Herr talman! Först vill jag säga att jag är glad
över att Kerstin Heinemann betonar ansvars- och
finansieringsprincipen som grund även ifall jag kan
konstatera att den otålighet som Kerstin Heinemann
redovisar finns i Folkpartiet ändå leder till ett avstånd
från den. Otåligheten bör nu riktas mot kommuner,
landsting, myndigheter, privata företag eller offentli-
ga företag och på att se till att arbetet kommer i gång.
Det är utåt i samhället som vi ska visa vår otålighet
när det gäller att skapa tillgänglighet.
Sedan gäller det LSS. Låt mig påpeka något som
Hans Karlsson inte nämnde. Sanningen är ju att an-
talet personer som har assistansersättning har mer än
fördubblats sedan socialdemokraterna fick rege-
ringsinnehavet. Det har gått från 4 000 till 8 400, som
fick ersättning vid årsskiftet. Det är viktigt. Det ska-
pas ibland ett intryck av att reformen har försämrats i
den meningen att det är färre som får del av det här
och att man får ett mindre antal timmar. Det har skett
en betydlig ökning. Det har inte minst betytt att staten
tar på sig ett mycket större ansvar när det gäller kost-
naderna. Dvs. att statens kostnader har mer än för-
dubblats.
Det är alldeles rätt att många påpekar att det tar
lång tid, att det är byråkrati, att man får vänta för
länge på att få sina beslut och att det är för många
människor som är med i bedömningarna. Det finns
alla skäl - i det avseendet har jag samma uppfattning
som Kerstin Heinemann - att se till att prövningen
om rätt till assistansersättning blir enklare, att man
kommer snabbare till beslut och, naturligtvis, att vi i
framtiden kan konstatera att fler också blir delaktiga i
denna reform.