Herr talman! På utbildningspolitikens område har
de flesta förslag som kommit från regeringen tyvärr
utgjorts av s.k. återställare. Reformer som genomför-
des av fyrklöverregeringen har rivits upp eller föränd-
rats till oigenkännlighet. I stället för att låta nya be-
stämmelser få en chans att sätta sig och vara i kraft
tillräckligt länge för att de skall kunna utvärderas och
sedan eventuellt korrigeras har inriktningen varit
snabba förändringar. De som är att beklaga för detta
är inte i första hand den nuvarande oppositionen utan
det är de som är direkt berörda, dvs. utbildningsan-
ordnare, skolledare, elever, lärare och studenter. Den
ryckighet och de planeringssvårigheter som de snabba
omsvängningarna har lett till har gjort betydligt mer
skada än nytta. När universitet och högskolor nu
dessutom snabbt förväntas bereda plats för ett stort
antal nya studerande är det särskilt olyckligt att det
positiva utvecklingsarbete som pågår på många områ-
den samtidigt måste avbrytas och att en anpassning till
en betydligt hårdare reglering måste göras.
Under knappt tre år har universitet och högskolor
inom vissa ramar ansvarat för att själva utforma utbud
av och innehåll i sina utbildningar. Syftet med refor-
men var att studieplaner och utbildningsorganisationer
skulle kunna anpassas efter lokala förutsättningar. Det
gällde då naturligtvis också reglerna för antagning.
Det har lett till ett intensivt utvecklingsarbete och ett
breddat utbud. Utbildningarna är inte identiska över
hela landet, och som vi ser är det inte heller önskvärt.
Likvärdiga utbildningar kan mycket väl utformas på
olika sätt. Det gagnar studenterna. Staten bör därför
bara i begränsad omfattning lägga sig i de metoder
som används vid antagningen av studenter. Det är
resultatet utifrån de statligt uppsatta målen som skall
mätas.
För oss kristdemokrater är målet med antagnings-
systemet att det skall leda till att fler grupper och fler
individer söker sig till högre utbildning. Därför räcker
det med att staten lägga fast att antagningssystemet
utformas så att det gynnar mångfald och jämställdhet.
Däremot behövs inga kvoteringsregler av det slag som
regeringen föreslår. Så många vägar som möjligt in i
högskolan måste vara den mest gynnsamma modellen,
inte minst när det gäller att komma åt den sociala
snedrekryteringen, något som socialdemokraterna
aldrig lyckats med under alla sina år i maktställning.
Av samma anledning måste antalet standardbehö-
righeter vara tillräckligt stort. Om de blir för få -
vilket regeringen nu vill - hämmas möjligheterna för
enskilda lärosäten att specialisera sig och profilera
sig. Studenternas valmöjligheter blir färre, och där-
med minskar den grupp av studenter som kan komma
ifråga för en högre utbildning.
Även begränsningen när det gäller att använda
särskilda prov vid urval, som regeringen nu föreslår,
kommer att vara en hämmande faktor för utveckling-
en. De urvalsinstrument som existerar i dag är långt
ifrån alltid objektiva. Betyg anses allmänt missgynna
pojkar, högskoleprovet slår orättvist för flickor osv.
Olika lärosäten arbetar därför med att utarbeta komp-
letterande prov av olika slag för att förbättra urvals-
systemet. Att den utvecklingen stryps är verkligen
olyckligt. Så länge de övergripande målen mångfald
och jämställdhet uppnås bör också särskilda prov
kunna användas vid urvalet.
På en punkt har också vi kristdemokrater tidigt
riktat kritik mot det nuvarande systemet. Det gäller
studenternas svårigheter att ta reda på vilka antag-
ningsregler som gäller vid respektive högskola. Vi
stöder därför regeringens förslag i den del som hand-
lar om att varje högskola skall fastställa en antag-
ningsordning. Det bör preciseras ytterligare genom att
det framgår tydligare vad en antagningsordning skall
innehålla och att antagningsordningen skall finnas
tillgänglig i så god till att studenterna verkligen får en
rimlig chans att bedöma sina möjligheter när det gäl-
ler att kvalificera sig för tillträde till en viss utbild-
ning. Möjligheten att få antagningsbeslutet prövat är
också nödvändigt om studenternas rättssäkerhet skall
kunna garanteras.
Det är också viktigt att studenterna på ett enkelt
sätt kan överblicka utbudet i hela landet. Därför bör
högskolorna åläggas en informationsplikt till Verket
för Högskoleservice om vilka kurser och utbildningar
som de erbjuder. På så sätt kan staten garantera att
alla får information om hela utbudet av högre utbild-
ning. I dag ges ofta informationen selektivt till de
regioner eller presumtiva studenter som den enskilda
högskolan väljer att prioritera i sitt informationsarbe-
te. För studievägledarna, som i ett system av det slag
som vi vill se får en ännu viktigare funktion, är
överblickbarheten när det gäller det nationella stu-
dieutbudet också av största vikt.
Herr talman! Slutligen vill jag betona att det är
viktigt att slå vakt om universitetens och högskolornas
självbestämmande och deras möjligheter att utforma
kurser, utbildningar, antagnings- och urvalssystem
efter lokala förutsättningar. Det gynnar bäst den ut-
veckling som vi kristdemokrater vill se mot ett breda-
re utbud som kan leda till att fler individer och nya
grupper av studenter lockas till högre studier.
Vi står självfallet bakom alla reservationer som vi
har avgett, men jag yrkar bifall endast till reservatio-
nerna 15 och 17.