Fru talman! Jag vill börja med att beklaga att inte
vår nye socialminister deltar i debatten i dag. Jag tror
att det hade varit bra både för honom och för oss,
speciellt för oss ledamöter i socialutskottet, om vi
hade kunnat ha en dialog i dag kring dessa frågor.
Den 2 december fastställdes de ekonomiska ra-
marna för de olika utgiftsområdena för 1999. Folk-
partiet har i parti- och kommittémotioner förordat en
annan inriktning av den ekonomiska politiken och
budgetpolitiken. Vi anser att det krävs skattesänk-
ningar för att skapa förutsättningar för nya jobb, som
ju är viktiga för att vi skall klara av de åtaganden som
vi velat ha på det sociala området.
Vårt budgetalternativet är utformat så att det ger
utrymme för sådana skattesänkningar och skapar
också marginal för höjningar av utgifter som kan
drivas fram av den sämre konjunkturen. Våra mål för
budgetpolitiken är att skatter som hindrar nya jobb
skall sänkas, att utgiftskvoten skall sänkas, att de
offentliga finansernas konjunkturkänslighet skall
minska samt att vård och omsorg skall prioriteras.
Det var också därför som vi i våras ville att de extra
pengar som tillfördes kommuner och landsting skulle
öronmärkas, så att vi visste att de användes till det
som de var avsedda för.
Fru talman! På de områden som vi diskuterar i
dag har vi alla partier naturligtvis en mängd olika
förslag i våra motioner som kommer att behandlas
senare under våren i den fortsatta behandlingen. Där-
för tänker jag här bara koncentrera mig på de olika
avsnitt som behandlas när det gäller just budgeten.
Jag kommer att ta upp en del av dem, och Bo Kön-
berg kommer senare att beröra sjukvårdsområdet.
En av våra allvarligaste invändningar mot budget-
förslaget är de försämringar som har skett för de
funktionshindrade, och då speciellt genom handi-
kappreformen.
Våren 1996 inleddes försämringarna med beslut
som skärpte reglerna. Tidsramen ändrades från ett år
till sex månader, definitionen skärptes för rätten att få
personlig assistent, kommunerna fick ta över en större
del av ansvaret genom att rätten till personlig assi-
stent när man vistas i daglig kommunal verksamhet
inskränktes. Så har det fortsatt med flera förändring-
ar.
Våren 1997 lades ännu mer ansvar över på kom-
munerna, eftersom de skall stå för de första 20 tim-
marna. Införandet av schablonersättningen har radi-
kalt försämrat situationen för enskilda funktionshind-
rade och för flera brukarkollektiv.
Det känns ganska bra när man i dag hör att Ken-
neth Johansson och hans parti, som har varit med på
flera av dessa neddragningar, nu tycks verka svänga
och vilja återställa en del av de försämringar som har
gjorts.
Fru talman! Det är oron och osäkerheten inför
framtiden för många funktonshindrade och deras
anhöriga som är det stora bekymret. Denna oro är
deras ständige följeslagare.
Det senaste som skapat oro är Riksförsäkrings-
verkets allmänna råd om assistansersättningen. Följs
dessa - och det ser faktiskt så ut då det kommit en del
fall som bekräftar detta - kommer försäkringskassor-
na endast att bevilja ett fåtal barn rätt till personlig
assistent. Enligt Riksförsäkringsverkets råd skall
endast de barn som har ett omvårdnadsbehov på
minst tolv timmar per dygn komma i fråga för rätt till
personlig assistans.
Det här är en oacceptabel inskränkning i barns rätt
till personlig assistans och måste ändras. Utskottet har
ytterligare en gång i detta betänkande betonat vad
utskottet sade 1995/96 i SoU15, att försäkringskas-
sorna vid bedömningen av barns rätt till personlig
assistans skall ta hänsyn till vad som normalt kan
anses falla inom ramen för det föräldraansvar som
enligt föräldrabalken åvilar alla vårdnadshavare. Det
är alltså behovet av extra tillsyn och omvårdnad med
anledning av ett funktionshinder som skall ligga till
grund för bedömning och beslut om personlig assi-
stans.
Utskottet utgår i betänkandet från att regeringen
noga följer utvecklingen. Om rätten till personlig
assistans för barnen försämras, utgår utskottet från att
regeringen återkommer i frågan, och detta ges rege-
ringen till känna. Det är bra, men det är bekymmer-
samt att utskottet år efter år skall behöva upprepa
detta krav och vi sedan ser att det ändå sker försäm-
ringar. Men det finns väl all anledning för alla oss
som har engagerat oss i frågan att noggrant följa den
och påminna regeringen om det inte händer någon-
ting.
Fru talman! Vi anser också att den s.k. 65-
årsreglen skall avskaffas. Det är väsentligt att funk-
tionshindrade som fyllt 65 år skall veta att den per-
sonliga assistansen får finnas kvar även efter 65-
årsdagen. Deras behov är ju oförändrade. De föränd-
ras inte från den ena dagen till den andra.
Det är inte rimligt att den totala livssituationen
skall förändras bara för att man passerar en ålders-
gräns. Efter att ha haft en personlig assistent i flera år
skall man i stället vara hänvisad till kommunens
hemtjänst med allt vad det innebär av ofrihet och brist
på kontinuitet.
Också detta har utskottet sagt att man skall titta
på. Det skall komma förslag under våren. Vi får väl
bara hoppas att det verkligen gör det också, så att vi
kan se till att även de som är 65 år och en dag behålla
sin personliga assistent.
Folkpartiet liberalerna har i sitt budgetalternativ
avsatt 1,4 miljarder kronor för att återställa handi-
kappreformen i sitt ursprungliga skick, och vi vill
alltså också se till att 65-årsgränsen avskaffas
Fru talman! Jag har nu för avsikt att ta upp några
andra anslagspunkter där Folkpartiet har en annan
uppfattning än Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet.
Kostnaderna för läkemedel och vård har ökat de
senaste åren. Vid införandet av det delade högkost-
nadsskyddet föreslog vi att det skulle utgöra 1 000 kr
för vård och 1 000 kr för läkemedel. Inte minst kost-
naderna för läkemedel har vållat många människor
bekymmer. Vi vidhåller vårt ursprungliga förslag och
har i vårt budgetalternativ avsatt 400 miljoner kronor
för en förbättring av högkostnadsskyddet.
Det är riskabelt att tro att faran för spridningen av
hiv har stoppats helt. Vi behöver bara tänka på den
fara som omkring 100 kvinnor utsattes för av en enda
person, den s.k. hiv-mannen. Det hade kunnat resulte-
ra i många fler smittade och förändrat situationen
radikalt i Sverige. Därför anser vi att det ännu inte är
dags att blåsa faran över och börja föra över de sam-
lade statliga insatserna till andra, som sedan skall ta
över själva. Vi har därför anslagit 14 miljoner kronor
mer än majoriteten.
Rikskvinnocentrum debatterades nyligen i ett re-
plikskifte. Vi anser, och har motionerat om, att de har
en mycket viktig uppgift både när det gäller att ta
emot kvinnor som blivit utsatta för misshandel och ge
dem vård och för den forskning som bedrivs där.
Centrumets framtida existens är ju hotad om man inte
kan hitta en långsiktig finansiering. Landstinget har
förklarat sig berett att ta det ansvar som de har för
vården och kanske till en viss del för forskningen.
Vi menar att den forskning som bedrivs där både
nationellt och internationellt har stor betydelse och
ser det som mycket angeläget att den får fortsätta.
Barbro Westerholm har ju aktualiserat den här frågan
i kammaren i olika interpellationer, och vi kommer
naturligtvis att fortsätta att driva det här tills vi får
staten och de olika departementen att förstå att det här
är något unikt och viktigt. Man måste se till att de får
sina forskningsmedel.
Vi tycker naturligtvis att det är bra, och vi står
bakom att de kommer att få 1 miljon kronor för nästa
år. Det klarar verksamheten under nästa år. Men det
handlar ju också om att de som arbetar där måste
känna att arbetet får fortsätta. Annars finns en risk att
kompetensen försvinner. Så vi hoppas. Vi får väl
hjälpas åt allihop - det finns ju fler här i kammaren
som tycker att den här verksamheten är viktig - för
att se till att det här får fortsätta.
Fru talman! Spelberoende är ett hälsoproblem
vars omfattning är större än man tidigare trott. Enligt
en kartläggning utförd av Sten Rönnberg och medar-
betare vilken nyligen presenterats har 150 000 männi-
skor problem med sitt spelande. För en tredjedel av
dem är problemen så allvarliga att de kan klassas som
spelberoende. För den som har blivit spelberoende
finns i dag inte mycket hjälp att få. Det behövs därför
många olika insatser; behandling och rehabilitering,
utbildning och information.
Det finns också andra typer av anslagsfrågor som
vi tycker är viktiga. Det gäller bl.a. att organisations-
stödet för nykterhetsrörelsens centrala verksamhet
även i fortsättningen skall få administreras av Samar-
betsnämnden för fördelning av statsbidrag till nykter-
hetsorganisationer m.m. Vi anser inte att det är lämp-
ligt att nu göra denna förändring.
Vi anser också att regeringen borde återkomma
med förslag om hur Amningshjälpens verksamhet kan
stödjas. Amningens betydelse är i och för sig ganska
väl känd i dag, och många får ett mycket bra stöd ute
i sjukvården. Folkhälsoinstitutet arbetar med frågan,
och amningsfrekvensen är mycket högre i dag än
tidigare. De nyblivna mammorna får hjälp och råd.
Samtidigt vet vi att det är mycket lätt att det här
förändras över tiden. Man kanske anser att insatserna
nu har varit så stora att man kan minska dem, och att
medvetandet har blivit så stort att man inte behöver
göra mer. Det finns risker med detta. Det är därför vi
anser att det även i fortsättningen bör ges stöd till
Amningshjälpen.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag ta upp Apo-
teksbolagets roll. Alla västeuropeiska länder har nå-
gon form av reglering av läkemedelsförsäljningen
utan att, som i Sverige, hela detaljhandeln har kon-
centrerats till ett enda företag.
Konkurrensverkets bedömning är att Läkeme-
delsverket bör få i uppgift att utfärda tillstånd att
bedriva detaljhandel med läkemedel till sådan fysisk
eller juridisk person som uppfyller vissa krav på far-
maceutisk kompetens. Vi delar den uppfattningen och
anser att arbetet med att bryta Apoteksbolagets mo-
nopol snarast bör inledas.
Fru talman! Som jag tidigare har anfört så har ju
våra förslag redan fallit vid behandlingen av de eko-
nomiska ramarna. Därför har jag nu redovisat våra
alternativa förslag. Jag ber bara att få hänvisa till det
särskilda yttrande som vi har bifogat det här betän-
kandet.