Herr talman! För några veckor sedan stod jag i
denna talarstol och läste ur inledningskapitlet i Per
Anders Fogelströms bok Mina drömmars stad. Jag
läste om Henning Nilssons vandring från landsbygd
till stad, från gammalt till nytt, från stagnation till
expansion. Staden blev sinnebilden för industrisam-
hällets expansiva kraft. Staden drog ständigt nya kate-
gorier människor till sig. Staden växte.
I dag är också vi på väg in i ett annat samhälle. Vi
är på väg in i informationssamhället, kunskapssamhäl-
let, det postindustriella samhället. Såsom den växande
staden var industrisamhällets kännetecken är den
växande högskolan kunskapssamhällets kännetecken.
Inför antagningen till höstterminen 1995 konkurre-
rade ca 240 000 personer om utbildningsplatserna på
högskolan. Mycket har hänt sedan min barndoms 40-
och 50-tal, då några tusen studenter varje år sökte sig
till högre utbildning och har alltså arbetslivserfaren-
het.
Då var sökandegruppen tämligen enhetlig. De all-
ra flesta kom direkt från läroverket. I dag kommer
endast 10 % av de sökande direkt från gymnasiesko-
lan.
Cirka en tredjedel av de sökande är redan registre-
rade vid en högskola, cirka en fjärdedel återkommer
efter uppehåll från högskolestudier medan cirka en
tredjedel har slutfört sina gymnasiestudier längre
tillbaka i tiden.
Av de nya sökande var en tredjedel 25 år eller äld-
re och drygt en tredjedel hade en utbildning från ut-
landet, från komvux, från folkhögskola eller från
någon annan svensk utbildning.
Parallellt med den snabba expansionen har hög-
skolan avreglerats. Denna avreglering innebär att
varje högskolas ansvar för undervisningens inriktning
och innehåll har blivit i stort sett totalt. Jag tror att
denna del av avregleringen är grunden för att få till
stånd förnyelse och för att släppa fram kreativitet och
känsla av delaktighet, vilket är förutsättningarna för
en högskoleutbildning som följer tidens krav.
Men däremot visar erfarenheten av de senaste
årens mycket stora frihet för lärosätena att var för sig
bestämma om behörighets- och urvalsregler att det
har blivit mycket svårt för de utbildningssökande att
överblicka sina möjligheter att komma in på högre
utbildning.
Därför är det nödvändigt att skapa ett enhetligt
system för tillträde till högskolan, som är tydligt,
överblickbart och rättssäkert för de enskilda sökande-
na och som samtidigt underlättar arbetet med antag-
ning till högre studier. Regeringens framlagda förslag
täcker väl detta behov.
Herr talman! Vårt samhälles snabbt ökande krav
på höjd allmänbildningsnivå och bred kompetens
förändrar högskolans roll i utbildningssystemet. Det
gamla traditionella uppdraget, omfattande forskning,
utveckling av vetenskapliga metoder och forskarut-
bildning, har kvar sin vägbana, men samtidigt byggs
parallellfiler ut. Högskolan håller också på att bli en
del av det livslånga lärandet, det nationella kunskaps-
lyftet och den nödvändiga kompetensutvecklingen.
Om framtidens behov kommer att innebära att
50 % av varje årskull går vidare till högskolestudier,
vilket jag tror, kan vi inte i dag skapa behörighetsreg-
ler som blir alltför begränsade. Vi måste i stället ska-
pa behörighetsregler som öppnar möjligheter för så
stora grupper som möjligt att tillgodogöra sig studier
på högskolenivå. Att sådana regler skulle stå i mot-
satsställning till kravet på kvalitet är tyvärr en alltför
utbredd uppfattning.
Herr talman! Gymnasiereformen i sig har inne-
burit en betydande ambitionshöjning. Alla program är
treåriga. Alla program har dessutom en gemensam
kärna av teoretiska ämnen. Detta innebär att de elever
som lämnar den nya gymnasieskolan med ett fullföljt
nationellt program kommer att ha en bredare kun-
skapsbas än de som gick ut från den gamla gymnasie-
skolan. Därtill kommer ett målrelaterat betygssystem,
som ger varje elev en klarare överblick över vilka
kunskaper som krävs för att uppnå godkändnivån. Då
varje elev kommer att sträva efter att nå minst denna
nivå - vilket jag är övertygad om - kommer många
fler elever att lämna gymnasieskolans tre år, inte
endast med en bredare kunskapsbas utan även med
mer fördjupade kunskaper. Detta i sig skapar goda
förutsättningar för studier på högskola.
Regeringens förslag om krav på godkänt i kurser
motsvarande 90 % av det antal gymnasiepoäng som
krävs för ett fullständigt program i gymnasieskolan
innebär en väsentlig skärpning i förhållande till vad
som i dag gäller för att erhålla allmän behörighet till
högskolestudier.
Nuvarande regler innehåller inte några bestäm-
melser om att de sökande skall ha uppnått en viss
lägsta betygsnivå eller uppfylla något annat särskilt
krav.
Herr talman! Krav på ytterligare skärpningar av
villkoren, utöver det som framlagts i regeringens
förslag, för att nå grundläggande behörighet till hög-
skolestudier skapar de begränsningar som hindrar
alltför många att ta del av de kommande satsningarna
på kompetensutveckling och kunskapslyft, som vi väl
alla anser vara nödvändiga.
Det är väl fler människor med högskoleutbildning
som vi anser att landet behöver? Är det så, måste vi ju
med nödvändighet ge flera möjligheten att ta del av
högskolans utbud, inte färre.
Med detta vill jag yrka bifall till hemställan i ut-
skottets betänkande och avslag på samtliga reserva-
tioner.