Fru talman! Utbildning och forskning är något av
honnörsord i utbildningsdebatten. Det är viktiga före-
teelser men de kan inte ses skilda från samhället i
övrigt. Tvärtom ingår de som en mycket viktig och
integrerande del i samhället. Utan dem kan man inte
få en bra och snabb utveckling i ekonomin. Därför är
det viktigt att vi har en mycket bra högskola och en
bra forskning. Detta är självklart. Lika självklart är
det att vi har ett väl fungerande samhälle i övrigt, att
vi har ett bra företagsklimat, ett bra skattesystem så
att våra forskare stannar kvar i landet, en bra löne-
bildning så att vi inte får en alltför hög inflation som
påverkar ekonomin etc. Utan de faktorerna fungerar
inte samhället, och då hjälper det inte med en bra
högskola och en bra forskning för att utvecklingen
skall gå framåt och ekonomin skall utvecklas i vårt
land.
Som alltid är det en samverkan mellan många
faktorer som avgör utvecklingen i ett land. Vi mode-
rater har mycket starkt tryckt på att det behövs en ny
reformstrategi för att vi skall få en bra forsknings- och
utbildningspolitik i landet samt en bra utveckling i
övrigt. Vi trycker framför allt på kvalitets-och förny-
elseaspekterna. Det behövs för att det skall bli en
förändring på de här områdena.
Det finns en nära koppling mellan utbildning och
forskning, har vi sagt. Vi tycker att det är viktigt att
kvaliteten går före kvantiteten - inte tvärtom, som
regeringen i olika sammanhang gärna talar om. Det
brukar i längden straffa sig.
Det finns många andra faktorer i detta samman-
hang som jag skulle vilja peka på och som är av bety-
delse för utvecklingen inom forskarvärlden. Först och
främst - jag tar de här faktorerna utan någon inbördes
ordning - bör vi få fler fristående högskolor. Erfaren-
heterna från de två stiftelsehögskolor som i dag finns i
vårt land, nämligen Chalmers tekniska högskola i
Göteborg och Högskolan i Jönköping, är mycket bra.
Detta har inneburit ett kreativt nytänkande och en
betydligt större ekonomisk rörelsefrihet på de här
högskolorna. Därmed har vi fått en förnyelse som
också stimulerar de högskolor som inte är fristående
att starta utvecklingsarbete.
Från moderat håll undrar vi varför vi inte skall
kunna starta ytterligare en eller ett par sådana här
fristående högskolor. I vår motion nämner vi Kungli-
ga Tekniska högskolan, och den fanns med redan i
den inledande diskussionen när vi inrättade de första
fristående högskolorna. Varför, frågar vi oss, skulle
inte Tekniska högskolan i Stockholm nu få en chans
när man själv önskar det?
Vidare tycker vi att samverkan mellan högskolor-
na och det omgivande samhället bör förbättras. Det
har blivit allt bättre med tiden men fortfarande åter-
står väldigt mycket att göra. De gamla stora akademi-
erna har litet grand varit slutna från samhället i övrigt.
Där har de nya högskolorna, de s.k. mindre och me-
delstora högskolorna, betytt väldigt mycket. De har
nämligen för sin egen utveckling varit mycket mera
beroende av det omgivande näringslivet och det om-
givande samhället och de har även i sin tur betytt
mycket för utvecklingen på de orter där de finns lo-
kaliserade. Det finns många fina exempel i landet att
peka på men jag skall inte räkna upp dem här. Alla i
denna kammare vet vilka som avses.
I det sammanhanget måste naturliga nätverk ska-
pas mellan högskolorna och samhället. Dessa skapas
inte utan vidare. Det måste finnas en öppenhet på
båda sidor. Om jag tidigare litet grand kritiserade
akademierna finns det sannerligen anledning att också
kritisera samhället - enkannerligen kanske näringsli-
vet, det stora näringslivet och de stora företagen, - för
en brist i kontakten med högskolorna. Man har inte
alltid i näringslivet haft någon större förståelse för
högskolornas arbetssätt. Åsikten har varit att det varit
långsamt och trögt och att man inte hängt med i ut-
vecklingen tillräckligt snabbt. Man har glömt den
stora erfarenhet som finns i många andra länder av
hur fint det fungerar. Där kan man se individer passe-
ra från högskolan, ut i samhället och näringslivet och
sedan tillbaka igen - en korsbefruktning som varit till
alla parters båtnad. Det ser vi alldeles för litet av här i
Sverige, och det tycker jag är beklagligt - även om vi
numera ser en del positiva tecken.
Högskolorna, speciellt de stora universiteten, bör
få ha hand om sina egna lokaler. Vi har nu en organi-
sation som kallas för Akademiska Hus och som på
flertalet universitets- och högskoleorter har hand om
lokalerna. I många fall fungerar det bra men på stora
universitetsorter fungerar det mindre bra.
När gamla Kungl. Byggnadsstyrelsen slogs sönder
var tanken ursprungligen att universiteten själva
skulle få disponera sina egna lokaler. Där fanns förut-
sättningar att skapa tillräckligt stora enheter för att på
ett rationellt och effektivt sätt sköta lokalerna. Det
skulle ha lett till stora besparingar och till ett effekti-
vare utnyttjande av lokalerna på orterna i fråga. Var-
för det inte blivit så kan man verkligen undra. Jag
skulle vilja rikta frågan till Majléne Westerlund Panke
om hon inte trots allt är öppen för denna tankegång.
T.ex. vid Lunds universitet skulle det kanske ha
inneburit besparingar till mycket höga belopp. Det har
talats om tresiffriga tal i miljontals kronor som man
skulle ha kunnat spara om man själv hade fått sköta
det hela. Kungl. Byggnadsstyrelsen hade på sin tid en
egen förvaltning enbart för Lunds universitet, liksom
man hade för Stockholms universitet, Uppsala uni-
versitet osv. De var tillräckligt stora och bärkraftiga
enheter för att bära upp en egen administrativ fastig-
hetsförvaltning. Varför kan man inte göra så i dag?
Så till en annan aspekt som vi moderater från tid
till annan har upprepat här därför att vi tycker att den
är väldigt viktig. Vi poängterar nämligen kvalitetsas-
pekten i högskoleutbildningen. Utan en kvalitet som
innebär att vi hör till de ledande i världen kan vi inte
på ett framgångsrikt sätt konkurrera med omvärlden.
Därmed halkar vi efter. Det gör vi kanske i och för sig
ändå i ekonomiska avseenden men fallet blir snabbare
och djupare om vi inte så att säga har i varje fall
kvalitetsaspekten till vår fördel.
Under den borgerliga tiden fanns det ett förslag
innebärande att vi skulle värdera tilldelningen till
universiteten och högskolorna efter s.k. helårspresta-
tioner och efter studenternas eget val. En tredje faktor
var detta med kvalitetskriterier som innebar att om
man uppfyllde kvalitetskriterierna så var det bra.
Gjorde man inte det, skulle man kunna bli bestraffad
ekonomiskt sett.
Jag tror att det hade varit väldigt viktigt att ha kvar
detta kvalitetskriterium. Det skulle ha givit ett tydligt
besked till den högskola och det universitet som inte
klarade kraven. Beskedet skulle ha varit så tydligt att
alla i organisationen skulle uppfatta det och vidta
riktiga åtgärder.
Det görs i och för sig även nu utvärderingar av
kvalitetsaspekterna, men på ett annat sätt. I dem ställs
inte alls lika tydligt krav på en förändring av verk-
samheten. De tränger inte alltid hela vägen ned. Jag
tycker att det är beklagligt. Jag hade gärna sett att
man hade haft det gamla systemet kvar.
Jag tycker att regeringens politik när det gäller
forskningens frihet inte alls är vad vi från moderat
håll skulle önska oss. Jag skall, fru talman, ta mig
friheten att läsa ur vår reservation för att visa vad vi
tycker. Jag tycker att detta där är sammanfattat på ett
alldeles utmärkt sätt. Vi skriver så här:
"Eftersom all genuin kunskapsutveckling är oför-
utsägbar och i dag okänd, är mångfald och oberoende
nödvändiga förutsättningar för forskningens utveck-
ling. Staten måste skapa tydliga långsiktiga spelregler
som ger dem som har kompetens att prioritera och
välja forskningsområden ett avgörande inflytande
över den processen. Regeringen skall inte ovanifrån
bestämma vad som är samhällsrelevant utan stimulera
universiteten och högskolorna att själva ta och bibe-
hålla aktiva kontakter med företag och myndigheter
inom olika områden.
Fristående och kraftfulla forskningsfinansiärer är
vad Sverige behöver för att på sikt kunna få den kvali-
tets- och kompetenshöjning som krävs. Regeringen
bör upphöra med att använda de privaträttsliga forsk-
ningsstiftelserna som budgetregulatorer och med att
skapa jävssituationer genom korsrepresentation i
dessa och de statliga forskningsrådens styrelser."
Jag tycker att detta talar för sig självt.
Det finns - det skall gärna erkännas - en funda-
mental skillnad mellan oss moderater och socialde-
mokraterna på den här punkten. Det har inte varit bra
för forskningen att vi haft den organisation som fun-
nits under de senaste åren. Det område som hamnat i
den allra värsta situationen är den grundforskning som
finns i Sverige. Den håller på att hamna i strykklass
genom de satsningar och de budgetminskningar som
har gjorts och som avviker från det system som vi
tidigare har varit överens om.
Grundforskningen är viktig av många skäl. Den är
för det första oberoende. För det andra utbildas i den
de människor som sedan går över till senare typer av
forskning: utvecklingsforskning och industriforskning
av olika typer. Om vi har en för liten bas i grund-
forskningen, vilket vi håller på att skaffa oss, leder det
till en brist på kompetens i framtiden som är klart
oroväckande, eftersom vi då får allvarliga bristsitua-
tioner i de senare leden.
Problemet är att detta inte märks till att börja med.
Det dröjer flera år, kanske tiotalet år, innan man upp-
täcker det. Men när utvecklingen är klar för alla och
envar är det ingen lätt väg tillbaka. Att vända den tar
lika lång tid som att i det inledande skedet förstöra
den. Det kan ta ett tiotal år till, och då är vi mycket
långt efter omvärlden. Detta är djupt beklagligt.
Fru talman! Jag skulle vilja säga bara en sak till i
den här omgången. Vi har också att debattera studi-
estödssystemet. Jag skall beröra bara en sak, och det
är tidpunkten. Det har från tid till annan sagts att det
skall komma ett nytt studiestödssystem. Det sista
budet, lämnat här i kammaren av utbildningsministern
i en interpellationsdebatt med bl.a. mig själv, är att
det skall komma i så god tid att det kan träda i kraft år
2000.
Bara någon vecka senare läser man i tidningarna
att CSN, som sköter studiestödssystemet, säger att
detta under nuvarande omständigheter är fullständigt
otänkbart. Ett av skälen till att man inte kan göra det
är att man har fullt upp med att klara alla de da-
torproblem som finns inför millenniumskiftet. Det
finns inga förutsättningar för att införa ett nytt studi-
estödssystem då. Jag frågar mig då: Hur länge skall
studenterna i Sverige vänta på att få ett relevant studi-
estödssystem?
Den ena utredningen efter den andra har genom-
förts, och den ena fördröjningen efter den andra har
skett. Någon gång får regeringen ta sitt ansvar, sätta
ned foten och lägga fram ett förslag till studiestöds-
system som är relevant för studenterna. Om ni inte gör
det, kommer vi att få en situation där väldigt många
på grund av brister i det nuvarande studiestödssyste-
met inte vågar påbörja sina studier.
Det här är allvarligt och oroväckande. Det finns
anledning att rikta stark kritik mot utbildningsminis-
tern på den här punkten. Vi hade förväntat oss att ett
sådant här förslag skulle ha varit framme redan i
dagsläget. Det har inte kommit. Jag vill rikta frågan
till Majléne Westerlund Panke: När kommer det nya
studiestödssystemet? När kan det vara i kraft? När
kan vi lova att studenterna får ett system som är väl
fungerande och som de uppfattar som bra?
Jag har själv ett förslag som jag tycker skulle vara
alldeles ypperligt. Man behöver inte utreda så förtviv-
lat mycket. Man kunde åka ned till Danmark och titta
på det system som med stor framgång introducerades
där för några år sedan. Det är kanske inte till alla
delar fullt kopierbart i det svenska samhället, men det
är det i väldigt många avseenden. Det är också bråt-
tom.