Fru talman! Det var bra att Ingrid Burman in-
stämde i delar av mitt anförande. Den stora klyftan är
mellan dem som har arbete och dem som inte har
arbete. Där ser vi att regeringens politik har miss-
lyckats. Man tvingas inse att man inte kan halvera
den öppna arbetslösheten till år 2000 med stöd av en
budget som Ingrid Burman är med på. Vi ser också
att man redan har tvingats justera ned tillväxtsiffror-
na.
Det stora problem som vi ser är att Sveriges eko-
nomi inte växer. Man kan inte på något sätt försvara
välfärden i en krympande ekonomi, utan förutsätt-
ningen är en växande ekonomi som ger nya och rikti-
ga jobb i nya och växande företag.
Sedan kan man se, som jag visade i mitt anföran-
de, att vanliga människor som jobbar och sliter varje
dag knappt får ekonomin att gå ihop därför att skat-
terna är för höga. Då är det bättre att sänka skatten för
låg- och normalinkomsttagare så att de kan leva på
den egna lönen och känna den trygghet som det inne-
bär att man vet vad som händer i morgon och i över-
morgon.
Om vi får en växande ekonomi skapas bättre för-
utsättningar för att se till att stödja dem som verkligen
behöver vårt gemensamma stöd. Det var det jag sade.
Vi ser nu att vårdgarantin inte kommer till. Vi ser
nu att köerna till sjukvården inte minskar utan ligger
någonstans på 60 000 i Sverige. Där vill ni inte vara
med och bidra.
Ingrid Burman sitter nu i knäet på Göran Persson,
och uppenbarligen blir det inte så mycket gjort. Det
handlar om sveket när det gäller de handikappade.
Jag tittade i förra årets betänkande. Där var det
vackra ord om att handikappreformerna var en viktig
del av friheten för många människor. Man var upp-
rörd över att socialdemokraterna hade sparat när det
gäller handikappreformerna.
I år finns inte någonting sådant. Där har man up-
penbarligen misslyckats.