Herr talman! Det är klart att hela budgetlagen dis-
kuterats förut, men i praktiken kördes den ju faktiskt i
gång i fjol. Det är andra året vi diskuterar den på det
här sättet. Allt detta är ganska omfattande, som jag
sade, och visst kan man raljera över begreppet träna.
Men jag menar att det är en process som man är ovan
vid och där man både från riksdagens och regeringens
sida måste finna former för hur man skall hantera
budgetprocessen i sig.
Utskottet har också skrivit - vilket jag förstår att
Anne Wibble har konstaterat - att det finns vissa
saker i processen som vi tycker borde förbättras. Men
att säga att hela processen är anmärkningsvärd är
faktiskt att ta i i överkant. På det mesta som gäller
detta har ju Anne Wibble ingenting att anmärka.
Sedan gällde det a-kassan och assistansersättning-
en för handikappade. Det är ju så att bl.a. assistanser-
sättningen har vållat regeringen många problem. Un-
der Anne Wibbles tid som finansminister genomför-
des denna reform, och hennes partikamrat Bengt
Westerberg påstod att den skulle kosta 2 miljarder
kronor. I verkligheten har det visat sig att den kostar
7 miljarder kronor. Det är ansträngande för regering-
en att försöka lösa detta.
Däremot tycker regeringen att reformen är bra och
angelägen. Det är i det här läget inte rimligt att dra in
pengar och göra en besparing.
När det gäller a-kassan känner vi till hur det är.
Trots dessa bitar ser regeringen att man kan hantera
det och ha en budget i balans. Man klarar budgetmålet
trots dessa överskridanden.