Fru talman! Många far illa och mår illa i dagens
Sverige. Den så omhuldade välfärdsstaten visar upp
allt större brister för varje år som går.
Över 200 000 barn i Sverige har en eller två för-
äldrar som är arbetslösa. Det är stora risker som dessa
barn utsätts för såväl socialt som psykiskt och materi-
ellt. Och ju längre arbetslösheten varar, desto större är
påfrestningarna på barnen, det vet vi.
Därför är en politik för ökat företagande och nya
jobb så central också ur ett socialpolitiskt perspektiv.
Och därför var fredagens dystra besked från Fi-
nansdepartementet en viktig bekräftelse på att den
nuvarande politiken är alldeles otillräcklig. Regering-
ens arbetsmisslyckande är ett stort politiskt, ekono-
miskt och socialt misslyckande.
I ett samhälle som inte växer drabbas de svagaste
nästan alltid hårdast. I förra veckan gav regeringen
slutligen upp målet om en halverad öppen arbetslös-
het till 2000. För tre veckor sedan visade Konjunk-
turinstitutet att Sverige med nuvarande politik vid
mitten av nästa årtionde kommer att ha en sysselsätt-
ning som ligger en kvarts miljon under den vi hade i
början av 1990-talet.
När den höga arbetslösheten tvingar allt färre att
försörja alltfler krymper marginalerna. Vi betalar hög
skatt för hög arbetslöshet.
Till följd av alla skattehöjningar som drabbat låg-
och normalinkomsttagare särskilt hårt, så har alltfler
familjer drivits in i ett ökat bidragsberoende. Ingen-
stans betalar låginkomsttagare högre skatt än i Sveri-
ge.
Nyligen presenterades en undersökning om barn-
familjernas ekonomi i ett internationellt perspektiv.
Den visar att vanliga svenska barnfamiljer får det allt
svårare att få ekonomin att gå ihop. Vanliga barnfa-
miljer har en köpkraft efter skatt som bara ligger
drygt 20 % över den svenska socialbidragsnormen.
Då klarar man utgifter för boende, mat, kläder och
skor och annat livets nödtorft. Men man klarar inte
kostnaderna för en bil, och bil behöver de allra flesta
barnfamiljer. För att nå upp till en skälig levnadsnivå
och samtidigt ha bil behövs en köpkraft som ligger
minst 30 % över socialbidragsnivån. Men så stor
köpkraft har inte de flesta barnfamiljer.
Alltfler tvingas leva på marginalen. Någon buffert
för oförutsedda utgifter finns inte. Dyker en oväntad
tandläkarräkning upp eller går kylskåpet sönder räck-
er inte pengarna.
Många hävdar säkert att jämfört med andra har vi
det ändå bra i Sverige. Men det är inte så längre. Av
de 22 jämförda OECD-länderna är det endast i Frank-
rike, Spanien, Portugal och Grekland som barnfamil-
jerna har en lägre köpkraft än i Sverige. I denna del
har den svenska välfärdspolitiken misslyckats, därför
att man i grunden har misslyckats med jobben och
därför att man beskattar människor till otrygghet.
Men inte heller i de mest grundläggande uppgif-
terna lyckas den svenska välfärdsstaten. Hur är det
med dem som befinner sig i samhällets bottenskikt?
Räcker världens högsta skattetryck för dem som varje
anständig socialpolitik först och främst borde vara
ämnad att hjälpa?
Här i Stockholm finns nu ca 3 000 hemlösa, varav
700 är kvinnor. Andelen psykiskt sjuka bland de
hemlösa har på tre år fördubblats. Situationen är
nästintill densamma i samtliga större städer i Sverige
och även i mindre orter är hemlöshet på väg att bli ett
problem.
Medborgarna betalar världens högsta skatter, men
får långt ifrån världens bästa välfärd. Människor står i
vårdköer, skickar sina barn till slitna skolor, och
många hamnar i ett destruktivt bidragsberoende.
Och samtidigt som de allra flesta betalar en väl-
digt hög skatt så klarar välfärdsstaten inte ens av att
hjälpa de allra mest utsatta.
Socialstyrelsen har visat på att det långvariga so-
cialbidragsberoendet har tredubblats under 90-talet.
Närmare 100 000 hushåll har haft socialbidrag under
minst tio månader förra året. Andelen som blir kvar
som inte orkar bryta beroendet blir allt större för varje
år som går.
Socialdemokraterna talar gärna om solidaritet,
men de vägrar se att den stat som griper om allt och
som försöker göra allt ofta missar det som borde vara
prioriterade uppgifter. I stället för att distribuera för-
måner till medelklassen skulle man kunna sänka
skatterna så att vanliga löntagare klarar sig på egna
ben och i stället rikta resurserna till dem som allra
mest behöver.
De som nu sitter fast i välfärdsstatens hårda var-
dag kan inte frigöras genom högre skatter eller fler
bidrag. Det är en väg som har prövats och som har
misslyckats. Beroendet handlar inte bara om ett eko-
nomiskt beroende. Minst lika viktigt - jag skulle vilja
säga ännu viktigare - är att ge människor frihet och
makt.
Människor skall ha frihet att fatta de avgörande
besluten i det egna livet, att inte vara beroende av
bidrag och tvingas leva i rädsla för plötsliga föränd-
ringar, att inte behöva vara beroende av att regeringen
betalar ut barnbidraget några dagar i förväg för att
familjen skall kunna fira en normal midsommar.
Människor skall själva kunna avgöra vad som är
viktigt och kunna styra över vilken skola som barnen
skall gå i, vilken äldrevård som passar farmor och
vilken läkare och vård man vill ha.
När man gör staten för stor gör man den också
alltför svag. Jag vill se en begränsad stat som klarar
av de åtaganden som den tar på sig.
Vi ser tydligt skillnaden mellan moderat och soci-
aldemokratisk politik. Där Socialdemokraterna för-
svarar systemen och de gamla strukturerna väljer vi
att försvara människor och individer. Där Socialde-
mokraterna vill konservera och bevara vill vi bryta
upp och förnya. När socialdemokraterna propagerar
för "vård, skola och omsorg" är vårt perspektiv pati-
entens, elevens och den äldres.
Det är därför vi sänker skatten så att fler kan leva
på sin lön. Det är därför vi ökar valfriheten så att fler
kan välja skola, äldreomsorg och läkare. Valfrihet
och egenmakt skall inte vara förbehållet några få.
Jag skulle särskilt vilja lyfta fram två områden i
denna budget som jag tycker visar på den tydliga
skiljelinjen mellan oss moderater och socialdemo-
krater. Det gäller synen på rätten till god vård i tid,
och det gäller synen på de handikappade.
Vi moderater vill ha en nationell vårdgaranti som
säkrar patientens rätt till bra vård i tid. I dag står tu-
sentals människor åter i kö. Lidandet är för många
outhärdligt. De som har råd kan köpa sig förbi kön
genom att gå till en privat vårdgivare. Men hur gör
alla andra, som inte har den tjocka plånboken? Det
svenska kösamhället är ett klassamhälle, Ingrid Bur-
man.
Och köer kostar. Spri har redovisat att den ge-
nomsnittliga kostnaden för en person som står i kö är
19 000 kr i månaden. Det blir miljardbelopp varje år
som det kostar att inte ge vård i tid.
Trots det är Socialdemokraterna inte beredda att
införa en nationell vårdgaranti. Man talar om be-
handlingsgaranti, rädslan för att annan vård trängs
undan om man inför en garanti för vård i tid, och man
utreder den självklara rätten att få vård i tid. Det är
inte extravagant eller häpnadsväckande utan något
man har rätt att begära, allra helst när man har betalat
skatt ett helt långt liv.
I de tre borgerligt styrda landstingen Skåne, Hal-
land och Stockholms län införs nu en vårdgaranti. Det
är naturligtvis bra för alla dem som står i köerna i dag
och som har väntat väldigt länge. Det innebär att en
tredjedel av Sveriges befolkning kommer att få denna
trygghet som det innebär att veta att man kan få vård i
tid. Men alla de andra får vänta.
Fru talman! Den andra skiljelinjen är handikap-
politiken. Vi prioriterar stöd till dem som är mest
utsatta och som har minst marginaler. Det skiljer oss
från regeringspartiet. Vi sparar inte på de mest utsat-
ta. Tidigare i dag gällde det änkorna och änkepensio-
nerna. Nu handlar det om de handikappade.
En funktionshindrad person skall inte behöva be-
kymra sig om sin rätt till assistans. I vårt budgetför-
slag har vi därför avsatt 2,1 miljarder kronor mer än
regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Dessa
resurser skall gå till att återställa de försämringar som
Socialdemokraterna genomfört i LSS- och LASS-
lagarna och utöka rätten också till dem som fyllt 65
år. Men vi vill också satsa på ett särskilt bostadsstöd
till funktionshindrade, höja stödet till kolloverksam-
het samt ge kommuner och landsting ett stimulansbi-
drag under tre år för att uppmärksamma de psykiskt
funktionshindrade.
Hopplösheten som alltför många känner i dag går
att bryta. Men då gäller det att ta ställning för indivi-
derna och inte för systemen. Den offentliga välfärds-
politiken måste handla om att stödja dem som behö-
ver hjälp - inte att fördela pengar mellan dem som
med sänkta skatter kan klara sig själva.
Det handlar om patienter, elever och äldre - inte
vård, skola och omsorg.
Det handlar om frihet, valfrihet och värdighet -
inte monopol, köer och maktlöshet.
I detta anförande instämde Leif Carlson, Cristina
Husmark Pehrsson, Hans Hjortzberg-Nordlund, Berit
Adolfsson, Ulf Kristersson och Lars Elinderson (alla
m).