Herr talman! Från utbildning till kulturfrågor. I
det senaste numret av KRO:s medlemstidning Konst-
nären kan man läsa följande rubrik: "Varning för
konstnärer som vill ha betalt." En rätt uttrycksfull
rubrik. Anledningen till den är följande.
En tidning i Norrland publicerade en bild på ett
konstverk placerat i en skola, och när konstnären
rättmätigt ville ha ersättning, eftersom hon inte ens
var namngiven i tidningen, gick chefredaktören ut
med denna varning till sina kolleger.
I veckan firar SKAP, Föreningen svenska kompo-
sitörer av populärmusik, 75 år. Grattis! Populärton-
sättarna omfattades inte från början av upphovs-
rättslagen, som riksdagen antog 1918, en lag som i
det längsta motarbetades av socialdemokraterna med
motiveringen att allmänheten inte var betjänt av en
konstnär som egenmäktigt bestämmer över sina verk.
Det här är två skildringar med samma innebörd,
men med nästan hundra års intervall. Vad säger då
det här? Ja, för det första att den utövande dansaren,
musikern, författaren, bildkonstnären, kompositören
m.fl. är något som staten äger och för det andra att
många inte ser kulturskapare som enskilda individer.
Hellre kollektiv upphovsrätt och korporativa sti-
pendier än individuella lösningar som gör att varje
enskild konstnär får maximal utdelning i sitt yrke.
Kulturministern säger ofta att huvudmålet med rege-
ringens konstnärspolitik är att öka möjligheterna för
konstnären att leva av sitt konstnärskap. Och det är
säkert sant, men när kommer de politiska beslut som
gör det möjligt? Kulturministern har vid ett annat
tillfälle här i kammaren sagt att man inom Regerings-
kansliet ska göra en grundlig översyn av konstnärs-
frågorna. Det är bra, men när får vi se något resultat?
Regeringens politik har inte lyckats särskilt väl
hittills, och därför är det på tiden att vi får en ny kul-
turpolitik, en kulturpolitik som säger ja till kulturska-
pare som fria yrkesmänniskor och därmed höjer sta-
tusen för alla yrkesverksamma inom kultursektorn.
Herr talman! Det handlar också om regler, byrå-
krati, skatter och avgifter. Moms- och skatteregler är
minst lika krångliga för en bildkonstnär som för ett
större företag. Eftersom många kulturskapare är vad
man kan kalla ofrivilliga företagare drabbas de precis
som alla andra egenföretagare av de höga skatter och
de krångliga regler som vi har i Sverige, eller som en
konstnär uttryckte det: "Dock; jag vill nämna att
hälften av ateljestöd och inköp från offentliga medel,
liksom andra intäkter för mig som konstnär, går di-
rekt tillbaka till det offentliga, i form av sociala av-
gifter och skatt."
Den ojämlika gallerimomsen gör att många, fram-
för allt oetablerade konstnärer, inte lika lätt når ut på
marknaden. Företaget som köper ett konstverk måste
också ges avdragsmöjligheter. Det skulle ytterligare
öka marknaden för våra konstnärer.
Under våren kunde vi läsa i tidningarna att t.o.m.
våra skattemyndigheter betalat svarta löner till inhyr-
da kulturskapare. Varför? Ja, det vet inte jag, men det
kan kanske bero på att man ansåg skatt och sociala
avgifter för höga. Den som drabbas negativt är natur-
ligtvis konstnären. Skatter och avgifter måste därför
hamna på en nivå så att det inte lönar sig att erbjuda
svarta löner.
Vi har nyss hört hur man har debatterat utbild-
ningsfrågor tidigare här i kväll före mig. Många, de
allra flesta av alla våra kulturskapare, tillhör dem med
den längsta eftergymnasiala utbildningen, men trots
det är de några av de lägst betalda.
Herr talman! I Tyskland startade konstnären Erich
Stegmann på 1950-talet föreningen Mun- och fotmå-
larna. Efter sjukdom i ungdomen var han förlamad.
Under skoltiden började han måla med munnen till
sina klasskamraters stora förvåning. Stegmann fick
smeknamnet Dennoch, som betyder trots allt, efter-
som han var ett levande exempel på hur oförmåga,
besvikelser och smärta kan överbryggas. Trots sitt
handikapp blev Erich Stegmann en erkänd konstnär.
Den kända svenska sångerskan och målaren Lena
Maria Klingvall tillhör den svenska delen av före-
ningen och är ytterligare ett bevis på att det är den
individuella styrkan och envisheten som är avgörande
för ens framgångar.
Både Erich Stegmann och Lena Maria Klingvall
är exempel på människor som utifrån sina handikapp
inte kan placeras in i ett kollektiv. Det är ytterligare
en orsak till att vi moderater vill att man alltid utgår
från människan och inte från kollektivet.
Herr talman! Vi har i alla tider omgivit oss av ord,
bilder och musik, något som betytt och betyder
mycket för vår utveckling som människa. Konstnären
gör materia av en idé, idéer som vi ibland tar till oss,
men som vi ibland har svårt att förstå. Det kanske inte
heller är nödvändigt att vi förstår alla bilder eller vill
lyssna till all musik. För även om konsten ofta är
skön är skönhet inte alltid ändamålet med konst. Vår
uppgift som politiker är att ge alla våra kulturskapare
de rätta förutsättningarna att fritt skapa den mångfald
som behövs för ett rikt kulturliv och inte låsa in dem i
föråldrade strukturer som styrs med kollektiva för-
tecken. Ett mångfasetterat kulturliv förenar förank-
ringen i tradition och historia med nya tiders utma-
ningar.