätten behörighet att pröva häktningsfrågor inom
hela beredskapsområdet.
Domstolsverket har inrättat en utvecklingsgrupp
där bl.a. just frågan om att organisera prövningen av
häktningsfrågor på det sätt som förespråkas i motio-
nen tas upp. Det finns i dag planer på en sådan för-
söksverksamhet i Västmanlands län. I avvaktan på
detta, fru talman, anser utskottet att riksdagen inte
skall göra något uttalande i frågan.
Centerpartiet efterlyser ett lagförslag som innebär
att handlingar som innehåller känsliga uppgifter vid
postbefordran alltid skall sändas med rekommenderat
brev. Man vill utöka skyldigheten att använda delgiv-
ning. Utskottet är inte berett att förorda att det i del-
givningslagen - som enbart reglerar själva verkstäl-
landet av delgivningen - införs regler om vilken typ
av handlingar som skall delges.
Upplysningsvis kan dock nämnas att det inte finns
något som hindrar domstolar eller andra myndigheter
från att sända känsliga handlingar i rekommenderade
brev om de bedömer att detta är ändamålsenligt.
Vänsterpartiet ifrågasätter i motion Ju804 om da-
gens regler gör det möjligt att i Sverige pröva anspråk
som avser skadestånd på grund av krigsförbrytelser
och andra grova kränkningar av mänskliga rättigheter
och vill med anledning av detta att en översyn kom-
mer till stånd.
Skadestånd är många gånger en viktig sanktion
för att en målsägande skall få upprättelse. Utskottet
vill dock erinra om att redan gällande regler ger en
möjlighet att föra skadeståndstalan här under förut-
sättning att åtalet prövats här. Att föra en skade-
ståndstalan i den aktuella typen av mål utan samband
med ett åtal framstår emellertid av flera skäl som
orealistiskt, bl.a. skulle målsäganden inte ha den
fördel i fråga om utredningen om den skadegörande
handlingen som samordningen med ett åtal normalt
sett innebär. En sådan dom skulle med stor sannolik-
het endast kunna verkställas i stater inom EU eller i
Norge, Island och Schweiz. Mot denna bakgrund är
utskottet inte berett att förorda att ett utredningsarbete
kommer till stånd.
Utskottet anser att det som framförs i reservation
9, om bemötande av vittnen och målsägande i dom-
stol, är viktigt. Det är en fråga som har varit uppe till
beredning tidigare, och jag vet att åtgärder härom har
vidtagits. Bl.a. har Domstolsverket på regeringens
uppdrag tagit fram ett åtgärdsprogram som syftar till
att förbättra domstolarnas bemötande av vittnen och
övriga som kommer i kontakt med domstolen. Det
har också anslagits medel till två försöksverksamheter
i syfte att förbättra stödet till brottsoffer och vittnen.
Jag vet att det pågår en sådan verksamhet i mitt
hemlän Kalmar, och vad jag har erfarit har det slagit
väl ut hitintills, men det är värt att vänta på en utvär-
dering.
Vad beträffar de delar där det pågående reformar-
betet kräver författningsändringar, exempelvis i möj-
ligheterna att förordna stödpersoner, förutsätter jag att
den beredning som jag vet arbetar på departementet
kommer att utforma ett förslag så skyndsamt som
möjligt.
I reservation 10 framhåller kristdemokraterna att
barn som utsätts för brott befinner sig i en särskilt
utsatt position. Givetvis är det så. Jag vill påstå att
barn alltid i alla avseenden är mer utsatta än vuxna.
De är dessutom helt beroende av oss vuxna. Det är
därför särskilt viktigt att barn som utsätts, eller som
har utsatts, för brott får just det stöd som de behöver.
Vad beträffar barnens ställning i rättsprocessen så
pågår ett arbete i Regeringskansliet. Den aviserade
propositionen om barns rätt till målsägandebiträde
kan förväntas innebära att barn som utsatts för brott
från anhöriga får ett ökat stöd. Även i övrigt pågår det
på flera håll arbete i den riktning som kristdemokra-
terna efterlyser och som, det instämmer jag i, är nöd-
vändig för barnens rätt.
Våren 1998 beslutade riksdagen om en lag om an-
svar för elektroniska anslagstavlor. Lagen innebär i
huvudsak att den som tillhandahåller en elektronisk
anslagstavla skall ha uppsikt över den samt är skyldig
att lämna användare av tjänsten en viss information
och att ta bort vissa slag av straffbara meddelanden.
Om detta inte efterföljs kan tillhandahållaren straffas.
Moderaterna anser i reservation 11 att det inte är
rimligt att tillhandahållaren skall kontrollera de med-
delanden som skickas in till den elektroniska an-
slagstavlan. De menar att införandet av en särskild
reglering av denna form av kommunikation, bara
därför att den utnyttjar datatekniken, innebär en onö-
dig särlagstiftning. Moderaterna framhåller att pro-
blemen med elektroniska anslagstavlor i stället bör
lösas inom ramen för de straffrättsliga regler som
redan finns.
Då det har visat sig finnas en brist på kontroll
över de elektroniska anslagstavlor som kan utnyttjas
för brottsliga ändamål samt att det kan vara mycket
svårt att spåra de användare som ursprungligen avsänt
det straffbara meddelandet och det därav inte alltid är
säkert att brottsbalkens bestämmelser är tillräckliga
för att reglera ansvaret i dessa situationer, finns det
starka skäl för att en lagstiftning gäller som klart
fastställer tillhandahållarens ansvar för förekomsten
av vissa meddelanden.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till
hemställan i betänkandet och avslag på samtliga re-
servationer.