Fru talman! Låt mig uttrycka min glädje över att
biståndsministern är med oss under den här debatten
så att vi får möjlighet att få en rad viktiga klarläggan-
den från henne i samband med att vi går igenom för-
slaget till budget.
Biståndet är ett oerhört viktigt område. Fortfaran-
de är det 1,2 miljarder människor som svälter i den
här världen. Denna siffra är till numerären exakt
likadan som den var när vi började med biståndet.
Procentuellt har den minskat något.
Den här debatten är naturligtvis lite hämmad av
att det pågår en mycket intensiv utredning i form av
GLOBKOM som ska försöka att ta fram en ny poli-
tik. Vi vet ännu inte hur den utredningen kommer att
landa. Därför får vi i dag redovisa våra allmänna
synpunkter på biståndet.
Jag tror att man ska vara realist och konstatera att
vi har lämnat bistånd till Afrika i 40 år och egentligen
inte nått något anmärkningsvärt resultat där. Samti-
digt har vi lämnat bistånd till Stillahavsasien. Situa-
tionen i Ghana och i Sydkorea var densamma för 30
år sedan. Sydkorea har lyckats gå från absolut fattig-
dom till relativt välstånd på en enda generation. Detta
visar att det går att klara av.
Vad som var typiskt för Koreas insats för att ut-
rota fattigdomen var till att börja med att man lyck-
ades åstadkomma en nationell samling där alla krafter
mobiliserades för en och samma sak, nämligen att
lyfta landets situation och öka välfärden i landet. Man
satsade stenhårt på utbildning. Inte minst bestämde
man sig för att ha lika många utbildade akademiker
som det finns i västvärldens länder, och man har
också lyckats med det. Det har varit en viktig kraft
för att få i gång alla de verksamheter som man har
klarat av.
Det finns andra exempel. I Taiwan har man också
gått från absolut fattigdom till relativt välstånd.
Man har också lyckats via bra, välutbildade ledare
och via privatiseringar.
Vi kan se hur andra länder försöker att lära av
framgångarna i Stillahavsasien. Latinamerika har ju
just genom att försöka kopiera Stillahavsasien - från
att ha varit en drivande mina för internationell eko-
nomi - nu blivit något av en magnet för internatio-
nellt kapital. Det går lite upp och ned, men det går
alldeles klart i rätt riktning. Även Sydasien börjar ta
upp idéerna från Stillahavsasien.
Detta visar att möjligheterna finns, men i Afrika
händer det dessvärre ingenting, så det är där som vi
måste koncentrera våra insatser. Vi måste lyckas
komma till rätta med situationen i Afrika.
Vad är det som är orsaken till situationen i Afri-
ka? I stor utsträckning är det vanstyre och korruption.
En annan bidragande orsak är att det finns ett antal
makthavare - en del fungerar som diktatorer - som
bara har att välja mellan att sitta kvar eller hamna i
fängelse. Det finns inget land som tar emot dem läng-
re. Detta är ett problem som jag inte har någon lös-
ning på, men som är förödande för Afrika och som
förstärks av en bristande parlamentarisk kontroll över
regeringarna där.
Det andra problemet är hiv/aids. Det finns alltså
ca 30 miljoner människor som är smittade - siffrorna
varierar lite, säkerhetsgraden är alltid tveksam. Men
det är en förfärligt massa barn i Afrika som kommer
att växa upp utan föräldrar. Stora delen av den yrkes-
verksamma generationen faller bort. I vissa länder
förnekar man närmast problemet. Här har vi någon-
ting framför oss som vi har svårt att fatta bredden av
när det gäller effekterna hiv/aids inom en tioårsperiod
i stora delar av Afrika, söder om Sahara.
Sedan har Afrika också sin historia. Man har
drabbats av en rad konflikter. Man råkade ut för slav-
handeln, där också Sverige var med och försökte
stoppa den, även om vi inte var så framgångsrika som
vi hade hoppats. Man har dessutom varit utsatt för
kolonialismen, socialismen och planekonomin. Ut-
gångsläget var alltså inte så bra.
Vi har naturligtvis ett viktigt ansvar att hjälpa des-
sa länder att utrota deras fattigdom. Det är det enda
som är gemensamt för alla dessa länder. Men alla
länder i Afrika har inte varit kolonier, t.ex. Liberia
har inte varit det. Det är fattigdomen som är gemen-
sam och den måste vi hjälpa dem med snabbt och
effektivt.
Biståndet ska vara oljan i motorn, inte bensinen i
tanken. Det är viktigt att definiera vad som menas
med fattigdom, inte i form av någon allmänt luddig
rättighetskatalog utan i form av en definition som är
mätbar så att man kan följa upp att man arbetar i rätt
riktning.
För min del är de viktigaste kriterierna för fattig-
dom att svälta, att ha mindre än en dollar om dagen,
att leva i ett land som för krig eller där krig förs, att
sakna basal utbildning och det gäller främst flickor
samt att inte ha basal hälsovård. Det är dessa faktorer
som måste komma i främsta rummet. Många länder i
Afrika har inte ens nått dit.
Det behövs en strategi för hur vi ska komma till
rätta med problemen och den måste kunna översättas
i målsättningar som är mätbara. Organisationen som
ska hantera det hela måste anpassas till denna mål-
sättning. Det dagliga arbetet måste bli en del i den
målsättningen. För vår del är det fattigdomsutrotning
som är det övergripande. Jag tror att GLOBKOM
kommer fram till några formuleringar som blir i alla
fall ganska lika denna målsättning.
Det är naturligtvis viktigt att omforma Sida. I det
sammanhanget måste Sida utvecklas i miljön. Jag tror
att det är väldigt svårt att planera arbetet i Afrika på
Sveavägen. Utvecklingsavdelningen - och jag menar
nu inte ledningen - måste nog flyttas till Afrika. Man
måste verka i den miljön där man ska nå resultat. Om
man gör som man alltid har gjort går det som det
alltid har gått, och det är just det som är så oroande.
Det finns anledning att tänka om på ett betydande sätt
här.
Sedan bör man kraftsamla och satsa på några län-
der. Sida gör allt överallt. Sida finns i över hundra
länder. Dessutom bör man lägga kraft på insatser i
områden där vi har en speciell kompetens att bidra
med.
Det är också viktigt att veta när man börjar och
när biståndsprojekten slutar. All erfarenhet och forsk-
ning visar att dåligt bistånd blir inte bättre av att man
håller på länge. Bra bistånd blir färdigt inom före-
skriven tid. Det är väldigt viktigt att veta hur länge
projekten ska pågå och när de ska tas över av länder-
na själva. Det gör alltid ont att sluta både för bi-
ståndsgivaren och för mottagaren.
De enskilda organisationerna spelar en väldigt
viktig roll. De stora ideella organisationerna är Röda
korset, Rädda Barnen, Forum syd, Lutherhjälpen och
Diakonia. Dessa organisationer är väl etablerade på
plats. De har alla viktiga kontakter, informationska-
naler och inte minst stöttar de upp biståndsviljan här
hemma i Sverige. Detta tror jag är någonting som vi
ska bygga väldigt mycket på och framför allt utnyttja
i de länder som har en utvecklingsfientlig regering.
Sedan finns det i denna biståndsindustri också tu-
sentals små olika NGO:er som ska betala anställda
och pensioner och som har fasta kostnader. Det finns
också en del som är mindre seriösa, så jag ska visst
inte säga att de är en lösning i alla situationer. Men
jag tror att väldigt mycket kan kanaliseras via de stora
väletablerade enskilda organisationerna.
Vi är realister. Vi är optimister när det gäller Asi-
en, och vi är optimister när det gäller Latinamerika.
Men vi är pessimister när det gäller Afrika så länge vi
inte omformulerar våra insatser där.
Jag tror att det är oerhört viktigt att prioritera Af-
rika. Vi tror att det går att komma långt här, därför att
det finns en omfattande forskning och GLOBKOM
har möjlighet att få in mycket av den information som
finns.
Det viktigaste vi kan göra för u-världen är natur-
ligtvis att införa frihandel. Marknadsekonomin,
marknadstillträdet är nyckeln, därför att deras handel
är mycket större än det bistånd de får. Handeln kan
dessutom utvecklas, medan biståndet ju ändå på sikt
är avsett att avvecklas när vi har nått målen.
Det gäller att hålla efter dolda handelshinder, som
det finns massor av inom den europeiska unionen.
Sverige har här en viktig uppgift att se till att de dolda
handelshindren hålls borta.
Jag tror att man ska koncentrera sig på Afrika,
som jag har sagt, och på vissa andra länder, och då
länder med bra ledning. Där tror jag att man ska dra
in länder som har klarat språnget - Sydkorea, Taiwan
eller andra - som deltagare i trepartsprojekt där nere
så att de får en kompetensuppbyggnad som upplevs
som realistisk.
Det är viktigt att skapa framgångar och förebilder.
När man går in på detta vis är det väldigt viktigt att se
till att klara skuldavskrivningarna, så att länderna inte
får bära på bördan från tidigare regimer som har ska-
dat landet genom stora skuldbördor.
Vad man ska satsa på, menar vi, är tillväxt. Det
handlar då väldigt mycket om jordreformer och små-
företag. Vidare ska man satsa på kompetensutveck-
ling, och då tänker jag på marknadsekonomins insti-
tutioner och mänskliga rättigheter. Där finns det all
anledning att ge en honnör till Margareta af Ugglas,
som så envist drev denna fråga i motvind i kammaren
och som utrikesminister drev igenom detta till att nu
vara en av de viktigaste frågorna i det svenska bistån-
det, nämligen demokratiutveckling, transparens och
uppföljning.
Jag tror också att vi ska börja titta på möjligheter-
na att hjälpa till att bygga upp även högskoleväsendet
bättre än vad vi har gjort hittills.
När det gäller skuldavskrivningar finns också
möjligheten, om man är osäker på utvecklingen, att
ge ränte- och amorteringsfrihet för lånen under en
testperiod och därigenom åstadkomma samma situa-
tion som om vi hade avskrivit skulderna direkt.
Jag tror också att man ska stödja den utveckling
av OAU som nu är på väg mot att skapa en afrikansk
union. Det skulle kunna vara en väg att på samma sätt
som i Europa få fram ett organ där man kan mötas
och diskutera de allvarliga frågorna.
Utöver att vi från vår sida satsar på detta i samar-
betet och partnerskapet tror jag också att vi ska kräva
vissa saker av våra samarbetsländer, våra partnerlän-
der. Vi ska kräva fred - att man inte för anfallskrig.
Vi ska kräva basal utbildning för alla flickor och
basal hälsovård. Detta är nämligen inte särskilt dyra
ting att åstadkomma. Vi ska också kräva en klar ut-
veckling mot både demokrati och rättsstat, och vi ska
kräva korruptionsbekämpning. I det här samman-
hanget ska vi också vara noggranna med att vara ett
föredöme i olika former av upphandlingar, eftersom
det är just där korruptionen är den stora faran.
Jag tror att man ska ha ett äkta partnerskap. Man
ska ha avtal om mål och åtgärder. När det gäller Sve-
riges insatser, även om det ofta är insatser på kul-
turområdet som blir aktuella, ska vi kräva uppföljning
och resultat.
Om man ser på utvecklingen av biståndet fann
man att det började att komma ikapp. Sedan fann man
att en del blev rika. Då gick man över till fördel-
ningsinsatsen. Jag håller med om att det är alldeles fel
att några blir superrika i de här länderna, men skapar
man en medelklass bidrar denna medelklass mycket
aktivt till att det uppstår en demokrati.
Vi gick över till partnerskap, och nu är vi på väg
in i fattigdomsbekämpningen, vilket vi var först att
tala om i denna kammare.
Jag tror att alla dessa fyra punkter är viktiga att ha
med sig hela tiden. De behövs för att biståndet ska bli
bra.
Vi ska alltså vara klara och tydliga. Vi ska utrota
fattigdomen. Vi ska satsa på utbildning, hälsa, tillväxt
och god ledning. Då kan vi inom 30 år ha nått målet
att fattigdomen är utrotad i nästan alla länder i värl-
den.
Det finns all anledning till optimism. Fattigdomen
kan utrotas. Den ska utrotas. Jag hoppas att GLOB-
KOM, som ju Folkpartiet och Moderaterna krävde i
många år och som nu är tillsatt, snabbt kommer fram
med ett väl genomarbetat resultat.