Fru talman! Alltfler svenskar vill att Sverige ska
satsa mer pengar på bistånd till tredje världen. Enligt
en Sifo-undersökning 1999 ville hela 87 % av svens-
karna öka biståndet. Det var dessutom en ökning med
sju procentenheter jämfört med 1998.
Neddragningarna av det svenska biståndet skedde
när Sverige befann sig i ekonomisk kris, med ett svårt
statsfinansiellt läge. Nu har de ekonomiska kurvorna
vänt uppåt. De närmaste åren finns de statsfinansiella
förutsättningarna för att återställa enprocentsmålet.
Detta anser också en majoritet i utrikesutskottet. I
betänkandet skriver vi: "Utskottet menar att det
svenska biståndet skall nå en procent av BNI och att i
takt med ökat statsfinansiellt utrymme bör stegen mot
enprocentsmålet påskyndas. Ambitionen är att målet
skall nås så snart som möjligt, helst inom fem år."
1992 inleddes flera svarta år för den svenska bi-
ståndspolitiken. I en s.k. krisöverenskommelse mellan
Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemo-
kraterna och Socialdemokraterna sänktes biståndet i
ett slag med 1,5 miljarder kronor eller 0,1 % av brut-
tonationalinkomsten. Biståndet var då nere på 0,93 %
av BNI. Flera partier, däribland Socialdemokraterna,
underströk att neddragningen skulle ses som tillfällig.
Våren 1995 beslutade socialdemokrater och mo-
derater i riksdagen att biståndet skulle frysas, vilket
innebar att biståndet motsvarade 0,87 % av bruttona-
tionalinkomsten 1996. Och 1996 beslutade regeringen
med stöd av Centerpartiet att biståndet skulle vara
0,7 % av bruttonationalinkomsten för de kommande
två åren.
Synen på biståndet som en konjunkturregulator
har funnits hos alla partier i Sveriges riksdag, utom
hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet. När man har
sänkt biståndet på grund av vikande konjunkturer har
man också förlorat proportionerna. Jämförelsevis har
ju våra problem varit sådana som de fattigaste män-
niskorna i större delen av världen skulle önska sig att
ha.
I de budgetförhandlingar som skett sedan valet
1998 - då Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet formade en majoritet i riksdagen - har
Vänsterpartiet misslyckats med att nå framgång med
våra krav på en snabb återgång till enprocentsmålet.
Ett misslyckande är ett misslyckande och ska inte
kallas för något annat. Men det innebär inte att
Vänsterpartiet har ändrat uppfattning. Utrikesutskot-
tets bestämda uppfattning, som den uttrycks i betän-
kandet, gör att vi nu ser mer hoppfullt på möjlighe-
terna att åter uppfylla vårt åtagande att minst 1 % av
bruttonationalinkomsten ska gå till bistånd.
Fru talman! Man kan fråga sig varför ett högt
svenskt bistånd är ett prioriterat mål för Vänsterparti-
et. Delvis handlar det om ett synsätt som utgår från
att den rika världens överflöd har erövrats på fattiga
människors bekostnad. Ett högt bistånd handlar alltså
inte om välgörenhet eller tycka-synd-om-mentalitet.
För oss är fattigdomen och överflödet två sidor av
samma mynt.
Det kortsiktiga lönsamhetstänkandet hos storfö-
retag, med stöd av dessa företags regeringar, Valuta-
fonden, Världshandelsorganisationen och Världsban-
ken, leder till att förtrycket och utsugningen av män-
niskor förstärks. Dessutom leder orättvisor och fattig-
dom till konflikter, krig och ohållbart utnyttjande av
jordens resurser.
Trots explosionen i den globala tillväxten har an-
talet fattiga i världen inte minskat. Det finns ingen
naturlag eller av högre makter bestämd ordning som
gör det omöjligt att bekämpa fattigdomen. Tvärtom:
Det går att göra något åt fattigdomen i världen både
på kort och lång sikt. Biståndet är ett sätt. Genom
stöd till människor som arbetar för demokrati och
respekt för mänskliga rättigheter, inklusive barnens
rättigheter, kan vi förebygga fattigdom, krig och
konflikter.
Människor i områden där krig är vanliga, eller
som drabbats av stora naturkatastrofer, har rätt att
ställa krav på oss. Det gäller t.ex. människor i Ango-
la, Burma, Eritrea, Honduras, Kongo, Moçambique,
Nicaragua, Sudan, Venezuela och många andra län-
der. Men biståndet är inte det enda sättet att bekämpa
fattigdom och orättvisor. Det kanske inte ens är det
viktigaste och mest verkningsfulla sättet. Om vi på
sikt ska kunna bryta fattiga länders underordning och
beroende av den rika världens välvilja krävs mycket
mer än ett högt bistånd.
Enligt en undersökning från FN:s kommitté för
handel och utveckling, UNCTAD, är värdet av de
rika ländernas handelshinder gentemot tredje världen
14 gånger så stort som värdet av det bistånd som den
rika världen ger. Krasst uttryckt tar vi i den rikare
delen av världen 14 gånger mer från u-länderna än
vad vi ger. Därför krävs mer än bistånd, och också en
vidare målsättning för biståndspolitiken än fattig-
domsbekämpning, som i dag är ett överordnat mål.
Vi måste sätta målsättningen högre och sträva ef-
ter att den fattiga världens underordning bryts. Detta
är ett oerhört radikalt krav i en värld som domineras
av stora multinationella företags ekonomiska intres-
sen. Stannar vi i den rika delen av världen vid att
uppfatta fattigdomsbekämpning som ett begrepp
frikopplat från frågan om makt och maktfördelning
mellan länder, klasser och kön, då kommer vi att vara
prisgivna åt den paternalism som var så typisk för
kolonialismen och imperialismen. Om vi begränsar
oss till en snäv tolkning av begreppet fattigdomsbe-
kämpning har vi inte kommit mycket längre än de
missionärer som predikade kristendom alltmedan
Cecil Rhodes berövade södra Afrika dess rikedomar.
Rättvisa handelsvillkor, investeringar, tullar och
skatter kan innebära mer för att utjämna skillnader
mellan fattiga och rika än vad biståndspolitiken en-
sam någonsin kan. Det grundläggande felet är nämli-
gen inte att biståndet är för litet. Det grundläggande
felet är att biståndet över huvud taget behövs. Den
långsiktiga målsättningen är därför inte 1 % eller 2 %
av bruttonationalinkomsten till bistånd utan 0 %. Den
riktigt långsiktiga målsättningen är att bryta tredje
världens underordning så att bistånd blir onödigt.
Den svenska biståndspolitiken måste därför sam-
ordnas med andra politikområden. Vi måste inse att
det i längden inte är möjligt att bygga ett svenskt
välstånd på frånvaro av mänskliga rättigheter och på
miljöutnyttjande i andra länder. Inte heller kan vi nöja
oss med att stå för demokratiska friheter och fackliga
rättigheter här hemma samtidigt som en del av vårt
välstånd byggs på att andra förvägras samma fri- och
rättigheter.
Fru talman! Jag skulle vilja att ledamöterna funde-
rade lite över vem som har sagt följande: "Den glo-
balisering vi har är orättvis, skapar klyftor och margi-
nalisering och förvärrar för sårbara grupper och för de
minst utvecklade länderna".
Om man skulle tro Alf Svensson och andra som
har valt att ställa sig på storföretagens och den nylibe-
rala världsordningens sida borde ju det här citatet
tillskrivas någon vänsterextremist eller en huligan
med gatsten i hand. I ett ovanligt obalanserat inlägg
på Dagens Nyheters debattsida den 26 september
bortsåg Alf Svensson helt från den komplexitet som
omgärdar den s.k. globaliseringen. Vi som varnar för
globaliseringens konsekvenser utmålades som frihan-
delsmotståndare och som en fara för demokratin. Det
är djupt ohederligt att förfara på det sättet.
Inom FN diskuteras globaliseringen på ett mer se-
riöst och kritiskt sätt. Diskussionen handlar om Inter-
nationella valutafonden IMF, om Världsbanken och
om Världshandelsorganisationen WTO. Den handlar
om deras roller i världspolitiken. Diskussionen är
spännande och levande, och den förtjänar inte att
reduceras till en slagordsmässig matris där man an-
tingen är för eller emot frihandel.
Flera FN-organ uttrycker i dag stark kritik mot
den nya patentlagstiftningen inom WTO. Det är en
lagstiftning som tvingar alla länder att anta en strikt
patentlagstiftning om genetiska resurser som växter
och mikroorganismer. Man varnar för konflikter både
i förhållande till mänskliga rättigheter och i förhål-
lande till konventionen om biologisk mångfald. Inne-
bär det att dessa FN-institutioner är en del av de
missnöjesprofitörer, politiska huliganer och opportu-
nister som Alf Svensson ville beteckna alla s.k. glo-
baliseringsmotståndare som? Nej, självklart inte.
Det pågår en bred, nyanserad, saklig och dess-
utom i stor utsträckning kritisk debatt om den s.k.
globaliseringen. Diskussionen förs i olika FN-organ,
bland regeringar både i nord och i syd, bland folkrö-
relser, kyrkor och inte minst bland forskare runtom i
världen. Gemensamt för den här världsomspännande
diskussionen är en grundläggande oro för globalise-
ringens negativa effekter. Vi ser också att ramverket
för den ekonomiska globaliseringen ofta utgör ett
obalanserat stöd för de rika länderna och framför allt
för de transnationella företagen.
Om man med trovärdighet ska arbeta för en rättvis
och ekologiskt hållbar utveckling i världen måste
man ta den här diskussionen på allvar. Även om vi
kan se att miljontals människor har lyfts ut ur fattig-
dom i delar av världen de senaste årtiondena ser vi
samtidigt att antalet fattiga människor inte minskar.
Lika väl som vi kan se nya positiva åtaganden från
världssamfundet, t.ex. i form av nya FN-konventioner
eller HIPC-initiativet om skuldavskrivning för de
fattigaste och mest skuldsatta länderna, återstår ännu
oerhört mycket att göra.
Växande klyftor mellan fattiga och rika och väx-
ande miljöförstöring i världen måste mötas med en
internationalism som inte tar sin utgångspunkt i ett
ryggradsmässigt försvar för odemokratiska interna-
tionella organisationer som arbetar för att värna stor-
företagens intressen. Det är osmakligt att försöka
undvika debatt genom att insinuera att alla som är för
en kritisk debatt omkring den nuvarande globalise-
ringens effekter eller ramverk skulle vara främlingsfi-
entliga eller att de skulle vilja "bestämma vilken mat
vi ska få äta och vilka filmer vi ska få se" som det
stod i Alf Svenssons artikel.
Citatet som jag bad ledamöterna fundera över om
att den globalisering vi har är orättvis, skapar klyftor
och marginalisering och förvärrar för sårbara grupper
och för de minst utvecklade länderna kommer från
Mary Robinson, FN:s människorättskommissarie.
Fru talman! Den europeiska unionen är en stor
bromskloss mot alla strävanden efter en rättvis
världshandel. På område efter område visar sig EU i
praktiken verka för ett bevarande av den nuvarande
ojämlika fördelningen av makt, förmögenheter och
inkomster. För unionen är det alltid viktigare att vär-
na sin egen produktion än att stå för principer om
frihandel i praktiken. EU:s eget bistånd är dessutom
ett sorgebarn. Korruption, tveksamma projekt och
märkliga prioriteringar har lett till att EU-biståndet
hamnat i vanrykte.
Som regeringens proposition så riktigt påpekar
måste en svensk målsättning vara att komma till rätta
med de allvarliga bristerna i EU:s bistånd. Sverige
bör till varje pris förhindra att EU:s byråkrati och
gemensamma budget ökar innan de allvarliga brister-
na i planering, genomförande och utvärdering av
biståndsinsatser har åtgärdats.
Fru talman! Vem lyssnar på de fattiga? Vem lyss-
nar på dem som i det tysta arbetar för demokrati och
respekt för mänskliga rättigheter? Vem lyssnar på
dem som arbetar för en rättvis världshandel och utro-
tande av fattigdomen? De är ju inte på långa vägar så
starka som de lobbygrupper som demonstrerar för
sänkt fastighetsskatt. Men vilka är det viktigast att vi
lyssnar på? Och vilka intressen borde Sveriges riks-
dag värna?
För ett parti, Moderata samlingspartiet, är svaret
självklart. Som enda parti i Sveriges riksdag anser
man att enprocentsmålet ska överges. Som enda parti
i Sveriges riksdag ställer man effektivitet i biståndet i
motsättning till högre biståndsnivåer. Moderata sam-
lingspartiet är i dag större än de tre övriga borgerliga
partierna tillsammans. För den som vill värna och
utveckla svensk biståndsverksamhet är det uppenbart
att det finns skäl att oroa sig för vad som skulle kunna
hända om olyckan var framme och en borgerlig rege-
ring skulle bildas efter valet 2002.
Fru talman! Vänsterpartiet står bakom två reser-
vationer till dagens betänkande. Den första behandlar
särskilda katastrofinsatser. Det är oerhört viktigt att
bygga upp internationella system för tidig varning
inför sådana katastrofer. Därför föreslår Vänsterparti-
et att vi bygger upp en fond för katastrofbistånd som
dessutom innebär att katastrofbiståndet inte inkräktar
på Sveriges övriga bistånd, vilket är fallet i dag.
Dessutom vet vi att fattigdomen i världen inte enbart
är en fråga om fördelning mellan fattiga och rika i
allmänhet. Det finns dessutom en mycket stark kön-
saspekt på fattigdomen.
Vänsterpartiets nästa reservation handlar just om
detta, att vi måste skaffa oss kunskaper om genus-
perspektivet, könsperspektivet, på fattigdomen i värl-
den. Alla hittillsvarande samhällen har delat upp
medborgarna i fattiga och rika, mäktiga och maktlösa.
Men den maktstruktur som alltid har funnits vid sidan
av dessa, nämligen den könsbestämda maktstruktu-
ren, har sällan diskuterats. Därför föreslår Vänster-
partiet att ett institut för globala genusstudier ska
bildas. Och förutom det uppenbara att kartlägga och
bekämpa s.k. hedersmord, könsstympning och köns-
handel skulle ett sådant institut också kunna fungera
genom att bygga upp forskningssamarbete och funge-
ra som en svensk bas för konsultuppdrag för Sida.
Jag yrkar därför bifall till reservationerna 7 och
18.