Fru talman! Den första lagen om aktiebolag i Sve-
rige tillkom år 1848. Men bolagsidén var inte ny. Det
hade runtom i världen funnits företag med en aktiebo-
lagsliknande struktur långt tidigare. De egentliga
föregångarna till våra dagars aktiebolag var nämligen
de handelskompanier som tillkom på 1600-talet. Dock
fanns redan på 1200-talet ett bolagskonstruerat före-
tag i Sverige. Det var första delen av det som i dag
heter Stora Kopparbergs Bergslags AB. Stora Kop-
parberg torde därigenom kunna betecknas som värl-
dens äldsta instustribolag.
Grundtanken bakom såväl handelskompanierna
som de egentliga aktiebolagen var emellertid den-
samma, nämligen att enskilda människor skulle få
göra penningsinsatser med rätt till andel i företag och
vinst och rätt att överlåta sina andelar.
Regleringen av aktiebolagen är privaträttslig och
bolagens affärsverksamhet karakteriseras av snabba
beslut och liten insyn. Verkställande direktören har
omfattande befogenheter att fatta egna beslut utan att
fråga någon annan. Inga handlingar i ett privat aktie-
bolag är offentliga och ingen kan överklaga ett sådant
företags beslut hos någon dosmtol.
Tanken med aktiebolagen är att de själva skall sö-
ka riskvilligt kapital på kapitalmarknaden. Bolagets
affärsverksamhet är alltså ett risktagande i sig.
Aktiebolaget strävar efter högsta möjliga avkast-
ning på insatt kapital. Företaget måste gå med vinst
för att överleva och måste därför anpassa sig efter
kundernas önskemål. Företagets resurser fördelas
följaktligen - i motsats till vad som gäller exempelvis
en kommun - dit där de förväntas ge högst avkast-
ning.
De svenska kommunerna är i alla avseenden an-
norlunda konstruerade än aktiebolagen. De är en form
av folklig lokal självstyrelse som har mycket gamla
anor. De första egentliga kommunallagarna i Sverige
tillkom år 1862, men olika former av lokal självsty-
relse har utövats i vårt land sedan medeltiden.
Den kommunala lagstiftningen, som är offent-
ligrättslig till sin natur, har ändrats vid ett flertal till-
fällen under de drygt 130 år som den funnits, men den
ursprungliga tanken bakom den lokala självstyrelsen -
att de boende inom ett visst geografiskt område själva
skall ha rätt att förvalta vissa gemensamma angelä-
genheter av intresse för alla boende i området - har
alltid varit själva grundprincipen inom kommunalrät-
ten.
Det kommunala och demokratiska beslutsfattandet
är långsamt eftersom alla skall få tillfälle att säga sin
mening. För att säkerställa medborgarnas inflytande
har sedan länge alla handlingar i en kommun i princip
varit offentliga och medborgarna har haft rätt att
överklaga alla beslut hos domstol.
Fru talman! Om man hade berättat för en indust-
riman eller politiker på 1870-talet att det hundra år
senare i vårt land skulle vara vanligt förekommande
med s.k. kommunala aktiebolag skulle vederbörande
förmodligen inte ha trott sina öron. Man hade ju ska-
pat så olika lagar just därför att de två företeelserna,
aktiebolag å ena sidan och kommuner å andra sidan,
var så olika. Beteckningen "kommunalt aktiebolag"
skulle på 1870-talet sannolikt ha uppfattats som helt
befängd.
Det är över huvud taget otillfredsställande att
kommuner och landsting under senare år har börjat
bedriva alltfler delar av sin verksamhet i privaträttslig
form och dessutom näringsverksamhet på områden
som inte kan anses ligga inom deras formella kompe-
tens och naturliga verksamhetsområden. Kommunerna
är numera verksamma inom så skilda områden som
t.ex. energi, vatten- och avlopp, budbilstransporter,
gräsklippning och sekreterarservice. De flesta kom-
munala företag är aktiebolag. Men det finns också
stiftelser, handels- och kommanditbolag samt eko-
nomiska och ideella föreningar.
Kommunala politiker är ofta styrelseledamöter
och ledande befattningshavare i de kommunala före-
tagen - eller bolagen, som jag för enkelhetens skull
säger fortsättningsvis. Risken för jävssituationer och
sammanblandning av de olika rollerna i kommuner
och bolag är därför mycket stor.
Visserligen är det enligt 2 kap. 7 § kommunalla-
gen tillåtet för kommuner och landsting att driva nä-
ringsverksamhet, men det skall i så fall ske i en
mycket begränsad utsträckning och utan vinstsyfte.
Skillnaderna mellan offentliga och privata företag
som agerar på konkurrensmarknader är emellertid så
stora att man utan vidare kan säga att det saknas ob-
jektiva förutsättningar att åstadkomma full konkur-
rensneutralitet.
Genom att kommunen har startat och byggt upp de
kommunala bolagen med avgifts- och skattepengar
finns det redan från början en subventionering in-
byggd i dessa företag. Det kommunala företaget står i
jämförelse med det privata företaget så att säga redan
i utgångsläget på en subventionerad grund. Varje
krona i det privata företaget är ju däremot alltid en
riskerad krona som har satsats med krav på förränt-
ning.
All kommunal verksamhet garanteras ytterst av
skattemedel, varför det kapital som finns i ett kom-
munalt bolag inte är lika flyktbenäget vid t.ex. dålig
lönsamhet som kapital i ett privatföretag. Kommuner-
na ställer sällan några egentliga ekonomiska krav på
verksamheten i kommunägda aktiebolag. Det är
ovanligt att man gör några större anspråk på avkast-
ning på insatt eget kapital. Inte sällan avsäger man sig
t.ex. aktieutdelning. Man ger ofta kapitaltillskott eller
s.k. ägartillskott och skriver in förlusttäckningsgaran-
tier redan i bolagsordningen.
En kommunal näringsverksamhet innebär därför
ett lågt, eller i många fall inget, ekonomiskt riskta-
gande jämfört med privata företag. Detta snedvrider
naturligtvis konkurrensen till de privata företagens
nackdel. Vid exempelvis en anbudstävlan kan kom-
muner och landsting ofta beräkna anbudspriser med
lägre riskmarginaler än konkurrerande privata företag.
Det är inte ovanligt att kommunala företag tillåts
att fortsätta sin verksamhet åtskilliga år även om de
går med förlust; deras verksamhet kan ju faktiskt i all
evighet finansieras med skattemedel eller för-
lusttäckning från de kommunala huvudmännen. Däri-
genom används också kommunala medel på ett för
skattebetalarna otillfredsställande sätt.
De kommunala bolagen är mycket nära bundna till
den egna kommunen eller det egna landstinget. Det
innebär att det ofta finns en mängd kostnader som är
gemensamma för den kommunala förvaltningen och
för det kommunala bolaget. Det är därför mycket
svårt att på ett rättvist sätt fördela de här kostnaderna
så att den kommunala, skattefinansierade förvaltning-
en inte får bära en alltför stor andel av de gemensam-
ma kostnaderna.
Hur skall man exempelvis göra med kostnader för
gemensamma övergripande funktioner eller med en
sådan detalj som kostnader för gemensamma lokaler i
form av t.ex. garage eller rentav gemensam arbets-
kraft som det ofta är fråga om? Genom de gränsdrag-
ningsproblem som finns ges stort utrymme för god-
tyckliga bedömningar.
Det händer också att de kommunala bolagen upp-
träder på konkurrensmarknaden samtidigt som de har
uppdrag från den egna kommunen eller det egna
landstinget utan att detta har föregåtts av en upphand-
ling eller liknande. Sådana s.k. direktköp från den
egna förvaltningen utgör i många fall en väsentlig del
av den totala verksamheten för de kommunala bola-
gen. Det förekommer också att kommunen eller
landstinget tecknar kontrakt med ett eget bolag som
skall utföra en viss tjänst åt kommunen eller lands-
tinget för en relativt lång tidsperiod. Enligt Konkur-
rensverket och Konkurrenskommissionen har detta
skett i en stor omfattning och utan upphandling i
konkurrens, bl.a. när det gäller tvätteritjänster åt
landstingen.
Den indirekta stödgivning som består i att kom-
muner och landsting ger förmånliga lån och kommu-
nal borgen är naturligtvis ytterligare en konkurrens-
fördel för det kommunala bolaget. Genom att finansi-
eringen av den kommunala verksamheten garanteras
med kommunal borgen kan exempelvis ett kommunalt
bolag lättare få en låg kapitalkostnad i jämförelse med
privata konkurrenter. Kommunala bolag får i allmän-
het också låna pengar av kommunala kreditinstitut till
lägre ränta än vad de enskilda företagarna får hos
affärsbankerna.
För den enskilde medborgarens del föreligger sto-
ra skillnader mellan kommunal förvaltning och kom-
munala bolag. Offentlighetsprincipen gäller visserli-
gen även kommunala bolag numera, men svårigheten
för kommuninvånarna att hålla sig underrättade om
vad som sker i de kommunala bolagen gör att princi-
pen om offentlighet inte fungerar i praktiken. Förutom
att det faktiskt finns en del formella hinder för full
insyn i kommunbolagen finns det också en bolagskul-
tur som gör att det ofta brister i rutiner och attityder
när det gäller insynen. Den gamla principen om liten
insyn i aktiebolagen hänger så att säga kvar. Sedan
ligger det självfallet också i sakens natur att sekretess-
lagen kan användas i ganska stor utsträckning i ett
aktiebolag. En hel del av det som handläggs i ett bo-
lag har ju stor betydelse för företagets ställning på
marknaden, varför mycket kan hemligstämplas med
hänvisning till att det är fråga om affärshemligheter. I
likhet med vad som gäller privata aktiebolag saknar
kommunmedlemmarna rätt att överklaga besluten i ett
kommunalt bolag.
Man kan alltså konstatera att den medborgerliga
kontrollen fungerar ännu sämre när kommunerna
bedriver verksamhet i privaträttsliga företagsformer
än när det gäller den kommunala förvaltningen.
Kommunen skall visserligen förvissa sig om att
den får yttra sig innan viktigare beslut fattas i de
kommunala bolagen. Men kommunens yttrande är
samtidigt inte bindande för bolagen. Det förhållandet
att det går att överklaga fullmäktiges beslut att bilda
det kommunala bolaget eller beslut om t.ex. ekono-
miskt tillskott till bolaget är ju en helt annan sak.
Det finns på sina håll en gammal föreställning om
att offentliga företag skulle företräda en högre moral
än privata företag. Det ger anledning att något beröra
de många exempel på missbruk från kommunala bo-
lagsmäns sida som under de senaste åren har kommit
till allmänhetens kännedom.
Det har handlat om alltifrån alltför vidlyftig repre-
sentation med resor, krogbesök och besök på olika
klubbar till rena oegentligheter i form av bedrägerier
och andra brott. Att sådant har kunnat ske har natur-
ligtvis i stor utsträckning berott på den oklara kon-
struktion som ett kommunalt bolag utgör i sin egen-
skap av både privaträttslig och offentligrättslig ska-
pelse. De missbrukande bolagsmännen har i många
fall trott att de har befunnit sig i ett slags skyddad zon
där de har haft rätt att agera som de vill och utan
personligt ansvar. De har uppenbarligen också trott att
deras agerande inte skulle kunna komma ut i offent-
lighetens ljus.
Det förhållandet att förtroendevalda personer
missbrukar sin ställning kan vara förödande, eftersom
detta lätt kan resultera i att andra medborgare får en
mera lättsinnig syn på vad som är rätt och fel. I en
förlängning leder detta till en allmän moralupplösning
med ökad brottslighet som följd. Erfarenheterna från
de kommunistiska öststaterna visar tydligt att korrup-
tion och normlöshet hos makthavarna leder till kor-
ruption och normlöshet även hos ett lands befolkning.
Den enskilde medborgaren frågar sig självfallet varför
han måste rätta sig efter lagar och normer när de le-
dande och förtroendevalda inte gör det.
Det har ibland sagts att kommunala bolag behövs
för samverkan mellan olika kommuner eller mellan en
kommun och externa aktörer, men så är det inte.
Samverkan mellan olika kommuner går alldeles ut-
märkt att ordna inom ramen för reglerna om kommu-
nalförbund. I den mån privata företag behöver utnytt-
jas för kommunal produktion av varor och tjänster
finns det andra möjligheter till arrangemang, t.ex.
entreprenader eller olika former av kundvalsmodeller.
Fru talman! Det behövs mycket nytt företagande i
Sverige, inte minst i dag när arbetslösheten är hög.
Systemet med kommunala bolag riskerar att allvarligt
skada den fria marknaden. Om landets kommuner
fortsätter att driva kommunala bolag i stor skala finns
det ingen möjlighet för lokala småföretag att växa
fram på grund av den snedvridning av konkurrensen
som de kommunala bolagen skapar. I många kommu-
ner kommer de mindre privatföretagen att vara ut-
slagna redan på förhand.
Riksdagen bör hos regeringen hemställa om för-
slag till sådana ändringar i kommunallagen som syftar
till att minska omfattningen av näringsverksamheten i
kommuner och landsting. Eftersom det är angeläget
att antalet kommunala bolag drastiskt minskas bör det
införas ett uttryckligt förbud i kommunallagen mot att
bilda kommunala bolag och en regel som sätter en
tidsgräns, vid vilken alla kommunala bolag skall vara
avvecklade. Moderata samlingspartiets synpunkter
angående den kommunala näringsverksamheten och
de kommunala företagen finns i reservationerna nr 1-
4.
Vidare anser vi inte att det finns anledning att
öppna möjligheten att etablera nya former av fastig-
hetsägande eller annan samverkan över kommungrän-
serna. Detta har vi framhållit i reservation nr 5.
I reservation nr 6 har vi ställt oss bakom ett mo-
tionsförslag om att självkostnadsprincipen i kommu-
nallagen skall ges en klarare utformning vad avser
taxor som har samband med myndighetsutövning. I
reservation nr 7, slutligen, ställer vi oss bakom några
motioner som i huvudsak handlar om förbud för
kommuner att tillämpa inkomstrelaterade avgiftssys-
tem m.m.
Bifall yrkar jag till reservation nr 1.