Fru talman! Jag har kanske en lite annorlunda in-
ledning på en sådan här debatt.
I går var det första advent som ju inleder det nya
kyrkoåret. Jag hade glädjen att kunna vara med på
adventsgudstjänsten i min hemkyrka i Ramsele, en
gudstjänst med mycket ljus och glädje.
Alldeles framför mig där jag satt i korsgången står
en ljusbärare som är utformad som en jordglob med
ett stort ljus i mitten, ett Jesusljus kanske man skulle
kunna säga. Det är en ljusbärare där man tänder ett
ljus för någon som man vill minnas eller särskilt
tänker på. Där bredvid står också Jesusorden: Jag är
världens ljus. Denna ljusbärare var alldeles full med
tända ljus, ljus som täckte hela jorden. Och bredvid
den var det en sparbössa. Och den gåva som man ger
för sitt ljus går till missionen för dess arbete att sprida
ljus till behövande i andra länder.
Det var ju faktiskt genom missionen som vi bör-
jade med det som vi i dag kallar för bistånd, för att
sprida ljus i det mörker som många levde och lever i i
fattiga länder. Det handlar om människosyn och om
vilja att ta ansvar för andra.
I vårt land finns det glädjande nog en stark vilja
att hjälpa människor i andra länder. Flera kyrkor och
samfund har varit med genom sina missionsorganisa-
tioner och tagit ansvar ända sedan 1800-talet. Inte
minst inom sjuk- och hälsovårdsområdet men också
inom utbildningssektorn har detta betytt väldigt
mycket.
Hundratusentals människor har varit, och är, med
i frivilligt missionsarbete eller i ideellt arbete i någon
annan sorts frivilligorganisation. De som har gjort
och som gör det är värda all respekt och ett stort tack.
De har varit, och är, vägvisare på solidaritetsvägen,
till hjälp för de svaga i vad vi kallar för tredje världen
och deras gåvomedel har använts väl.
Numera ger vi tillsammans vårt stora stöd via
statsbudgeten. Vi ger mer än man gör i de flesta andra
länder och det är bra men det räcker ändå inte. Beho-
ven är oerhört stora.
Fru talman! I dag debatterar vi utrikesutskottets
betänkande nr 2 som handlar om internationellt bi-
stånd. Det handlar om att visa solidaritet med de
verkligt svaga. Tyvärr verkar socialdemokraterna ha
prioriterat ned biståndsfrågan till att också vara en
budgetregleringspost. Men biståndet är enligt vår
mening alldeles för viktigt för att få vara det.
Det är faktiskt så att Sverige i många år har haft
en hög biståndsprofil och framstått som ett föredöme
för andra länder. År 1968 fastlades av en enig riksdag
att det svenska biståndet skulle uppgå till 1 % av vårt
lands bruttonationalprodukt. Det är beklagligt att
detta mål har uppnåtts bara två gånger sedan dess. De
gånger som det uppnåtts har det varit under icke-
socialistiska regeringar, senast när Alf Svensson var
biståndsminister. Då nåddes rekordnivån 1,03 %.
Den nuvarande socialdemokratiska regeringens
biståndspolitik - som för övrigt utarbetats i samarbete
med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vilka tidigare
kritiserat regeringen för att inte uppnå enprocents-
målet - innebar att utbetalningar för biståndet år 1999
knappt översteg "skammens gräns", 0,7 % av BNI.
Lars Ohly kritiserade i sitt anförande Alf Svens-
son i ett, som jag ser det, osakligt angrepp. Det var
flera punkter i det. Men institutioner måste väl ha rätt
att samlas i demokratisk ordning för att diskutera
viktiga frågor. Det är kärnpunkten i det som Alf
Svensson sagt i en artikel. Ingen har satsat så mycket
på de utsatta som han som MR- och biståndsminister
gjorde; detta är ett faktum.
Att tvingas sänka biståndet i en krissituation är en
sak men att i en god ekonomi inte ställa tydliga krav
på en höjning är inte speciellt trovärdigt. Vi har en
tydlig plan, en femårsplan, för att uppnå enprocents-
målet. Varför stöder inte Vänsterpartiet en tydlig plan
för återupprättandet av enprocentsmålet?
Regeringen skriver i årets budgetproposition att
ambitionen är att uppnå enprocentsmålet när de stats-
finansiella förutsättningarna för detta föreligger. Var
finns stödpartierna i den frågan?
Regeringen poängterar ofta att det går bra för Sve-
rige och att den svenska ekonomin är god. Visserli-
gen ökar regeringen biståndet något. Kristdemokra-
terna vill dock gå längre för att möta de enorma be-
hoven. Ytterst handlar bistånd om vilken människo-
syn man har.
Den globala kampen mot fattigdomen via utveck-
lingssamarbete måste också i fortsättningen inta en
självklar och central plats i den svenska statsbudge-
ten. Genom ett generöst bistånd kan Sverige vara ett
föredöme för andra länder och därigenom ge förut-
sättningar för att resurser skapas som innebär att
antalet fattiga minskar.
Kristdemokraternas strävan och målsättning är att
Sverige återtar platsen som en av världens främsta
biståndsgivare. För att uppnå detta bör, som jag tidi-
gare var inne på, en femårsplan mot enprocentsnivån
upprättas. Som riktvärden bör, enligt vår motion,
biståndsnivån för år 2002 uppgå till 0,78 % av BNI.
För år 2003 bör nivån ligga på 0,90 %.
Fru talman! En av de viktigaste frågorna är skul-
davskrivningarna. De frågorna har på ett förtjänstfullt
sätt lyfts fram av kampanjen Jubel 2000. Vi kristde-
mokrater är också djupt engagerade i skuldavskriv-
ningsfrågorna och anser att Sverige borde ta ett större
globalt ansvar. Vi anslår därför 350 miljoner kronor
mer än regeringen till skuldavskrivningar för de fatti-
gaste länderna nästa år.
Ett återupprättande av enprocentsnivån för bistån-
det förutsätter att svenska folket upplever att det är
effektivt och trovärdigt. För att det ska kunna bli och
vara så krävs det enligt vår mening även en oberoen-
de utvärdering av hur biståndet används. Det tror vi
skulle öka engagemanget och förankringen hos
svenska medborgare när det gäller biståndsverksam-
heten.
Självklart ska Sida göra en utvärdering för eget
bruk men det är också viktigt med en självständig och
oberoende utvärdering. Eftersom regeringen och dess
stödpartier av någon för oss obegriplig anledning
säger nej till en sådan utvärdering har vi i denna fråga
en reservation som jag vill yrka bifall till. Det gäller
reservation nr 19 som också Moderaterna, Centern
och Folkpartiet stöder.
I ett av våra yrkanden lyfter vi fram den katastrof
som spridningen av hiv eller aids utgör. Människorna
i de fattigaste länderna drabbas hårdast. Vi kräver en
klar strategi för att hindra spridningen av hiv eller
aids. Utskottet har valt att besvara vårt yrkande på
den punkten. Vi kommer naturligtvis att noga följa
frågan och se vad som händer.
Vi har ett ganska omfattande betänkande att diskutera
men jag har valt att lyfta fram bara några av de frågor
som vi kristdemokrater anser vara viktiga för framti-
dens bistånd.
Som ung kristdemokrat, och med i ledningen för
vårt ungdomsförbund KDU, var jag med och skrev
det första biståndspolitiska programmet. Jag hade
som förpliktande rubrik Världens nöd - vårt ansvar.
Så tror jag att många fortfarande känner. Vi vill vara
med och ta vårt ansvar.
Fru talman! Naturligtvis står vi kristdemokrater
bakom samtliga reservationer men för tids vinnande
nöjer jag mig med att yrka bifall till reservationerna
nr 4 och 19.