Fru talman! Jag skall inte gå in på alla våra reser-
vationer i betänkandet JuU26 utan bara beröra några.
Jag vill dock säga att vi står bakom alla våra reserva-
tioner och yttranden. Jag yrkar bifall till reservation
10 under moment 13. Jag skall inte nu beröra alla
frågor. Jag tycker att justitieutskottets medlemmar
gör det bra som sitter här timme efter timme och ändå
är så engagerade i debatten.
I reservation 10 beskriver vi vår inställning att
barn som har utsatts för brott skall ha ett starkt stöd.
Det nuvarande stödet bör förbättras i flera avseenden.
Mer utbildning och kunskap behövs för de människor
som i olika sammanhang, bl.a. i våra domstolar, mö-
ter barn som fallit offer för sexuella övergrepp.
Reservation 9 handlar om våra gemensamma krav
på kraftfulla åtgärder för att förbättra vittnenas situa-
tion.
Bemötandet av vittnen i våra domstolar har gett
anledning till många diskussioner både i kammaren
och i utskottet. Vi kristdemokrater har motionerat om
detta ett antal gånger och ser det som en mycket an-
gelägen fråga som vi vill följa tills vi nått resultat.
Det handlar delvis om ersättningen för förlorad
arbetsinkomst och resor. Det är enbart nämndemän
och vittnen som ännu inte fått någon kompensation
för inflation, kostnadsökningar och höjningar av löner
och arvoden, som alla andra parter i domstolen har
fått under tio år. Ersättning på 300 kr täcker på intet
sätt förlorad arbetsinkomst för vittnena. Blir det dess-
utom inställda förhandlingar på grund av att den till-
talade inte infinner sig, så måste vittnet infinna sig på
nytt och detta kanske vid ett flertal tillfällen.
Hur skall vi kunna upprätthålla rättssäkerhet och
förvänta oss att vanliga människor i samhället skall
våga utsätta sig för den press som vittnen får göra och
samtidigt betala för det?
Nu skriver regeringen att en diskussion förs om
att höja ersättning för förlorad arbetsinkomst till
600 kr. Det anser vi kristdemokrater är ett minimi-
krav.
Kristdemokraterna har under en längre tid arbetat
för att förbättra vittnenas situation. Det kan kännas
olustigt att som vittne konfronteras med den tilltalade
och kanske utsättas för dennes hotfulla blickar och
kroppsspråk. Många vittnen känner sig också rädda
för vad som kan hända när man har vittnat. Kommer
den tilltalade eller någon i hans bekantskapskrets att
hämnas, kanske hota eller skada vittnets familj? Den-
na rädsla måste vi som beslutsfattare ta på ytterst stort
allvar.
Bemötandet av vittnen är alltså något som vi
kristdemokrater ser som mycket allvarligt och ange-
läget att diskutera. Det handlar om att visa med-
mänsklig respekt.
Vittnet har tagit sitt samhällsansvar, men när man
kommer till rättegången möts man av en främmande
miljö, som man har mycket lite insikt om. Ofta place-
ras man i en korridor och konfronteras med den till-
talade. I själva rättegången möts man sedan av ut-
frågning, iakttagelser ifrågasätts och detta under for-
mer som är högtidliga, med kylig, saklig juristprosa
som är främmande för de flesta vanliga samhälls-
medborgare. Allt detta tillsammans med rädsla för
vad som händer sedan - kan jag gå säker för dem som
är tilltalad? - bidrar till att alltfler inte vågar ställa
upp som vittnen.
Som ett yttersta bevis för sin samhällsinsats får
man dessutom inte full ersättning för förlorad ar-
betsinkomst, utan vittnet får betala för allt man varit
med om.
I tidningen Nämndemannen belyses situationen
ute på domstolarna. I augusti 1998 hade endast 22 av
drygt 90 tingsrätter separata väntrum. Nu säger man i
betänkandet att domstolarna tills vidare bör ha bered-
skap för att ordna ett avskilt väntrum när behovet
uppstår. Hur skall denna möjlighet komma vittnena
till kännedom när de inte ens får kännedom om hur
rättegången skall gå till? De får knappast heller in-
formation om sina rättigheter.
I betänkandet hänvisar man till det åtgärdspro-
gram som Domstolsverket har påbörjat. Dom-
stolsverket har inlett en översyn av de kallelser som
sker till vittnen etc. I det åtgärdsprogram som påbör-
jats föreslås att det i utbildning och fortbildning av
samtliga personalkategorier vid domstolarna skall
införas beteendevetenskapliga moment och annan
utbildning om brottsoffer. Det här är en viktig del för
att personal som möter vittnen skall ha förståelse för
hur svår situationen kan vara.
Efter det att Brottsofferutredningens förslag pre-
senteras, Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör gö-
ras?, har ambitionen hos Domstolsverket höjts. Bl.a.
skall ett informationsblad utformas som skall skickas
ut till vittnen tillsammans med kallelsen. Informa-
tionsbladet skall informera om hur en rättegång går
till. Vid domstolarna skall finnas personer med ansvar
att svara på frågor från vittnen och målsägande. Man
rekommenderar också att domstolslokalerna skall
förbättras för att tillmötesgå behovet av separata
väntrum för att beakta målsägandens och vittnets
behov. Enligt åtgärdsprogrammet skall man även
inleda försöksverksamhet med vittnesstöd vid dom-
stolar. Detta har påbörjats på vissa håll i landet bl.a.
med stöd från frivilliga från brottsofferjourerna.
Fru talman! Allt det som betänkandet tar upp som
planerade åtgärder för att förbättra vittnens situation
låter fantastiskt bra, och jag kommer verkligen med
stort intresse att följa utvecklingen. Som verkligheten
ser ut i dag har våra vittnen många gånger en oac-
ceptabel situation. Det finns en fara att vi som sitter i
de beslutande organen nöjer oss med fina formule-
ringar om vad planeras eller vad som förväntas ge-
nomföras. Men det handlar om det som gäller i verk-
ligheten.
Jag har inför den här debatten ringt runt till några
domstolar för att ta reda på hur verkligheten ser ut.
Det är långt ifrån den beskrivning och de ambitioner
som finns i betänkandet. Det är viktigt att vi än en
gång följer upp och ser efter hur vittnenas situation
ser ut i Sverige år 1999 och gör allt som står i vår
makt för att förbättra bemötandet för att kunna be-
hålla rättssäkerheten. Vanliga människor, Svensson,
skall våga gå till domstolen och vittna om det som de
har sett och upplevt i en situation.