Herr talman! I de tusentals fiskevårdsområdena i
våra insjöar och vattendrag säljs det enligt Per
Wramners utredning, vars förslag vi i dag fattar
beslut om, fiskekort för ungefär 250 miljoner
kronor per år. Jag påstår att mer än hälften eller
troligtvis största delen av dessa pengar används till
just fiskevård. De flesta fiskevårdsföreningar i vårt
land har nämligen som policy att låta huvuddelen av
sina inkomster gå tillbaka till åtgärder i de egna
vattnen. Det är en effektiv form av fiskevård och
finansiering av fiskevård.
Det är riktigt, som Kaj Larsson säger, att det finns
kuststräckor där detta inte fungerar. Och vad är
anledningen till det? Jo, Kaj Larssons partis
regering konfiskerade 1984 rätten för
fiskevattenägarna att sälja fiskekort. Då slutade den
verksamheten att fungera.
I Stockholms län sålde man t.ex. fiskekort för ca 1
miljon kronor om året, och jag vill påstå att dessa
pengar i sin helhet gick direkt tillbaka till
fiskevattnen. Naturligtvis ligger lösningen i att vi
skall återinföra möjligheterna för dessa människor
att sälja fiskekort. De har i de flesta fall utan
ersättning blivit fråntagna sin rätt att göra det.
Då säger troligen Kaj Larsson att vi har andra
kuststräckor som är inlösta av staten;
Norrlandskusten, Västkusten, osv. Jag motsätter
mig naturligtvis inte principen att pengarna skall gå
den rakaste vägen mellan konsument och
producent och att staten som ägare säljer fiskekort
för sina egna vatten. Detta går att lösa så att vi får
behålla den effektivitet som vi nu har när det gäller
de svenska insjöarna.