Fru talman! Bara de senaste dagarna har med all
önskvärd tydlighet visat hur känsliga frågorna om
svensk krigsmaterielexport ofta är - såväl inrikespoli-
tiskt som utrikespolitiskt. Jag avstår av förklarliga
skäl från att kommentera den aktuella debatten men
konstaterar att den faktiskt mycket klart har belyst att
det inte minst rör sig om vilket förtroende man har
anledning att ha för de inblandade aktörerna. Det
borde vara en varningssignal till oss, när vi skall dra
upp riktlinjer för hanteringen av dessa frågor i framti-
den.
Vi skall inte här i dag ta ställning till den större
frågan huruvida vi över huvud taget skall tillåta
svensk krigsmaterielexport, men jag misstänker att
även den kommer att beröras i den efterföljande de-
batten. Låt mig då bara säga att vår uppfattning är att
svenskt försvar bygger på bl.a. en kvalificerad svensk
krigsmaterielindustri. Den har varit av stor säkerhets-
politisk betydelse för vårt land. Möjligheten att expor-
tera krigsmateriel har därvid haft stor betydelse för
svensk försvarspolitik.
Alla stater har, precis som vi själva, rätt att be-
stämma över sin egen säkerhetspolitik, liksom i frå-
gan, om man ska ha ett militärt försvar eller ej. För att
det skall vara möjligt måste det ju finnas länder som
också är beredda att exportera vapen. Därmed bidrar
svensk krigsmaterielexport till ökad valfrihet för ett
tänkt köparland och även till att minska dess säker-
hetspolitiska beroende, särskilt av stormakter.
Däremot är det viktigt att svensk vapenexport inte
sker till stater som befinner sig i väpnad konflikt med
andra eller som har inre väpnade oroligheter. Frågan
om demokrati liksom om respekt för mänskliga rät-
tigheter och minoriteters rättigheter måste också
ovillkorligen beaktas. Av dessa skäl begränsas kretsen
av tänkbara exportländer betydligt, även om demo-
kratiseringen i Öst- och Centraleuropa givetvis något
har ökat den kretsen.
Fru talman! Export av krigsmateriel tillverkad i
Sverige är, som bekant, på förekommen anledning
föremål för en mycket restriktiv grundsyn, och skall
så förbli. En mer liberal dispensgivning får inte smy-
gas fram, utan den måste föregås av en bred parla-
mentarisk beredning som tar sin utgångspunkt i lång-
siktigt förändrade försvars-, säkerhets- och utrikes-
politiska förutsättningar.
Nu gällande riktlinjer, som regeringen redovisade
vid riksdagens behandling av propositionen Lag om
krigsmateriel och som riksdagen godkände i decem-
ber 1992, är enligt vårt synsätt helt till fyllest. Där-
emot kan man resa frågetecken inför hur riktlinjerna
har tillämpats.
Av dessa riktlinjer framgår att "tillstånd till utför-
sel av krigsmateriel, eller annan samverkan med nå-
gon i utlandet avseende krigsmateriel bör medges
endast om sådan införsel eller samverkan 1. bedöms
erforderlig för att tillgodose det svenska försvarets
behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är
säkerhetspolitiskt önskvärd, samt 2. inte står i strid
med principerna och målen för Sveriges utrikespoli-
tik".
Det står helt klart att var och en av de båda be-
dömningsgrunderna står på egna ben, dvs.: Båda skall
vara uppfyllda för att export av krigsmateriel skall
kunna medges. Den oklarhet som på sina håll har
tyckts vidlåta regeringens nu föreliggande förslag har
undanröjts genom utskottets tydliga skrivningar i detta
avseende. Det är välkommet och bidrar till fortsatt
förtroende för denna hantering.
Likaså är det välkommet att utskottet efter förslag
från bl.a. Folkpartiet liberalerna skärper skrivningarna
i lagtexten om att den nya inspektionen skall över-
lämna ett ärende till regeringen för prövning, om
ärendet har principiell betydelse eller annars är av
särskild vikt. Ärenden av denna art måste alltid slutli-
gen bygga på en av regeringen gjord politisk bedöm-
ning.
Fru talman! Redan vid riksdagens behandling av
dessa frågor våren 1988 förde Folkpartiet fram tanken
på en fristående myndighet som skulle skapa tydligare
ansvarsförhållanden och ökad klarhet om regeringens
roll i kontroll- och tillsynsarbete. Det stora antalet
ärenden motiverar i dag också en delegering till en
fristående myndighet i enlighet med regeringens för-
slag, vilket vi i Folkpartiet tillstyrker.
På liknande sätt som vad gäller den år 1992 inrät-
tade utlänningsnämnden är det ytterst angeläget att
riktlinjerna blir klara och att regeringens möjligheter
liksom yttersta ansvar för praxisbildningen klarläggs.
Vid riksdagsbehandlingen våren 1988 aktualisera-
de Folkpartiet också behovet av en lagreglering av
riktlinjerna för dispensgivningen. Detta skulle med-
verka till att beslutsfattandet fick fastare former. När
nu dispensgivningen överförs från regeringen till en
självständig myndighet kommer frågan i ett nytt och
tydligare läge. En fristående myndighet bör styras av
en av Sveriges riksdag antagen lag.
Frågornas politiska känslighet och krav på orubbat
förtroende för hanteringen understryker betydelsen av
att klara och otvetydiga regler skapas. Regeringen
borde få riksdagens uppdrag att återkomma med för-
slag till lagreglering av riktlinjerna för krigsmaterie-
lexporten. Jag kan bara beklaga att Socialdemokrater-
nas bristande förståelse för, eller kanske rent av vilja,
att skapa största möjliga klarhet bara kommer att
bidra till den förtroendeklyfta som den aktuella debat-
ten visar på inför hanteringen av svensk krigsmaterie-
lexport.
Lagreglerade riktlinjer kan naturligtvis inte lösa
alla bedömningsfrågor. Förhållanden i enskilda länder
som kan komma i fråga för export liksom bedöm-
ningen av enskilda krigsmaterielslag kan givetvis
förändras. Det är då ytterst angeläget att regeringen
fortlöpande har möjlighet att styra den politiska prax-
isbildningen. Det kan lämpligen ske genom att rege-
ringen, även under andra förhållanden än de som
reglerats i lag, kan utfärda förordningar om vissa
länder och om visst krigsmaterielslag. Så vidmakt-
hålls regeringens politiska ansvar för hanteringen av
enskilda ansökningar om dispens för krigsmaterielex-
port.
Låt mig avslutningsvis få konstatera att frågan om
vad den nya myndigheten skall ha för namn givetvis
inte har någon substantiell betydelse. Däremot bidrar
detta naturligtvis till den signalverkan som ges. Även
här hade det för förtroendet till den nya hanteringen
varit av värde om det för alla klargörande namnet
Krigsmaterielinspektionen hade kunnat bibehållas.
Det nya namn som regeringen förordar, och som jag
ännu inte lärt mig, bidrar inte till en sådan klarhet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 4
och 5 i betänkandet.