Fru talman! Sverige är på många sätt ett väldigt bra land att leva i. Det finns mycket att vara stolt över, även en dag när vi förlorat en fotbollslandskamp. Samtidigt har 2013 på många sätt varit ett tufft år inte bara för dem som varslats från jobbet eller för dem som inte heller i år hittat något jobb. Allt fler människor som både har hälsan och jobbet i behåll oroas av samhällsutvecklingen. De allt fler larmen från vården drabbar såväl sjuka som anhöriga och personal. Konkurser är något som numera också drabbar skolor. Elever och deras föräldrar har fått se sig svikna av hur de ansvariga låtit kortsiktighet och spekulation få råda även i klassrum och skolkorridorer.
Allt fler unga längtar efter att få flytta hemifrån, men nekas genom den fortsatta och ökande bostadsbristen. Inte bara de unga utan även deras föräldrar ser fram emot att få hjälpa till med flytten och dricka kaffe i barnets första egna kokvrå.
Men även om vi fortfarande har några veckor kvar av allt mörkare dagar ser vi att det börjar vända i världsekonomin. Vi ser allt fler tecken på ljusning - i USA, i tillväxtländerna i Sydamerika, i Afrika och Asien, ja till och med på vår egen kontinent, Europa. Då kommer förstås flera frågor att ställas på sin spets. Hur har vi egentligen förberett Sverige? Har vi förberett människor med den kompetens de behöver för att de ska kunna ta de nya jobben som växer fram? Har de människor som slitits ut eller blivit sjuka fått rehabilitering så att de står redo att komma tillbaka när jobbchanserna blir fler? Har vi använt tiden till att göra de investeringar i väg och järnväg som våra exportföretag kommer att behöva när orderböckerna förhoppningsvis börjar fyllas igen? Finns det bostäder så att man kan flytta till jobben? Finns det en ansvarsfull ansvarsfördelning och samarbete på plats mellan näringsliv, stat, akademi och alla andra aktörer som är så viktiga för att Sverige ska kunna få den kickstart som vi behöver? Svaret på dessa frågor är alltför ofta nej.
Fru talman! Den viktigaste utmaningen vi har framför oss är den höga arbetslösheten. Arbetslösheten är högre nu än när regeringen kom till makten och den är högre än i de flesta jämförbara länder. Jag inser att det inte var regeringens ambition, men efter sju år med regeringen Reinfeldt är resultatet trots allt just det, högre arbetslöshet. Nära 400 000 är arbetslösa. 70 000 har varit arbetslösa i två år eller mer, närapå en tredubbling sedan 2006. 35 000 har regeringen låst fast i fas 3 som få lämnar för jobb eller utbildning. Samtidigt ökar socialbidragen och nära hälften av dem som får försörjningsstöd får det primärt för att de är arbetslösa.
Till det ska läggas att skolresultaten har sjunkit sju år i rad, att vi har en mindre andel unga som får chansen att plugga vidare på universitet och högskolor, att vi har tåg som inte går och att bostadsbyggandet gått i stå. Att utvecklingen på flera områden har gått åt fel håll är inte så märkligt. Moderaterna har en prioritering som går före allting annat, att låna till sänkta skatter. Det är helt uppenbart viktigare än allt annat.
I budgeten ser vi siffror på hur mycket viktigare regeringen anser att det är. Regeringen lägger tio gånger så mycket på att låna till skattesänkningar som att investera i jobb. Regeringen lägger tjugo gånger så mycket på att låna till skattesänkningar som att investera i en bättre skola. Och regeringen lägger hundra gånger så mycket på att låna till skattesänkningar som att investera i sjukvård. Det är en tydlig men felaktig prioritering.
Den stora viljan att låna till sänkta skatter slår dessutom mot statsfinanserna. Socialdemokraterna lade fast det finanspolitiska ramverket för snart 20 år sedan, och ordning och reda i statens finanser har varit en av Sveriges viktigaste konkurrensfördelar. Men den fördelen går lätt förlorad om ramverket och målen ignoreras. Överskottsmålet innebär att de offentliga finanserna ska visa ett överskott på 1 procent av bnp över en konjunkturcykel. Det betyder att konjunkturnedgångar kan mötas med mer expansiv politik så länge finanspolitiken stramas åt när konjunkturen stärks. Över tid ska underskott och överskott ligga på en nivå som är förenlig med målet.
Regeringen uppger att den står fast vid budgetmålet, men i handling struntar man i det. Regeringens egna expertmyndigheter är helt ense. Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket konstaterar alla att målet inte nås. Därmed bryter regeringen mot budgetreglerna. Vår hållning är att regler ska efterlevas, men det går inte att snabbt återgå till en bana som är förenlig med målet. Vi menar att utrymmet för nästa år är drygt 3 miljarder mindre än vad regeringen anser. Samtidigt innebär våra förslag mer kraftfulla investeringar i jobb och utbildning, vilket stärker möjligheterna till en återhämtning på arbetsmarknaden. Våra förslag innebär starkare offentliga finanser och en bättre måluppfyllelse.
Fru talman! Hög arbetslöshet, skolresultat som försämras, klyftor som vidgas, tåg som inte går, bostäder som inte byggs, utbildningsmöjligheter som inte ges - det finns en hel del kvar att göra för att skapa det land som vi vill se. Därför behövs en annan politik. Vi vill att Sverige ska vara ett land med små klyftor och stor frihet, ett land där människor, inte minst unga, har ett arbete att gå till där ens kompetens tas i anspråk, ett land där man låter barnen gå till skolan i förvissning om att det är en trygg kunskapsskola som tar emot och ett land där sjukvård och äldreomsorg finns när man behöver den. Vi vill ha ett samhälle där vi håller ihop. Så är det inte i dag.
Därför har vi i vårt budgetförslag en lång rad insatser för jobb, skola, sjukvård och sammanhållning. För att se till att fler får jobb investerar vi i bristyrkesutbildningar så att de jobb som redan finns men som inte tillsätts kan bli tillsatta. Vi investerar i yrkesintroduktionsjobben och ersätter fas 3 med extratjänster i välfärden. Vi ska göra om den av regeringen djupt misskötta Arbetsförmedlingen till en matchningsspecialist.
Vi vill komma till rätta med det rekryteringsgap som råder när många företag och andra arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Vi vill rikta ett kraftigt stöd till de arbetsgivare som tar sig an en ung person och färdigutbildar honom eller henne på arbetsplatsen. Vi vill ta bort den andra sjuklöneveckan för att minska risken för småföretag när de ska anställa. Vi vill göra det möjligt för fler att få stöd för att börja exportera. Till skillnad från regeringen värnar vi om landsbygdsprogrammet, och vi säger nej till neddragningarna på underhåll av infrastruktur.
Skolans kräftgång måste brytas. Alltmer av elevernas resultat kan förklaras av föräldrarnas bakgrund. Det är helt oacceptabelt. Därför sätter vi mindre klasser, obligatorisk sommarskola och läxläsning för alla framför sänkta skatter och avdrag för dem som har det bäst ställt. I en skola där klyftorna ökar och skillnaderna mellan eleverna växer är ett avdrag för privatundervisning orimligt. Vi vill dessutom se en färdplan för att stärka läraryrket, minska administrationen och förstärka det pedagogiska ledarskapet.
Efter en bra grund- och gymnasieskola vill vi se fler som får möjlighet att utbilda sig mer. Sverige halkar efter när utbildningståget går, och det är ett tåg som faktiskt går runt om i världen. När söktrycket nu är hårt är det ofattbart att regeringen skär ned på utbildningsplatserna. Vi vill öka dem. Det ger fler chans till utbildning nu, men det stärker också vår gemensamma förmåga att göra oss gällande på världsmarknaderna i framtiden.
Vi ser problemen i den svenska sjukvården, som Anders Borg helst inte tittar på, och skjuter till 2 miljarder. Vi ser att klyftorna mellan landets kommuner är stora. De resurser som regeringen ger till ett tiotal i huvudsak välmående moderatstyrda kommuner vill vi fördela till alla kommuner. Vi ser och möter behovet av att stärka barnbidraget och underhållsstödet, vi föreslår stärkta trygghetsförsäkringar och vi vill minska klyftan mellan löntagare och pensionärer, en klyfta som regeringen nu ökar ytterligare.
Fru talman! Socialdemokraterna vill att Sverige ska vara ett samhälle som håller ihop, där människor har ett arbete att gå till och där resultaten i skolan och kvaliteten i välfärden kommer före att sänka skatten till varje pris. Jag yrkar bifall till vår reservation.
(Applåder)