Fru talman! Vänsterpartiet står i stort sett bakom
det betänkande som vi debatterar i dag. Vi har lagt ett
särskilt yttrande på några punkter, och jag återkom-
mer till dem.
Först är det viktigt att konstatera att vi delar rege-
ringens uppfattning att välfärden skall vara generell,
att alla människor skall kunna ges en förutsättning att
leva ett gott liv, att alla skall ha tillgång till sjukvård,
barnomsorg och äldreomsorg av hög kvalitet - detta
oavsett inkomst eller social status. Vår välfärd skall
vara gemensamt finansierad och offentligt styrd.
Här skiljer sig Vänsterpartiet från de partier,
främst Moderaterna, som förespråkar individuella
försäkringslösningar och långtgående privatiseringar
av offentlig sektor. Vi menar att en sådan politik
riskerar att ställa stora grupper utanför rätten till bra
omsorg, god sjukvård och en rimlig försörjning.
Det går alltså en ideologisk skiljelinje mellan de
partier som förespråkar en generell välfärd och de
partier som förespråkar selektiva lösningar som enligt
vår uppfattning sorterar rik och fattig och som inne-
bär privata lösningar för dem som har råd och bistånd
till de sämst ställda. Det skulle innebära en återgång
till någon form av fattigvårdspolitik.
I betänkandet finns några saker som jag vill lyfta
fram. Det första handlar om finansieringen av väl-
färdssektorn, dvs. kommuner och landsting. Det är
viktigt att markera att kommuner och landsting efter
år av nedskärningar får i den budget som riksdagen
har behandlat och i kommande budgetar en nivåhöj-
ning av de statliga anslagen. Det är bra, men frågan är
om det är tillräckligt. Landstingsförbundet har avise-
rat att landstingssektorn kommer att redovisa ett un-
derskott på ungefär 4,5 miljarder. Från Kommunför-
bundet kommer också signaler om att den samlade
kommunsektorn går med underskott. Det är risk att de
utökade resurser som kommuner och landsting får
enbart kommer att räcka till att täcka underskott och
inte till att höja kvaliteten i verksamheten.
Det måste vara den nu sittande majoritetens upp-
gift att efter år av besparingar och nedskärningar som
drabbat både sjukvård, omsorg och socialtjänst åter-
skapa kvalitet inom dessa områden. Men då behövs
det resurser.
Det är Vänsterpartiets uppfattning att de nu lig-
gande budgetramarna innebär en ambitionshöjning
jämfört med 90-talets mörka mitt, men vi är inte helt
övertygade om att det räcker. Enligt vår bedömning
kommer både kommuner och landsting att behöva
ytterligare resurser om de skall ha förutsättningar att
leva upp till de mål som både vi och regeringen står
bakom. Detta har vi utvecklat i vårt särskilda yttran-
de.
I Sverige växer nyfattigdomen i dag, klassklyftor-
na har ökat och stora grupper hänvisas under långa
perioder till socialbidrag för sin överlevnad. Soppkö-
ken finns återigen i Sverige, och gruppen bostadslösa
har ökat.
Det generella receptet mot detta missförhållande
är kampen mot arbetslöshet. Vänsterpartiet står givet-
vis bakom en politik för att återskapa jobben, men det
krävs också aktiva åtgärder för att klara dem som inte
direkt kan eller förmår att återgå till arbetsmarknaden,
som behöver behandlingsinsatser eller andra åtgärder.
Just nu sitter en utredning och ser över socialtjänstla-
gen. Man skall också utvärdera hur den ekonomiska
krisen påverkar socialtjänsten. Frågor rörande social-
tjänsten kommer därför att snart bli föremål för en
behandling i riksdagen. Vi har därför valt att avvakta
med konkreta förslag när det gäller socialtjänsten,
dess utformning och försörjningsstöd för dem som
under kortare eller längre tider tvingas uppsöka soci-
altjänsten.
Vi vill dock redan nu understryka att socialtjäns-
ten också har ett ansvar och behöver utveckla sin
pedagogik för att bemöta klienter och människor i
kris. Om detta vittnar många klientorganisationer.
Rolf Olsson kommer senare att redovisa Vänster-
partiets syn på sjukvårdspolitik. Låt mig bara helt
kort påpeka att om vården i framtiden skall kunna
leva upp till de mål som redovisas i betänkandet
krävs också satsningar när det gäller att rekrytera
personal. Då handlar det om fler utbildningsplatser.
Det handlar om riktiga löner så att det går att rekryte-
ra till vård och omsorg. Det handlar om kontinuerlig
kompetensutveckling och rimliga arbetsvillkor. Allt-
fler inom sjukvården redovisar utbrändhet som ar-
betsskada. För att uppnå rimligare arbetsvillkor krävs
det att antalet anställda ökar. För att antalet anställda
skall kunna ökas krävs resurser. Därför framhärdar
Vänsterpartiet med sin politik att landstingen behöver
en resursgaranti. Sedan må andra partier tala om
vårdgarantier för fler eller många diagnoser. Får inte
landstingen tillräckliga resurser kommer inga löften
om vårdgarantier att kunna hållas om det inte skall
ske på bekostnad av andra vårdbehövande.
Den 1 januari träder en ny tandvårdsförsäkring i
kraft. Försäkringen innebär bl.a. att ungdomar får
billigare undersökningar, att bastandvård subventio-
neras och att ett visst ekonomiskt skydd ges vid dyr-
bara behandlingar. Vissa grupper av äldre och funk-
tionshindrade får kostnadsfri munvårdsbedömning,
och deras tandvårdsavgifter inordnas i sjukvårdens
högkostnadsskydd. Vi anser att försäkringen är en bra
grund att bygga på, men långsiktigt måste den enskil-
des kostnad för bastandvården vara densamma som
patientavgiften i den öppna hälso- och sjukvården.
Tänderna är en del av kroppen.
Den senaste tidens debatt har också visat att tand-
vårdsförsäkringen inte omfattar alla personer med
stora tandvårdsbehov på grund av sjukdom. Personer
med anorexi omfattas t.ex. inte. Vänsterpartiet har
därför väckt en motion om en utredning om den
framtida tandvårdsförsäkringen. Den motionen har
inte behandlats i samband med budgetpropositionen
utan kommer att tas upp i ett senare skede. Men jag
vill ändå redovisa här och nu att Vänsterpartiet anser
att tandvårdsförsäkringen behöver utvecklas.
Lena Olsson kommer senare i debatten att redovi-
sa Vänsterpartiets syn inom handikappolitiken och
äldreomsorgen. Jag vill därför bara helt kort konstate-
ra att äldrepolitiken i Sverige under hela 90-talet har
uppvisat en rad brister. Det mörka 90-talets nedskär-
ningspolitik har inneburit att kommunerna kraftigt
tvingats att skära i sina budgetar, och kvaliteten i
vården och omsorgen för äldre är ett område som har
tagit stryk.
Regeringen konstaterar i sin proposition att sam-
hällets insatser nu bör koncentreras på de problem
och brister som har uppstått inom äldreomsorgen på
grund av kommunernas och landstingens ansträngda
ekonomiska läge. Man pekar på problemen i samband
med ädelreformens genomförande, och man avser att
tillsätta en parlamentarisk beredning för den framtida
äldrepolitikens utformning.
Vänsterpartiet instämmer i regeringens analys av
och delar regeringens oro över äldreomsorgen. Vi
menar att det är dags att prioritera upp äldreomsorgen
och äldrepolitiken. Vi står givetvis också bakom de
mål som redovisas i den nationella handlingsplanen
för äldre, men det förtjänar att påpekas att om dessa
vackra ord skall kunna omsättas i verklighet, så krävs
det ekonomiska resurser och kompetent personal. Jag
återkommer till att kommuner och landsting kan
behöva ökade anslag under nästa budgetår.
Fru talman! Vänsterpartiet står, som sagt, i stort
bakom det betänkande som vi nu debatterar. Vi anser
att betänkandet stakar ut en väg till utveckling av den
generella välfärden. Det redovisar en höjd ambitions-
nivå när det gäller satsning på hemlösa, på införli-
vandet av barnkonventionen samt när det gäller en
vilja att belysa problemen i och utveckla sjukvård,
omsorg och handikappolitik.
Betänkandet innehåller vidare ett tillkännagivande
till regeringen när det gäller 65-årsgränsen för rätt till
personlig assistans och om barns rätt till personlig
assistans. Det innehåller en blygsam, men dock fort-
satt delfinansiering av Rikskvinnocentrum i Uppsala i
avvaktan på en mer långsiktig finansiering.
Detta tillsammans med utökade anslag till kom-
muner och landsting innebär förhoppningsvis ett slut
på nedskärningspolitiken och en försiktig återupp-
byggnad av den generella välfärden.
Vänsterpartiet är ändå medvetet om att det finns
mycket kvar att göra för att utveckla den generella
välfärden och för att nå alla vackra mål som finns
redovisade i betänkandet och i olika handlingsplaner,
men vi är övertygade om att vägen dit går via gene-
rella system och offentligt styrda och gemensamt
finansierade verksamheter.
Vi avvisar kategoriskt alla lösningar som går ut på
att byta ut den generella välfärden mot individuella
lösningar kombinerat med att man ger bistånd enbart
till de allra sämst ställda. Det är en väg där vi sorterar
ut människor. Målet är att bygga ett samhälle som tar
alla med sig.
I detta anförande instämde Alf Eriksson (s), Rolf
Olsson (v), Mural Artin (v), Peter Pedersen (v), Lena
Olsson (v), Gunilla Wahlén (v) och Claes Stockhaus
(v).