Fru talman! Vi debatterar i dag utskottsbetänkan-
dena nr 12, 13 och 14. Jag vill börja mitt anförande
med att yrka bifall till några representativa reservatio-
ner. Vi står naturligtvis bakom alla reservationer, men
här yrkar jag bara bifall till UbU12, reservation 2
under mom. 4, UbU13, reservation 1 under mom. 2
och UbU14, reservation 5 under mom. 2. Jag övergår
nu till att något kommentera de reservationer vi har
fogat till de här betänkandena.
Vi kristdemokrater anser att den nuvarande rege-
ringen har gått för långt i central styrning av högsko-
lan. Vi vill slå vakt om universitetens självständighet.
Staten skall vara garant för högskolesystemet som
helhet, dess kvalitet och effektivitet. Dessutom skall
staten garantera att den högre utbildningen är avgifts-
fri och att det finns ett tillräckligt utbildningsutbud.
När det gäller tillträdesregler är det enda som bör
fastställas på central nivå krav på mångfald och jäm-
ställdhet, medan lokala förhållanden bör få påverka
och färga själva antagningsproceduren.
När det gäller rektor och styrelseordförande i hög-
skolan tar vi kristdemokrater vår utgångspunkt i synen
på högskolorna som självförvaltande enheter. Deras
forskare, lärare och studenter skall alltså ha ett avgö-
rande inflytande. Vi anser att det är riktigt att styrel-
seordföranden är en person som inte är anställd vid
högskolan i fråga, men vi menar att ordföranden skall
utses av högskolan själv.
Att regeringen utser styrelseordföranden medför
som vi anser en uppenbar risk för att den politiska
styrningen av högskolornas verksamhet och inriktning
ökar, vilket leder till att villkoren för självständig
forskning och högre utbildning i Sverige äventyras.
Vi kristdemokrater anser att det är viktigt att forsk-
ningen och högskoleverksamheten är självständig från
politisk styrning.
Vi kristdemokrater har framfört idén om ett obe-
roende ackrediteringsinstitut som utifrån ett antal klart
och tydligt fastställda kriterier skall utvärdera kvalite-
ten på universitet och högskolor. Det finns förebilder i
USA och även i en del europeiska länder. Vilka kri-
terier som passar för den svenska högskolan kan na-
turligtvis diskuteras, men det finns enligt vår mening
all anledning att utreda frågan om sådana oberoende
ackrediteringsinstitut.
Andelen högskoleutbildade i industrin och i de
små och medelstora företagen är oroande låg. Sam-
verkan mellan högskolan och det omgivande samhäl-
let behöver därför ökas på den lokala nivån. Utbild-
ningen vinner på att kopplas till näringslivet, och
företagen kan då dra nytta av forskning och övrigt
kunnande som utbildningen ger. Vi vill därför genom-
föra fler åtgärder för kompetensutveckling och forsk-
ning med inriktning på företagande och entreprenör-
skap.
De allt snabbare samhällsförändringarna gör livs-
långt lärande ännu viktigare än förr. Det blir alltmer
angeläget att vidareutveckla de utbildningsformer som
ger möjlighet att bygga på kunskaper allt eftersom
förändringarna sker. Distansutbildning, deltidskurser,
kvällskurser, sommarkurser ger möjlighet till studier i
flera olika fritt valda skeden av livet. Dessa studie-
former bör därför främjas.
Vad gäller Europanivån har det skett förbättringar
när det gäller systemet för ömsesidigt erkännande av
examina. Men det återstår en hel del att göra i Sveri-
ge. Jag erinrar mig att när jag själv jobbade som sjuk-
vårdsbiträde i Lund under min studietid där hade jag
på somrarna chilenska läkare som kolleger. De var
mycket högt kvalificerade men hade inte fått sina
examina godkända i Sverige. Det är naturligtvis ett
oerhört slöseri med resurser när invandrare med hög
akademisk utbildning efter ankomsten till Sverige inte
snart får sin utbildning jämförd med motsvarande
svensk utbildning och får den erkänd som jämbördig
den svenska.
Därför bör naturligtvis dessa invandrare erbjudas
att få delta i kompletterande utbildning och i speciella
kurser i svensk yrkesterminologi. EU:s insatser på
utbildningsområdet bör begränsas till att främja rör-
ligheten och utbytet. Sverige bör slå vakt om bestäm-
melserna i EG-fördraget om att EU inte skall ge sig in
på att harmonisera utbildningssystemet, detta för att vi
bättre skall kunna tillvarata invandrarnas kunskaper
och kompetens.
Vi kristdemokrater menar också att en översyn
snarast möjligt behöver göras av studenternas rättssä-
kerhet. Vi menar att den behöver stärkas inom flera
områden, t.ex. när det gäller antagningsfrågor, exami-
nationsfrågor, rätten att tentera och förekomsten av
olika avgifter inom högskolan. Ju större den lokala
friheten är - vilket vi alltså eftersträvar - desto vikti-
gare är det att studenterna har möjlighet att få sin sak
prövad.
Vi kristdemokrater vill påpeka hur viktigt det är
med anpassningen för handikappade när det gäller
universitetens och högskolornas miljö. Funktionshind-
rade studenter skall ha samma rätt som andra att kun-
na välja utbildning och studieort. Den enskildes in-
tressen och kompetens skall styra valet av utbildning,
inte lokalernas standard. Det kan naturligtvis krävas
såväl anpassning av lokaler som tillgång till
kringservice och tolktjänst.
När det gäller lärarförsörjningen i högskolan vill
jag påminna om att kristdemokraterna i vårt budgetal-
ternativ för år 1998 hade 50 miljoner kronor mer till
anställningar som doktorand än vad regeringen hade
föreslagit, en utbildning som skulle åstadkomma fler
lärare med forskarbehörighet i högskolan. Det här var
ett uttryck för den vikt vi fäster vid att fler doktoran-
der skall examineras. Vi vill ha större genomström-
ning, vi vill trygga lärarförsörjningen i högskolan.
Men sedan en majoritet i utskottet, som består av
Socialdemokraterna, Centern, Folkpartiet och Krist-
demokraterna, hade enats om en omfördelning inom
ramen för fakultetsanslagen för att öka utrymmet för
studiefinansiering i forskarutbildningen avstod vi från
att reservera oss, även om detta var en B-lösning. Vår
A-lösning, med 50 friska miljoner, hade varit bättre.
För att gå vidare, fru talman, vill vi markera vår
bestämda uppfattning att högskolorna måste ta ansvar
för att anvisa alternativ till djurförsök och att ingen
skall tvingas att utföra djurförsök mot sin vilja.
Det har från och till diskuterats att göra pedago-
giska studier till ett obligatorium för lärarna i högsko-
lan. Vi hörde tidigare Gunnar Goude argumentera för
det. Här hänvisar vi till vad som har anförts om detta i
vår gemensamma reservation tidigare under riksmötet
1997/98, i betänkande nr 3, reservation 7.
Naturligtvis är lärarnas akademiska kunskaper och
forskningsmeriter avgörande. Men kravet på pedago-
giska studier måste övervägas. Om studenterna inte
kan tillgodogöra sig sin aldrig så utmärkte professors
djupa kunskaper, blir undervisningen naturligtvis
meningslös. Vi inväntar att Högskoleverket kommer
att utvärdera vad de särskilda kompetensmedlen till
högskolan har resulterat i.
Fru talman! Jag går vidare till ANT-kunskap i den
högre utbildningen, dvs. kunskap om alkohol, narko-
tika och tobak.
I en kristdemokratisk motion framhåller vi att un-
dersökningar ger vid handen att eleverna i årskurs 9
känner ett stort missnöje med den information de fått
om just ANT. Ändå vet vi hur viktigt det är att påver-
ka ungdomarna till en så sen tobaks- eller alkoholde-
but som möjligt - helst naturligtvis att de aldrig debu-
terar. Detsamma gäller narkotika.
Jerzy Einhorn, riksdagsledamot under förra man-
datperioden, har visat på ett mycket övertygande sätt
hur bara månaders uppskjutande av en rökdebut hos
tonåringar kan ge ett längre liv med större livskvalitet.
Det är därför oerhört viktigt att ANT-undervisningen
uppvärderas och aktiveras.
Därför instämmer jag i uppfattningen att den brist-
fälliga utbildningen som lärarna har fått om ANT är
en bidragande orsak till sakernas dåliga tillstånd.
Brister i kunskaperna om ANT finns också hos den
personal som skall ta hand om elever som blir föremål
för sociala myndigheters agerande. Situationen är så
allvarlig att riksdagen genom ett uttalande om krav på
ANT-kunskap i högre utbildning borde förmå rege-
ringen att föranstalta om sådana åtgärder att de när-
mast utbildningsansvariga på myndighetsnivå ser till
att utbildning om ANT verkligen ges till blivande
lärare, läkare samt annan vårdpersonal.
Sist kommer vi in på införandet av det nya studi-
estödssystemet. Där har flera talare före mig påpekat
hur anmärkningsvärt det är att det har dröjt så länge.
Det är milt sagt otillfredsställande att regeringen drö-
jer med att lägga fram ett förslag om ett nytt studi-
estödssystem så att det inte kommer att träda i funk-
tion förrän tidigast år 2000.
Vi kristdemokrater menar att det nuvarande studi-
estödssystemet med dess omfattande skuldsättning
avskräcker ungdomarna, särskilt från studieovana
miljöer, från högre utbildning. Vi menar att det med-
verkar till en social snedrekrytering.
Den sammanlagda studielånsstocken uppgår till ca
100 miljarder kronor i dag. Varje år avskrivs 400
miljoner kronor, och man kan förutse att det blir ännu
mer i framtiden. Dessa pengar skulle redan från bör-
jan ha kunnat ges som bidrag i stället för att det mot
slutet, eller vid slutet, av livet blir en avskrivning. Ett
nytt studiestödssystem bör, enligt vår mening, bygga
på att alla tillgängliga resurser i huvudsak satsas på
bidragsdelen så att den kan höjas och stora lån inte
behöver tas. Vi vill se ett minst 50-procentigt bidrag i
förhållande till lånedelen.
I gengäld vill vi se ett i stort sett osubventionerat
lån som skulle signalera att lånet är en form av
kompletterande finansieringskälla som bara bör ut-
nyttjas vid behov. I stället skall det stimulera till att ta
sommarjobb eller att försöka leva på den betydligt
högre bidragsdelen. Ett ökat fribelopp eller en bortta-
gen inkomstgräns skulle också minska behovet av att
ta lån. Bättre ekonomiska villkor under studietiden
skulle göra det rimligt att kräva att lånen i normala
fall alltid skall återbetalas. Det borde därför diskute-
ras om regeln om avskrivning av skuld vid 65 års
ålder kan tas bort. Detta är sagt mot bakgrund av vårt
förslag där bidragsdelen är högre. Återbetalningen
bör ske efter förmåga, t.ex. genom att höginkomstta-
gare betalar en högre del av sin årsinkomst än lågin-
komsttagare.
Möjligheterna att studera utomlands bör vara go-
da, både för den enskildes som för samhällets skull.
Alla som studerar på en viss nivå inom utbildningsvä-
sendet bör ha rätt till likvärdigt studiestöd. De som
kompletterar på grundskole- eller gymnasienivå skall
få ett särskilt förmånligt studiestöd.
Fru talman! Sedan kommer jag in på frågan om
individuella kompetenskonton som vi kristdemokrater
har förespråkat. Liknande modeller har funnits hos
tidigare talare. Vi har sagt att det bör vara ett gemen-
samt intresse för arbetsgivare och varje anställd på
företaget att utveckla medarbetares kompetens för att
utveckla såväl företaget som den enskildes personliga
kvalifikationer. Därför bör skattelagstiftningen medge
möjlighet att med avdragsrätt sätta in medel på ett för
arbetsgivaren och den enskilde gemensamt utbild-
ningskonto. De belopp som genom förhandlingar förs
upp på kontot skall enbart kunna användas för den
enskildes kompetensutveckling.
Jag vill påminna om att Kristdemokraterna i ut-
skottets budgetbetänkande för utgiftsområde 16 reser-
verade sig till förmån för en ökad konkurrens i fråga
om administrationen av studielånen. Vi anser att ökad
konkurrens kunde leda till en utveckling av servicen
gentemot studenterna.