Fru talman! Det har varit intressant att lyssna på
debatten. Såsom jag uppfattar det finns det - bakom
höjda röster och vissa uttryck - en gemensam syn på
att de globala frågorna är ödesfrågor. Det är det ingen
som har förnekat här i dag. Alla partier är överens om
att det vi diskuterar denna måndagsförmiddag i Sve-
riges riksdag är globala ödesfrågor. Sedan kan vi ha
olika syn på hur vi ska tackla problemen. Jag ska
återkomma till det.
Först vill jag ställa en fråga rakt ut: Varför bi-
stånd? Jag har egentligen sagt det med mina första
ord. Det är nödvändigt att vi från den rika världen tar
ett ansvar. Där är vi överens.
Det finns hur mycket fakta som helst på bordet
när det gäller dessa frågor. Jag har här mitt tolfte
exemplar av Human Development Report. Där finns
fakta om det vi diskuterar. Det finns olika teman i
rapporterna som UNDP, FN:s biståndsorgan, tar
fram. Nu gäller det mänskliga rättigheter. Det står där
att utan mänskliga rättigheter blir det ingen hållbar
utveckling i världen. Det är också utgångspunkten för
Folkpartiets inställning i de internationella solidari-
tetsfrågorna.
Utan demokrati och mänskliga rättigheter i län-
derna kommer vi aldrig att lösa problemen. Jag tror
att vi är överens om det också här i kammaren. Vi ser
det. En fjärdedel av världens befolkning lever på
mindre än 1 dollar om dagen. Över hälften, 50-60 %,
lever på mindre än 2 dollar om dagen. Vi klarar inte
att bekämpa fattigdomen utan demokrati och mänsk-
liga rättigheter.
Vi kan pumpa in hur mycket pengar som helst,
hur mycket bistånd som helst. Det kommer aldrig att
lösa detta problem. Därför måste demokrati och
mänskliga rättigheter stå i fokus.
Utan att förhäva sig tycker jag man kan säga att
Folkpartiet har satt en viss dagordning i biståndsde-
batten under decennier. Under senare år har vi krävt
en utredning som ser på våra biståndsmål, som vi
tycker är förlegade. När vi förde fram att vissa bi-
ståndsmål, bl.a. oberoendemålet, skulle tas bort, var
det tummen ned. Så är det i politiken, att man får
komma tillbaka gång på gång. Nu är utredningen
tillsatt och den ska göra en utvärdering. Det är bra.
Vi har drivit enprocentsmålet. Jag ska återkomma
till varför och hur vi har lyckats under årens lopp.
Utan demokrati och mänskliga rättigheter klarar
vi det inte. Utan frihandel klarar vi det heller inte. Jag
kan ge Lars Ohly rätt i att EU inte tar sitt ansvar. Till
skillnad från Lars Ohly tycker jag att vi ska vara med
och försöka påverka EU. Jag tycker inte att vi ska gå
ur EU. Är vi utanför EU är det svårt att över huvud
taget påverka EU. På sikt måste EU ta sitt ansvar när
det gäller frihandel och inte ha tullmurar. Det inser
EU också. Man måste avreglera jordbrukspolitiken
och öppna gränserna. Protektionism löser aldrig det
här. Det har vi sett.
Med demokrati och mänskliga rättigheter kan vi
också undvika krig. Demokratier startar inte krig med
varandra. Krig är ett gissel som drabbar de fattiga
länderna och folken hårdast.
Fru talman! Miljöförstöring och skuldfrågan är
andra storheter som vi måste tackla. Allt det kostar
pengar. Allt det som jag har talat om kostar pengar att
göra. Det kostar pengar att starta den processen.
Folkpartiet ser det som Bertil Persson uttrycker det,
att biståndet ska vara oljan i motorn och inte bensinen
i tanken. Vi kommer aldrig att kunna köra utveck-
lingsländerna. Det vi kan göra är att smörja systemet
med bistånd - pengar. Det går åt mycket pengar till
det, Bertil Persson. Där har vi vårt moraliska ansvar.
Det finns också saker som måste lösas akut. Det
finns två dimensioner. Det ena är det akuta biståndet i
form av katastrofbistånd. Vi måste in med akuta
pengar vid miljökatastrofer, hungerkatastrofer och till
krigsoffer. Det är en del av biståndet, som kostar
mycket pengar. Där måste vi ta vårt ansvar. Det andra
är det långsiktiga, strävsamma arbetet. Då kommer
det som jag har utvecklat tidigare in i bilden: demo-
kratibyggande, mänskliga rättigheter och en på sikt
uthållig utveckling.
Det här är egentligen också en budgetdebatt. Ut-
gångspunkten är att vi talar om budgeten. Om vi är
överens om - och det tror jag att vi är - att det kostar
pengar måste man också lägga till pengar. Att vi får
en evig debatt om enprocentsmålet beror på att kam-
maren har lämnat hela det målet. Den har röstat ned
det. Man har kanske inte lämnat målet, men man
lever inte upp till det man har sagt att man ska göra.
Som jag har påpekat tidigare här har alla partier
en gång varit överens om målet, från moderater till
kommunister. Alla var överens om att vi skulle ha
1 % som mål. Tanken bakom detta är precis det som
Lars Ohly tidigare sade. Vem talar egentligen för
människorna i de fattiga länderna? De har ingen ta-
lesman i Sveriges riksdag. Därför var tanken att minst
1 % ska vi ha råd med. Vi kan behålla de andra 99 %
själva.
Det är inte så där väldigt heroiskt det vi åstad-
kommer om vi går upp till 1 %, om man tittar på det
totalt. Jag skulle helst vilja att vi kom bort från den
diskussionen genom att uppfylla enprocentsmålet och
sedan fortsätta, som har sagts här tidigare, för att så
småningom, vilket nog inte inträffar under vår livstid,
nå det långsiktiga målet att inte behöva ge bistånd.
Länderna kör på egen bensin, för att använda det
figurativa språk som Bertil Persson använde.
Det är dit vi strävar. Då tycker jag med förlov sagt
att regeringen handlar inkonsekvent, om man nu
säger sig vilja ha 1 % som mål. Det gäller också and-
ra partier här. Om man tittar på budgetsiffrorna lägger
partierna de stora pengarna om tre år. Det gör man
inte nästa år, inte år två, utan år tre, någon gång bort-
om valet. Då kommer de stora pengarna in i budget-
siffrorna i betänkandet. Där skiljer Folkpartiet klart ut
sig. Vi lägger tyngdpunkten redan nästa år för att göra
det trovärdigt att vi kan nå enprocentsmålet inom fem
år.
Risken med det här upplägget är att man skjuter
det på framtiden, såsom man gjort förut. Om man
räknar om det till procent skulle Folkpartiet redan
nästa år nå upp till 0,81 %, vilket regeringen först gör
år 2003. Kanske hoppas man på att det ska bli en
borgerlig regering. Det är då vi har nått upp till målet,
antingen det var åren 1976-1982 eller de senaste åren
1991-1994.
Här skulle jag vilja försöka reda ut lite grann vem
det är som driver på eller inte driver på när det gäller
pengarna till nästa års budget. Jag får här uppfatt-
ningen att det är Socialdemokraterna som inte vill.
Det kan vi få bekräftat här från Socialdemokraternas,
Vänsterpartiets och Miljöpartiets talesmän. Är det
Socialdemokraterna som är problemet? Det låter i
varje fall så när jag lyssnar på Lars Ohly.
Hur vill vi använda de pengar som vi har ytterli-
gare i vårt budgetförslag? Jag ska ta några exempel.
Hur skulle vi vilja disponera de 1,7 miljarder som vi
lägger till?
Vi skulle vilja ge FN:s biståndsorgan mer pengar,
40 miljoner. Befolkningsfrågan är en viktig fråga, och
för UNFPA lägger vi till 40 miljoner. UNHCR får
ytterligare 30 miljoner. En stor post, 100 miljoner
kronor, går till det internationella miljöarbetet. Det är
det multilaterala, som totalt uppgår till 480 miljoner
kronor.
Det bilaterala uppgår till 1,2 miljarder. Där satsar
vi huvuddelen på demokrati, mänskliga rättigheter
och kvinnors villkor, som är den långsiktiga basen för
en hållbar utveckling, enskilda organisationer och
skuldavskrivningar. Det blir ca ½ miljard till skuldav-
skrivningar.
Jag behöver inte motivera allt detta. Såvitt jag har
förstått av debatten här och diskussionen som varit är
alla överens om att detta är saker som måste göras,
och det måste göras av oss som har en helt annan
situation globalt sett.
Jag har ställt en fråga till Lars Ohly. Jag skulle
vilja ta upp en sak till när det gäller Vänsterpartiet.
Bertil Persson talade mycket om att Afrika har pro-
blem. Det är sant. Ett av problemen var att Afrikas
länder, det ena efter det andra, ärvde enpartisystemet
och det kommunistiska systemet.
Om man ser det i ett längre perspektiv har ni för-
dröjt utvecklingen med den ideologi som ni hade en
gång. Så låter det naturligtvis inte i dag från Vänster-
partiet. Ni inspirerade land efter land att gå in i ett
kommunistiskt enpartisystem. Det lever kvar i dag
också.
Vi har från Folkpartiet föreslagit nedskärningar
för vissa sådana länder. Vi tycker att det är viktigt att
man ger en signal, att man har konditionalitet och att
man kräver motprestationer. Vi föreslår kraftiga ned-
skärningar för Vietnam, Laos, Zimbabwe och andra
länder som går i fel riktning.
Vi har fått en bok av regeringen. I den kan man
läsa sida upp och sida ned om hur just de länderna går
åt fel håll. Då skulle jag vilja fråga: Tycker Lars Ohly
att det är bra att vi gör markeringar mot enpartistater
som fortfarande lever kvar i 60- och 70-tals-
retoriken? De är alldeles för många. Där menar jag att
vi måste ge en tydlig signal.
Jag skulle också vilja ställa en fråga till Bertil
Persson. Det gäller pengar. Jag vill än en gång säga
att pengar inte löser hela detta problem. Vi är överens
om det. Många av de saker som Bertil Persson tar upp
här i dag ställer jag upp på till 100 % när det gäller
utformningen.
Bertil Persson tycker inte att enprocentsmålet är
bra. Ni brukar ju från moderat håll kalla det för ett
utbetalningsmål. Det är det inte alls. Det är ett åta-
gande, och oändliga krav finns. Man behöver inte alls
vara orolig för att man ska uppnå att betala ut dessa
pengar. Det är inget problem.
FN har ett mål. Det är 0,7 %. Är ni inte för det
heller? Är det också fel tanke? FN har gått ut och
vädjat - inte krävt, för det kan inte FN göra - till sina
medlemsländer: Ge 0,7 % av er bruttonationalin-
komst så att det fungerar lite bättre. Då får vi, Bertil
Persson, lite mer olja i motorn. Är det inte bra att
köpa lite mer olja så att motorn som ska dra hela
lasset snurrar lite bättre?
Jag antar att jag snart har använt min talartid. Jag
tror att jag bryter där. Jag yrkar bifall till två reserva-
tioner vi har, nr 2 och 6. De förklarar dels detta med
pengarna, dels hur vi ser på den fortsatta biståndspo-
litiken. Sedan vill jag passa på att rikta mig till dem
som sitter i Globkommittén. Lycka till! Det ska bli
spännande att se resultatet när det kommer fram och
vi får tillfälle att debattera det här i kammaren.