Fru talman! Först vill jag säga att det är tråkigt att
ministern inte är här i kväll, men inte ens ministrar
bestämmer alltid över sin tid.
Jag är fyrtiotalist, och ibland är det just så jag be-
skriver mig själv, och jag gör det med viss självkäns-
la. Jag är stolt över vad vi i min generation har fått
och kämpat oss till:
· fler med högre utbildning än tidigare generationer
· en mer utbyggd barnomsorg än tidigare genera-
tioner
· och ett av världens mest jämställda samhällen.
Men ofta låter fyrtiotalist som ett skällsord. Vi har
som grupp fått mycket kritik från dem som kallar sig
sjuttiotalisterna. Det är t.ex. vi som styr opinionen, vi
som har makten, vi som kan förverkliga egoistiska
önskemål.
Vi skälls bl.a. för att äldreomsorgen plötsligt blivit
så angelägen. Det beror på våra gamla föräldrar eller
snarare att vi vill ha en bra omsorg för dem för att
själva slippa ha dåligt samvete. Detta säger belackar-
na. Själv säger jag att det naturligtvis finns korn av
sanning i det, men jag är villig att påstå att det inte
bara är av egoistiska skäl vi intresserar oss för äldre-
omsorgen, eller för barnomsorgen när våra barn var
små, eller för den delen pensionen nu när vi börjar
närma oss den. Jag menar att det handlar om olika
perspektiv i olika skeden av livet.
När man är gravid ser man plötsligt en mängd
kvinnor i samma situation. När man har småbarn
kretsar det mesta omkring det. När man börjar närma
sig pensionsåldern fokuseras intresset på pensions-
systemet osv. Så tror jag att vi människor fungerar -
kanske ganska enkelspårigt men därför inte självklart
egoistiskt.
Jag menar inte att bagatellisera människans sätt att
fungera, utan det jag vill säga är att jag inte ser något
negativt i att vi fyrtiotalister intresserar oss för äldre-
omsorg och pensioner. Vi finns här i samhället till-
sammans med alla andra som har olika intressen. I en
anda av solidaritet med varandra kan det faktiskt
komma ut en massa bra saker ur det. Det jag däremot
tycker är mycket viktigt är att vi inte ställer olika
generationer eller olika grupper mot varandra, t.ex.
pensionärer mot barnfamiljer. Återigen: Vi lever våra
liv i olika skeden, och vi behöver varandras omsorg.
Jag ser det snarare som ett kontrakt mellan gene-
rationer. Jag betalar skatt till vår gemensamma sektor,
och du får tillgång till äldreomsorgen. Du är ledig
med föräldrapenning, och jag jobbar heltid och ger
skatteinkomster till kommunen som ordnar barnom-
sorgen så att du kan börja arbeta och inte behöver gå
till arbetslöshet efter ledigheten. Och du som halkar
och kommer till akuten behöver inte fundera över om
du har tillräckligt med pengar eller rätt kontokort med
dig. Det är självklart att du skall få den vård du behö-
ver. När du kommer till avdelningen ligger en blek
kvinna i sängen bredvid. Hon mår inte bra. Du vet
inte vem hon är, om hon är arbetslös eller om hon är
förmögen. Det går inte att avgöra där ni ligger i ano-
nyma sjukhuskläder, och det finns ingen skillnad i
bemötandet hos personalen. Ni har lika stor anledning
att få en bra omsorg.
Ett kontrakt mellan generationer bygger på solida-
ritet. Lever verkligen dess innebörd kvar i vårt mo-
derna samhälle? Enligt Svenska Akademiens ordlista
betyder solidaritet gemensam ansvarighet; samman-
hållning. För mig som socialdemokrat är det en själv-
klarhet att det är detta det handlar om, ifall vi skall
fortsätta att ha ett Sverige med goda framtidsutsikter
för dess invånare: sammanhållning.
När vi införde ATP var det självklart att de som
jobbade skulle betala pensionärernas pensioner. De
hade ju inte hunnit spara till dem själva. Och vi som
arbetar i dag betalar till dagens pensionärer: samman-
hållning. Men när vi fyrtiotalister blir pensionärer
finns inga pengar kvar, säger en del, för de som skall
betala kommer inte att vilja det. Det där är argument
som ofta hörs: De unga är inte intresserade av att
försörja någon annan. De tänker på sitt. De är kritiska
och uppfostrade att ifrågasätta och vill tjäna egna
pengar och bara bry sig om sig själva.
Det görs en hel del undersökningar om ungdomars
attityder. Jag har speciellt tittat på den som Ung-
domsstyrelsen presenterade i våras. Man har frågat
ungdomar i åldern 16 till 29 år om deras syn på livet,
samhället och framtiden. Ett viktigt resultat är att tre
fjärdedelar av landets ungdomar är optimistiska och
har stora förväntningar på framtiden. Meningen med
livet är sådant som kretsar kring familj och vänner -
de närmaste. Och det tycker jag talar mot att dagens
ungdomar skulle vara själviska och bara tänka på sig
själva.
Det finns också de som säger att folk snart inte
orkar betala mer i skatt, orkar inte vara solidariska
utan att själva få något för det. Med det är inte sant.
Stefan Svallfors, docent vid Umeå universitet, ser i
sina undersökningar att folk visst vill betala gemen-
samt för den offentliga sektorn. Han konstaterar att
stödet för vår gemensamt finansierade och offentligt
drivna välfärd har varit starkt och stabilt och i många
fall också ökat de senaste 15 åren.
Av den debatt som finns kring offentliga sektorn
nu under 90-talet skulle man kunna tro att stödet hade
minskat, men så är det alltså inte. Det gäller t.ex.
finansieringen av välfärden. Stödet för den skattefi-
nansierade välfärden är starkt. Framför allt gäller det
sjukvården och äldreomsorgen. Det är väl också där-
för som kritiken blir så högljudd när inte allt fungerar
som det skall.
För 1999 anslår den socialdemokratiska regering-
en 10 miljoner kronor för utvecklingsinsatser för
hemlösa. Det är ett område där det inte har fungerat
som det skall. Det är ett bra exempel på hur vi på rätt
sätt kan använda våra gemensamma medel för att
med krafttag ta itu med de växande svårigheterna för
hemlösa. Tillsammans kommer nu regering, kommu-
ner och ideella organisationer att utveckla och pröva
olika stödformer för de bostadslösa och finna metoder
för lokala inventeringar och uppsökande verksamhet.
Människor skall kunna få egna bostäder!
I Sverige finns det ett parlamentariskt stöd för att
förstärka och värna den generella välfärden. Men det
finns också tydliga skiljelinjer.
För oss socialdemokrater är den generella välfär-
den oerhört viktig. Med det menar vi att den välfärd
vi har skall omfatta alla. Alla skall veta att när de
behöver vård så finns den där. När barnfamiljer be-
höver extra stöd skall det finnas där. De olika trygg-
hetsförsäkringarna skall vara trygga och gå att lita på.
Det är vi politiker som har till uppgift att se till att
systemet fungerar. Då behövs också en stabil ekono-
mi, mål och styrmedel, en tydlig vägledning om vad
som förväntas av verksamheterna.
Vi socialdemokrater anser att medborgarna efter
förmåga, genom skatterna, skall bidra till välfärdens
grunder, till ett socialt trygghetssystem, skola, vård
och omsorg. Vi bidrar, och i olika skeden i livet får vi
del av det vi bidragit till, precis som jag tidigare be-
skrivit. Solidaritet är ett honnörsord för mig, och det
är just det den generella välfärden handlar om.
Om alla som betalar skatt också får något tillbaka
är de intresserade av att barnomsorgen skall vara bra,
att skolan och sjukvården skall ha bra kvalitet, att
äldrevården skall fungera.
Det bästa sättet att minska klyftorna i samhället är
att fler människor har arbete. Glädjande nog är
100 000 fler människor sysselsatta i år än vid samma
tid förra året. Kampen mot arbetslösheten är den
viktigaste insatsen för att öka rättvisan i Sverige. Men
den skall kompletteras med en politik som på område
efter område främjar rättvisa, samhörighet och solida-
ritet.
Jag sade tidigare att det finns en tydlig skiljelinje
också i den svenska politiken. Den går mellan oss
socialdemokrater och moderaterna. Vi vill att välfär-
den också i fortsättningen skall vara solidariskt finan-
sierad genom skatter. Det ger en mer rättvis fördel-
ning av bördorna mellan olika åldrar och olika in-
komstgrupper. Moderaterna vill att vi skall betala för
den genom ett ökat uttag av avgifter som var och en
själv får betala efter förmåga. Resultatet blir inte
särskilt rättvist. Den som har råd får tillgång till väl-
färd medan de som har lägre inkomster kan drabbas
mycket hårt av de förändringar som sker i livet.
Vi socialdemokrater satsar under flera år mer
pengar till statsbidragen till kommuner och landsting
för att de i sin tur skall kunna satsa på skolan, vården
och omsorgen. Barnfamiljer och pensionärer har
drabbats hårdare än andra grupper av de besparingar
som vi har tvingats att göra. När vi nu har balans i de
offentliga finanserna och börjar att kunna betala av på
våra skulder kan också dessa grupper få en bättre
ekonomi. Därför höjer vi pensioner och bo-
stadstillägg. Därför vill vi under mandatperioden höja
barnbidragen. Och därför föreslog vi maxtaxa i barn-
omsorgen. Vi kunde inte få igenom detta förslag nu,
men det är någonting som vi tänker återkomma till.
Om moderaterna får bestämma skall skatterna om
tre år vara 86 miljarder kronor lägre än i dag. Som
vanligt är de mest skattesänkningar för de välbeställ-
da. Däremot talar man inte lika högt om finansiering-
en. Men den som letar i den moderata motionen hittar
efter ett tag några exempel.
Läkemedel skall bli 5 miljarder kronor dyrare -
det motsvarar mer än 500 kr per svensk och år. I
moderaternas motion skriver de att "transfereringarna
till hushållen" skall bli 16,2 miljarder lägre år 2002.
Det visar att moderaterna inte vågar stå för sin politik.
Varför inte kalla "transfereringarna" för sitt rätta
namn?
Sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen skall
sänkas, arbetslöshetsförsäkringen likaså. Skola, vård
och omsorg skall få 10 miljarder kronor mindre - det
motsvarar drygt 30 000 jobb. Det är alltså de sjuka
och arbetslösa som skall betala för de välbeställdas
skattesänkningar. Så enkelt kan moderaternas politik
beskrivas.
Detta är att ställa olika grupper mot varandra, och
ett sådant synsätt främjar inte värnandet och utveck-
landet av välfärden. Vi skall gå på vägen in i framti-
den utan att ställa generationer eller grupper i sam-
hället mot varandra - sjuttiotalister bredvid fyrtiota-
lister, pensionärer bredvid barnfamiljer.
När vi alla ser att vi har nytta av att arbeta till-
sammans för en generell välfärd blir det en självklar-
het att vi också är med och bidrar efter förmåga. Vi
tar ett gemensamt ansvar, vi håller samman, vi är
solidariska, och det är också det synsätt som skall
genomsyra den socialdemokratiska socialpolitiken för
de närmaste åren.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.