Fru talman! I fredags, på Världsaidsdagen, upp-
märksammades för en gångs skull den pågående
katastrofen som drabbar framför allt de fattiga län-
derna i Afrika och Asien men också många andra
länder. Trots att aids hotar överlevnaden av genera-
tioner av människor är det inte bara en fråga om hälsa
och liv utan minst lika mycket om säkerhet och varje
form av utveckling. Först när man sett de ändlösa
begravningstågen i Zambia, när man sett de föräldra-
lösa barnen, orkeslösa och utfattiga mor- och farför-
äldrar som får en förnyad försörjningsbörda, när man
sett lärarna dö från sina elever - många fler exempel
skulle jag kunna ta - då får man en liten bild av och
känsla för vad det är som händer.
I dag är aids kanske ett av de största hindren när
det gäller att utrota fattigdomen ur världen. Nu finns
det inte tid för mer konferenser och diskussioner. Nu
måste alla goda krafter gå samman och agera, sprida
de goda erfarenheter som finns. Det finns bra projekt
som man kan använda sig av överallt och se till att
kondomer och billiga bromsmediciner blir tillgängli-
ga. Detta får aldrig bli ett handelshinder, som vi kun-
de höra i nyheterna i morse.
Världens ledare måste tala klarspråk och tala till
männen, som är de som sprider denna farsot. Männen
måste ta sitt ansvar för detta, och de måste också
ändra sitt beteende. Här gäller det att vara tydlig. Det
går inte att huka i sådana här frågor, utan man måste
faktiskt vara tydlig. Det var därför jag tog upp med
Göran Persson i förra debatten att jag tycker att
statsministern ska gå ut mycket tydligare, inte minst
nu inför ordförandeskapet i EU.
Fru talman! Dagens debatt handlar om nästa års
anslag och inriktning inom biståndsområdet. Jag vill
ta fasta på det sistnämnda, nämligen inriktningen, och
diskutera vilka avvägningar som enligt min och Cen-
terpartiets uppfattning behöver vara styrande för hur
inriktningen av det framtida utvecklingssamarbetet
ska utformas framöver, genom GLOBKOM förstås
också.
I många avseenden är utmaningarna desamma i
dag som för hundra år sedan. Möjligheter, resurser
och makt är orättvist fördelade. Den globala konsum-
tionen har ökat. Men ändå växer klyftorna mellan
fattiga och rika, mellan nord och syd. Även om an-
delen utfattiga hushåll minskade mellan 1987 och
1998 är antalet fattiga större, och takten i fattig-
domsminskningen har avtagit samtidigt som vinsterna
av världens ekonomiska tillväxt fördelas alltmer
ojämnt.
Några orsaker till att fattigdomen minskar allt
långsammare är:
1. Alltför lite av den ekonomiska tillväxten har ägt
rum i de fattigaste länderna - det är lätt att kon-
statera.
2. Ökande klyftor inom dessa länder och på andra
håll hindrar de fattiga från att ta del av den till-
växt som förekommer.
3. Krig, konflikter, odemokratiska och korrupta
regimer.
4. Orättvisa handelsregler: Rika kräver avreglering-
ar av de fattiga och behåller sina egna handels-
skydd.
5. Hiv/aids och andra sjukdomar.
6. Diskriminering av kvinnor och flickor.
7. Bristen på ren miljö och rent vatten.
8. Svaga förutsättningar för livsmedelsproduktion.
Kostnaderna för att ge alla tillgång till de vikti-
gaste sociala tjänsterna, utbildning, hälsovård etc. och
lyfta de fattigaste ur deras fattigdom sägs vara 80
miljarder dollar per år. Det är mindre än 0,5 % av den
globala inkomsten och mindre än de sju rikaste män-
niskornas sammanlagda förmögenheter. Det borde vi
som världens rika kunna klara.
Västvärldens välstånd har i stor utsträckning
byggt på förbrukning av ändliga naturresurser som
exploaterats över hela världen. Det är så det har gått
till. När vi var fattiga exporterade vi folk till Ameri-
ka. Det var en möjlighet som inte står världens fattiga
i dag till buds.
Resultatet av den här processen har blivit klimat-
förändring, brist på sötvatten, avverkning av ursko-
gar, ökenutbredning och kärnkraftsavfall. Detta är
exempel på miljöproblem som i dag hotar männi-
skans överlevnad. Problemen hänger samman både
med varandra och med fattigdom och leder ytterst till
människors ofrihet och till orättvisa mellan genera-
tioner eller människor i olika delar av världen. Den
fjärdedel av världens befolkning som lever i svår
fattigdom tvingas tära hårt på naturresurser i sin när-
het för att överleva. Deras långsiktiga försörjnings-
möjligheter undergrävs i takt med att jorden överbru-
kas, vattnet förorenas och skogen bränns ned.
Fru talman! För framtida generationers skull är
det nödvändigt att få till stånd en långsiktigt hållbar
utveckling. Om de fattiga länderna ska övervinna sin
eftersläpning i utvecklingshänseende med samma
medel som de som hitintills använts i västvärlden,
kommer det att leda till en global kollaps. Alltfler
experter varnar också för att vi nu bara har en gene-
ration på oss att vända trenden.
Många av dem som har det största behovet av
elektronisk informationsteknik har inte tillgång till
sådan. En osynlig mur utestänger dem, och överallt
skiljer olikheter i tillgången till Internet de utbildade
från analfabeter, män från kvinnor, rika från fattiga,
unga från gamla och stadsbor från landsbygdsbor.
Denna skillnad i information, denna digitala klyfta,
ökar i-ländernas konkurrensfördelar än mer, något
som leder till ännu större skillnader mellan i- och u-
länder och förstärker dagens orättvisor på många
områden. Därför är det viktigt att inkludera IT i bi-
ståndet, såsom Sverige också gör.
Flickor och kvinnor diskrimineras alltjämt ge-
nomgående i alla världens samhällen. Det är också
flickorna och kvinnorna som utgör merparten av de
människor som lever i s.k. mänsklig fattigdom. Det är
kvinnorna som saknar makt i politiken, på arbets-
marknaden, i skolan och hemmen. Överallt på vår
jord tvingas i dag kvinnor och flickor att leva i rädsla
för våld eller hot om våld. Kvinnor och barn köps och
säljs som vilka andra varor som helst på en marknad i
den avskyvärda slavhandeln.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan har krävt att
världens ledare ska ta krafttag mot detta och mot den
feminisering av fattigdomen som sker. Det är viktigt
att Sverige intensifierar arbetet med jämställdhetsfrå-
gor inom biståndet. Nu inför ordförandeskapet i EU
har vi möjlighet att påverka EU i det avseendet. Jag
hoppas att det fjärde e-t i prioriteringslistan inför
ordförandeskapet, alltså equality, inte är bortpriorite-
rat, även om vi också talar om tre andra e-n.
Jag ser att biståndsministern skakar på huvudet.
Jag hoppas att biståndsministern också kan kommen-
tera detta i sitt anförande senare.
För att nå det övergripande målet för biståndet, att
höja de fattiga folkens levnadsnivå, krävs det åtgärder
inom alla samhällssektorer. Människorna i mottagar-
länderna måste ges ökade förutsättningar att långsik-
tigt lösa fattigdomsproblemen. Detta kan förverkligas
bara inom en stabil ram för utveckling bestående av
fred och säkerhet, ekonomisk tillväxt, god styrelse,
starka institutioner och kontinuerlig utveckling av
mänsklig kapacitet.
Den länk som ofta saknas i arbetet med fattig-
domsbekämpning är ett effektivt självstyre. Det
svenska biståndet bör därför göra det möjligt för
biståndsmottagarna att själva driva arbetet och att
utforma egna fattigdomsbekämpningsprogram med
stöd av oss, att själva bygga upp och utveckla sina
länder. Vi ska medverka till förutsättningar, men vi
ska också ställa krav. Biståndsmottagarna måste dock
göra mycket mera än vad de gör i dag och ges möj-
lighet att göra det.
Biståndet måste också göra det möjligt för fattiga
kvinnor och män att medverka i utvecklingsproces-
serna och att förbättra sin egen förmåga att försörja
sig och ta sig ur fattigdomen. Det får inte vara för
långt mellan beslut och verkställighet, inte för många
nivåer och inte för trögt. Erfarenheten visar att demo-
kratiska styrsystem med stabila politiska institutioner
och rättstrygghet är grundläggande förutsättningar för
såväl all ekonomisk och social utveckling som
mänskliga rättigheter.
Demokrati innebär att godtycke och diskrimine-
ring i någon form aldrig accepteras. Brister när det
gäller rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättig-
heter drabbar de fattiga i allra högsta grad, eftersom
de saknar makt och inflytande i samhället. Demokra-
tin ger förutsättningar för den stabilitet som är nöd-
vändig för utveckling. För att mottagarländerna ska
kunna styra och kontrollera sina egna initiativ krävs
att biståndet används för att bygga upp administrativa
och politiska system centralt och lokalt. Biståndet
måste därför inriktas på att utveckla mottagarländer-
nas styrelseskick och stimulera god samhällsstyrning,
samtidigt som vi måste vara mycket tydliga mot kor-
rupta och odemokratiska ledare och ställa villkor.
Att u-länderna själva klarar livsmedelsförsörj-
ningen för sina medborgare är helt avgörande för den
globala fattigdomsbekämpningen och för utveckling-
en i de enskilda länderna. Vi menar att större vikt
måste läggas på att biståndet inriktas till stöd för ett
miljömässigt hållbart jordbruk som kan garantera den
nationella livsmedelsförsörjningen.
Jag tänker då naturligtvis alldeles särskilt på Afri-
ka, eftersom det är där som vi har de största proble-
men i det här avseendet. Över huvud taget är vårt
biståndsarbete väldigt fokuserat på Afrika. Vi menar
att bönderna måste kunna få en rimlig avsättning för
sina produkter. Man måste kunna handla mera mellan
länderna, och dessutom måste också i-världens mark-
nader öppnas. Ett omfattande livsmedelsbistånd från
exempelvis EU försvårar en sådan strävan, och Cen-
terpartiet anser därför att livsmedelsbistånd enbart bör
utgå som en del av ett katastrofbistånd eller som ett
humanitärt bistånd i svältsituationer. Även då bör mer
stöd inriktas på insatsvaror som utsäde och redskap.
Vad som också är oerhört viktigt är att u-länderna
måste få behålla rätten till sin genetiska mångfald,
rätten till sitt eget utsäde. Det är oerhört viktigt att
konventionen om biologisk mångfald också gäller de
fattigaste länderna.
Vi har länge kritiserat den dominerande roll som
landprogrammen haft för Sveriges bilaterala bistånd.
Den envisa fokuseringen på landramar och stat-till-
stat-samarbete har direkt eller indirekt blivit ett stöd
till auktoritära och korrupta regimer, tungrodda och
ineffektiva byråkratier och till stora och olönsamma
statliga företag. Resultatet har i flera fall blivit all-
mänt snedvridna och ineffektiva ekonomier. Det är
dags för Sverige att överge traditionen att låta länder-
valet styra biståndet och att i stället låta ändamålen
bli den avgörande faktorn vid biståndets utformning.
Till dels har utvecklingen gått i vår riktning, men
mycket återstår ännu.
Biståndet totalt i världen måste öka, om de stora
problem som världen står inför ska kunna lösas. Sve-
rige har varit ett föregångsland och bör bli det i än
högre grad. Vi menar att biståndsmålet 1 % av BNI
ska återupprättas i en snabbare takt än vad som nu
sker. Vi redovisar i vårt budgetalternativ ungefär
1 900 miljoner kronor mer inom en treårsperiod,
vilket ger förutsättningar för att nå enprocentsmålet
inom en femårsperiod framöver.
Samtidigt som ökat bistånd och skuldavskrivning-
ar krävs måste budskapet från många utvecklingslän-
der under senare år - trade, not aid - tas på allvar.
Handel är ett viktigt medel för att uppnå målet för allt
mellanstatligt samarbete, att främja en ekologiskt
hållbar och socialt rättvis utveckling. WTO är instru-
mentet för att styra detta och skapa rättvisa spelregler
i det internationella handelssystemet, regler som
möjliggör för länder att delta i världshandeln på lika
villkor.
WTO:s roll är att bidra till ekonomisk utveckling,
men WTO måste på ett mycket bättre sätt än hittills
även bidra till ekologiskt och socialt hållbar utveck-
ling. Det var tragiskt att förhandlingarna i Seattle
strandade, men under tiden sedan dess har nog WTO
lärt sig att tänka om och att ta större hänsyn till de
fattiga ländernas situation. Vi kan alltså säga att det
här finns både en plussida och en minussida, men
man behöver nu gå vidare och ge u-länderna tillträde
till världshandeln. Det är en av de absolut viktigaste
frågorna.
Vi säger över huvud taget att det är hög tid att ge
globaliseringen att socialt golv, och det ska inte vara
jordstampat. De fattiga ländernas skuldbörda förhind-
rar också alla möjligheter till utveckling för dem. Så
länge huvuddelen av ett lands exportinkomster går till
att betala en enorm skuldbörda kan egentligen ingen
utveckling åstadkommas.
Även om de tunga internationella finansiella aktö-
rerna inom IMF och Världsbanken förbättrat mycket
av sitt arbete och alltmer börjat ta social hänsyn,
återstår mycket att göra.
Det är inte rimligt att länder där svält råder ska
använda stora delar av sina resurser till ränta och
amortering på skulder, när den ekonomiska balansen i
världen ser ut som den gör i dag. All sanering av ett
lands ekonomi måste i stället utgå från de grundvär-
den som finns i FN-stadgan, nämligen respekt för
mänskliga rättigheter, rättsstaten, demokrati och eko-
nomisk och social utveckling. Detta måste förstås
också omfattas av både Världsbanken och IMF.
Jag välkomnar Kofi Annans initiativ till Global
Compact, en överenskommelse med företagen om
etiska regler. Det är en svår och knagglig väg, men vi
tror att det är rätt väg att gå när det gäller att ta ansvar
för en etisk utveckling inom näringslivet, de stora
företagen och handeln. Det kan bli många bakslag,
men det är ändå viktigt.
Fru talman! Självklart står jag bakom Centerparti-
ets samtliga reservationer och särskilda yttranden. För
tids vinnande inskränker jag mig till att yrka bifall till
reservationerna 5 och 10, som anger den inriktning
som Centerpartiet gärna ser att det framtida utveck-
lingssamarbetet utformas efter.