Fru talman! Hemma i Värmland har jag en gam-
mal god vän som jag brukar skoja och raljera litet
grand över. Han har nämligen förmågan att bara säga
var fjärde mening han tänker, och det blir ibland litet
svårt att förstå honom. Jag märker att jag ibland själv
hemfaller i den synden när jag kanske blir litet ivrig
och tidspressad.
Jag vill till stockholmsbon Kenneth Kvist och ak-
tiva och duktiga ledare inom idrotten i Stockholm
säga att det inte var min avsikt att tala förnedrande om
Stockholm eller Stockholmssyndromet. Vad jag vill
säga är att människor i storstadsregioner och männi-
skor ute i små kommuner lever under ganska olika
förutsättningar. När man beskriver kommunerna som
kommuner med tiotals olika bolag som sysslar med
avancerade skatteaffärer och skatteplanering känner
jag inte igen det. Jag tycker att det är litet jobbigt att
den verklighet som gäller i storstadsregioner är den
som styr vilka villkor som vi som bor i små kommu-
ner skall arbeta efter.
I små kommuner ute på landsbygden tvingas man
kanske att driva verksamheter som man inte behöver
driva i stora kommuner helt enkelt därför att inte
samma kommersiella utbud finns.
Det var detta som jag hade i bakhuvudet när jag
försökte lyfta fram att vår syn inte alltid är likartad
med den som man har i Stockholm. Det var inte me-
ningen att misskreditera.