Herr talman! Jag vill gärna börja med att instämma
i mina borgerliga bröders uttalanden om vikten av
att vi slår vakt om ett starkt svenskt fiske och en
stark svensk fiskerinäring. Jag kan försäkra att en
enig regering har just den målsättningen.
Jag är naturligtvis smickrad av att Kaj Larsson
saknar mig så på talarlistan för denna debatt att han
mer eller mindre direkt uppmanar mig att gå upp i
debatten. Jag tyckte att det var ganska onödigt att
anmäla mig eftersom jag visste att utskottets
talesman Carl Olov Persson på ett bra sätt skulle
redogöra för utskottsmajoritetens synpunkter.
Jag är naturligtvis lika smickrad över att Kaj
Larsson betror mig med så stor makt och så stort
inflytande att jag ensam skulle kunna avgöra
regeringens ställningstaganden i dessa frågor i
allmänhet och kanske frågan om fiskevårdsavgift i
synnerhet.
Carl G Nilsson står ensam med denna synpunkt,
säger Kaj Larsson. Jag känner mig inte särskilt
ensam, eftersom jag har äran och nöjet att vara
ordförande i Sveriges Fiskevattenägareförbund. Det
är en organisation som har ca 115 000 medlemmar.
Den består av alla kategorier av fiskevattenägare,
från den lille enskilde bonden till kommuner,
skogsbolag och häradsallmänningar. Förbundets
förmodligen störste fiskevattenägare är f.d. Domän,
numera Assidomän. Förbundet är fullständigt enigt
om att inte tillstyrka en allmän fiskevårdsavgift,
eftersom det inte finns några argument för en
allmän fiskevårdsavgift eller metskatt, som jag
brukar föredra att kalla den.
All erfarenhet av allmänna avgifter och skatter visar
nämligen att pengarna till slut hamnar någon
annanstans och att byråkratin sväller och kommer
att äta upp en allt större del av intäkterna. Ett
exempel på en sådan avgift är den allmänna båtskatt
som vi hade för ett antal år sedan. Det är ett lysande
eller kanske rättare sagt avskräckande exempel.
Intäkterna räckte inte ens från början till för
förande av ett register över dessa båtar.
Jag menar att det troligen inte skulle bli så mycket
pengar över efter administration av en allmän
fiskevårdsavgift. Central byråkrati skall inte byggas
upp i onödan. Den är ineffektiv och tärande för den
verksamhet som den är till för. Det gäller särskilt
när syftet är att många människor skall betala en
relativt låg avgift.
Dessutom kan man misstänka att anslutningen till
en sådan fiskevårdsavgift inte skulle bli särskilt stor.
Vi kan peka på exempel från Norge på den punkten.
Man har där en s.k. ''almen fisketrygd''. Enligt
uppgift är det inte mer än ungefär en fjärdedel av
landets sportfiskare som besvärar sig med att betala
avgiften.
För att en avgift skall fungera måste man ha ett
mycket effektivt tillsyns- och kontrollsystem.
Kostnaderna för att bygga upp ett sådant system
skulle snart överstiga de extra intäkter som avgiften
skulle inbringa.
Nästa svårighet med en allmän fiskevårdsavgift är
att avgöra hur och till vem de pengar som eventuellt
blir över skulle fördelas. En förmodligen politiskt
tillsatt central kommitté skulle då bedöma
ansökningar om tilldelning av sådana medel. Jag
tycker att det skulle vara en omöjlighet att på ett
rättvist sätt se till att varje avkrok av landets
fiskevatten skulle få sin beskärda del.
Dessutom uttalar Sveriges Sportfiskareförbund att
det skall ha ett avgörande inflytande över hur de här
pengarna i så fall skulle användas. Bara det gör att
det blir mycket svårt att komma överens i denna
fråga.
Det finns alltså, herr talman, inte ett enda hållbart
argument för införande av en allmän
fiskevårdsavgift. Jag tycker att den idén är dömd att
misslyckas. Hittills har regering och riksdag insett
detta.
Det enda sättet att skapa de resurser som vi är
överens om behövs är att ta tillräckligt betalt för
fiskekorten och att se till att det finns möjlighet att
sälja fiskekort för de vatten som det är fråga om. Det
skulle vara en sund och riktig princip och skulle
innebära att man skulle använda intäkterna på
bästa sätt.
Ingen central insamling och fördelning av pengarna
blir mer effektiv än en sådan försäljning av
fiskekort. I stället för att införa denna skatt skall
man alltså låta fiskevattenägarna ta mer betalt för
fiskekorten. Det skulle förbättra sportfisket, och vi
skulle slippa bygga upp en ny administration.
Pengarna skulle utan omvägar gå till
fiskevårdsområdets kassa, och vi skulle kunna
använda pengarna till en praktisk fiskevård.