Fru talman! Moderata samlingspartiet har i parti-
och kommittémotioner förordat en annan inriktning
av hälso- och sjukvårdspolitiken än regeringen. Våra
förslag syftar till att skapa förutsättningar för en ut-
veckling av sjukvården och till att ta till vara de goda
förutsättningar som finns, men som nu kvävs i lands-
tingsmonopolets famn. Vi vill göra de förändringar
som kan möjliggöra tillväxt i vården och låta den bli
motor i en avancerad högteknologisk utveckling. Vi
vill göra de förändringar som ger patienten ett verk-
ligt inflytande i vården och som släpper fram perso-
nalens kreativitet och ledaregenskaper. Det är sådana
förändringar som gör att de anställda kan påverka sin
arbetssituation bl.a. genom att det finns en vårdar-
betsmarknad med många arbetsgivare och med kon-
kurrens och belöningar. Det är sådana förändringar
som begränsar politikernas roll till att tydliggöra mål
och resursfördelning, men skiljer produktion från
finansiering och låter pengarna följa patienten. Vi
föreslår i vår obligatoriska hälsoförsäkring sådana
lösningar.
Jag har i flera år presenterat försäkringen här och
för flera representanter för Centerpartiet, som har
blivit väl informerade. Jag skall bara kort nämna vad
det gäller. Den är solidariskt finansierad. Det kan man
göra med skatter eller med avgifter. Skatter kan inte
specialdestineras, så därför vet man inte vad som går
till sjukvård och vad som går till annat. Avgifter kan
specialdestineras. I en försäkring följer pengarna
patienten. Patienten får en reellt stärkt ställning och
har då inte bara landstingspolitikers prat att rätta sig
efter. Produktion och finansiering skiljs åt, och då
ökar effektiviteten.
Ett aktuellt land att dra lärdom av är Holland. Om
man vill gå långt bort kan man titta på Singapore.
USA är i det fallet inte en förebild.
Fru talman! Vi har föreslagit en långtgående väx-
ling från subventioner och bidrag till omfattande
skattesänkningar för alla samt upphävandet av skadli-
ga och kostsamma monopol, därför att den enskilda
människans ställning skulle stärkas och hennes bero-
ende av stat och kommun minska. Vi värnar samtidigt
de människor som är i störst behov av gemensamma
insatser och som har små eller inga möjligheter att
påverka sin situation. Vi värnar dem som nu är gamla
och sjuka före nog så lovvärda förebyggande insatser
för unga och friska.
Fru talman! Majoriteten skriver i sitt betänkande
att alla, oberoende av inkomst, skall ha tillgång till
sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg av hög kvali-
tet i ett solidariskt samhälle. Fru talman! Så är det ju
inte i socialdemokraternas Sverige. För att vara säker
på att få vård när man behöver den måste man ha
pengar för att gå förbi de köer de ineffektiva regio-
nala landstingsmonopolen skapar. Den lilla männi-
skan ställs i kö i socialdemokraternas Sjukvårdssveri-
ge.
För någon vecka sedan diskuterade vi här i kam-
maren en verklig vårdgaranti och patientens rätt.
Socialdemokraterna var inte intresserade av annat än
marginella förändringar - sådana som garanterar att
makten ligger kvar hos landstingspolitiker och inte i
verklig mening kommer patienten till del. I konflikten
mellan patientens rätt och det kommunala självstyret
ställer sig socialdemokraterna alltid på landstingsap-
paratens sida.
Socialdemokraterna och Vänstern tror, som fram-
gick här tidigare, att ett rättighetsbaserat system med
valfrihet och kontroll över egna ekonomiska resurser,
som vi föreslår, skulle leda till att starka individer får
fördelar på de svagares bekostnad.
Fru talman! Är det på det sättet? Vi ser ju att det i
dag är de som har resurser, pengar och kontakter som
kan gå förbi köerna i vården. Dagens system gynnar
den starke. Skulle t.ex. rätten att välja läkare och
sjukhus, liksom rätten till en second opinion, blivit
fastlagd och överklagningsbar så hade ett prejudikat
skapats som framgent helt obetingat gynnat den svage
vid första överklagande. Det är alltid den svage pati-
enten som kommer i ett utsatt läge när, som nu, hu-
vudmännen har begränsade resurser eller inte förmår
utnyttja de resurser de har på ett riktigt sätt.
Rätten till vård gäller i grunden valfrihet, rätten att
välja vårdgivare och sjukhus, makt över priorite-
ringsbeslut, att kunna delta i de prioriteringsbeslut
som gäller en själv samt att ha rättigheter, som rätt till
second opinion, i konfliktsituationer. Genom att bibe-
hålla huvudmannens primat före patientens har majo-
riteten i kammaren säkerställt att prioriteringar sätter
de svagaste grupperna i en utsatt position. Man kan
inte lita på att få vård i tid när det behövs. Socialde-
mokraterna agerar tvärtemot vad de säger i sitt betän-
kande.
Fru talman! Vi förordar en ny tandvårdsförsäkring
som innebär ett bra skydd för personer med höga
tandvårdskostnader och samtidigt lägre offentliga
utgifter. Högkostnadsskyddet för grupper som nu har
behov av tandvård - som nu far illa - måste priorite-
ras i förhållande till andra insatser. Även här måste
landstingets dubbla roll som finansiär och producent
avskaffas. Vi vill införa fri konkurrens inom barn-
och ungdomstandvård och skapa konkurrensneutrali-
tet mellan privata och offentliga vårdgivare.
Tandvårdslagen bör ändras så att den endast inne-
håller krav på att landstingen skall verka för en god
tandhälsa och ha en tillfredsställande etablering inom
tandvården. Landstingen skall inte få subventionera
vuxentandvården.
Vi vill, fru talman, också införa en ny läkemedels-
försäkring vars konstruktion jag tidigare redovisat här
i kammaren. Vi vill genomföra rationaliseringar inom
läkemedelsförsörjningen. Bl.a. bör kostnadsansvaret
för läkemedel i öppenvården återföras till staten,
lagen om receptregister avskaffas och ett nytt hög-
kostnadsskydd införas. Dessa förslag innebär en be-
sparing på drygt 4 miljarder kronor - inte att medici-
nen blir dyrare för den behövande patienten. Vi före-
slår ett högkostnadsskydd på 1 200 kr per år. Det är
alltså bättre än socialdemokraternas.
Till frågan om läkemedel, fru talman, hör naturligt
nog också apoteksväsendets utformning. Under 90-
talet har utredningar om detta varit legio. Så gott som
samtliga har talat om att monopolet bör hävas, men
regeringen har inte kunnat ta sig samman till beslut.
Vi anser att Apoteksbolagets monopol bör upphävas.
Det är också en fråga om vårdtillgänglighet och
service. Sverige har ca 900 apotek, Belgien 13 000
och Frankrike 20 000. Ett normalt västeuropeiskt land
tycker att servicestandarden skall vara ett apotek på
3 000-4 000 invånare. Sverige har ett apotek på
10 000 invånare. I en liten svensk stad finns i bästa
fall ett apotek, och det är förvisso inte nattöppet. I en
fransk stad av samma storlek finns fyra apotek, varav
alltid något är nattöppet. I hela Sverige finns bara ett
enda nattöppet apotek!
Läkemedel skulle bli billigare vid fri konkurrens,
enligt utredningarna, men Landstingsförbundet rusar
till apoteksmonopolets hjälp och försvarar monopolet
med att de administrativa kostnaderna för landstingen
skulle öka vid en avmonopolisering så att de fick en
merkostnad. Ett bättre erkännande av hur illa och hur
patientfrånvänt man arbetar och sköter sin administ-
ration och ekonomi kan man knappast få.
Fru talman! Bestämmelserna om apotekens de-
taljhandelsmonopol bör upphävas från den 1 juli
1999. Då erfordras också en kompetensreglering
gällande rätt att bedriva apoteksrörelse. Sådana be-
stämmelser kan ingå i läkemedelslagen. En avregle-
ring på området, förenklade hanteringsmetoder, kon-
kurrens från postorderdistribution, nya apoteksformer
m.m. skulle leda till rationaliseringseffekter om ca 1
miljard kronor på tre till fem års sikt.
Fru talman! Vi motsätter oss en minskning av an-
slaget för hiv- och aidspreventivt arbete, liksom över-
föring av medel från anslaget A 4 inom det utgiftsom-
råde vi talar om - 9 - till utgiftsområde 25. Det ger
nämligen fel signaler att nu inleda en avveckling av
det statliga stödet. Det kan tolkas så, att det offentliga
inte anser att hiv är så farligt längre.
Fru talman! Vi framställer dessa förslag för att gö-
ra det bättre. Det blir bättre för patienterna genom att
de får tydliga rättigheter till och i sjuk- och tandvård
och bättre apoteksservice. Det blir bättre för perso-
nalen genom att den kan påverka sin arbetssituation
på ett helt annat sätt genom en arbetsmarknad med
många arbetsgivare. Det är bättre för dem som har
idéer och företagarvilja genom att de kan etablera sig
och konkurrera på lika villkor. Det är bättre genom att
alla åtgärder leder till att resurserna i vården bättre tas
till vara.
I socialdemokraternas sjukvårdssyn kan jag tyvärr
inte spåra något av detta. De begränsar patientens rätt
till att vara beroende av politikers välvilja. De be-
gränsar personalens inflytande och ledarmöjligheter
på bekostnad av politikernas medverkan. De begrän-
sar konkurrens, valfrihet och arbetsmarknad genom
att hävda lanstingens och Apoteket AB:s monopol.
De misshushållar med resurserna och förhindrar ut-
vecklingspotentialen i vården att komma fram genom
att förorda närmast planekonomiska förhållanden.
Landstingens - huvudmännens - rätt går före indivi-
dens, ja, alla ställs relativt maktlösa inför den politis-
ka övermakt man försvarar.
Här, fru talman, går skiljelinjen i svensk sjuk-
vårdspolitik - mellan dem som vill förbättra och
bejaka patienter och personal samt ta till vara resur-
serna och dem som huvudsakligen vill värna politi-
kermakten och planmonopolen på bekostnad av allt
annat. Tack, fru talman!