Herr talman! I den första frågan som gällde själva
budgetlagen tror jag att Lennart Hedquist har miss-
uppfattat mig något. Det är klart att en skriven lag
skall följas så långt man någonsin kan och att man
skall leva upp till det ansvar man har gentemot en lag.
Men jag menar att processen i sig är ganska ny.
Det är en helt ny lag, och vi har en ny praxis att till-
lämpa i förhållande till regeringens budgetförslag,
som riksdagen också skall besluta om. Det kan disku-
teras hurdant detta är. Man kan nog aldrig säga att
något är helt fel eller helt rätt gentemot lagen. Det
finns utrymme för tolkningar inom det här området.
Självfallet menar också jag, på samma sätt som Len-
nart Hedquist, att en lag naturligtvis skall följas. Det
handlar inte om någon slapphet mot lagen.
Men som jag sade i mitt huvudanförande har pro-
cessen ganska nyss kommit i gång, och säg den pro-
cess som redan från början är totalt förfinad och per-
fekt! Detta rör sig om ett samspel som både riksdag
och regeringen är ovana att hantera. Vi tränar kanske
ännu på detta och skall naturligtvis bli bättre på om-
rådet.
Sedan gällde det de 500 miljonerna. Vi vet att när
man har fattat beslut om regionalpolitiska åtgärder ute
i landet så har utbetalningen kommit i en senare fas,
kanske efter ett halvår eller ett år. Det har resulterat i
att det faktiskt finns årsanslag som ligger reserverade
men som inte är använda i väntan på att projekten
skall slutföras.
Den goda tanken med detta är att man tidigare kan
starta nya projekt, därför att man vet att betalningen
för dem kommer senare. Det är fråga om ett slags
fasförskjutning. I stället för att låta pengarna ligga
oanvända i väntan på projekt kan man sätta i gång nya
saker. Med tanke på den arbetslöshet som råder ute i
landet är det angeläget att man kan göra så här. Det är
vällovligt och behöver inte misstolkas åt alla håll.