Herr talman! Att få möjlighet att växa som männi-
ska, tillsammans med andra. Att kunna ta makten
över sitt eget liv. Att bli ianspråktagen och sedd som
en person med kunskap och erfarenhet. Att slippa bli
omyndigförklarad och förbarnsligad. Att vara saknad
när hinder ligger i vägen för deltagande i gemenska-
pen. Att den självklara reaktionen på detta blir att
försöka riva hindren. Grunden i en modern handikap-
politik är att personer med funktionshinder är med-
borgare med samma rättigheter och samma skyldig-
heter som alla andra.
Herr talman! Dessa ord är inte mina egna. De är
skrivna av Ann Jönsson, själv synskadad sedan föd-
seln. Hon är journalist och arbetar i dag på Handi-
kappförbundens samorganisation. Hennes ord ger en
utomordentligt bra beskrivning av vad handikappoli-
tik handlar om.
Det handlar inte bara om tekniken att bygga ram-
per eller punktskrift i hissen - det handlar om allas
rätt att vara medborgare; att kunna vara delaktig; att
få komma in genom samma dörr som alla andra och
inte vara hänvisad till ingången genom lagret; att
kunna välja hur många gånger man vill träffa sin
älskade utan att vara styrd av hur många färdtjänstre-
sor som finns för "fritid"; att våga ta bussen som
synskadad och veta att hållplatserna ropas ut och inte
behöva chansa eller fråga hela tiden "var är vi nu?";
att våga åka på kurs och att schemaläggningen kan
anpassas för diabetiker så att man kan vara med på
alla föreläsningar.
Det gemensamma och individualiteten är båda li-
ka viktiga i handikappolitiken.
Den generella välfärdspolitiken, där vi tillsam-
mans skapar resurser för utbildning, sjukvård och
socialförsäkringar som alla har rätt att få del av, är en
förutsättning. Handikappolitik är en del av den gene-
rella välfärdspolitiken.
De som i likhet med moderaterna inte riktigt för-
stått behovet av en generell välfärdspolitik där vi
gemensamt genom skatterna garanterar oss tillgång
till skola, utbildning, vård, hjälpmedel, rehabilitering,
osv., utan förlitar sig till andra krafter och sätter ett
hopp till privata lösningar genom försäkringar eller
marknadslösningar blir heller inte trovärdiga när det
gäller att bygga upp en handikappolitik som utgår
ifrån allas medborgerliga rättigheter.
Men handikappolitik handlar inte bara om sam-
hällets skyldigheter och om vilka insatser som måste
finnas. I centrum står individen med sina alldeles
egna önskningar om hur hon vill forma sitt liv och
hur hon vill att stödet och servicen som funktions-
hindret gjort nödvändiga ska se ut. De gemensamma
resurserna och respekten för den enskilda människan
är båda lika viktiga.
Ännu har vi inte - det har påpekats av många tala-
re - ett samhälle där personer med funktionshinder
har samma möjlighet som andra medborgare. Den
nationella handlingsplan för handikappolitiken som
riksdagen i dag ska fatta beslut om tar ett stort steg
framåt i den moderna handikappolitiken. Det är ett
viktigt perspektivskifte som markeras i handlingspla-
nen. Det framgår kanske tydligast av planens titel
"Från patient till medborgare".
Många personer med funktionshinder behöver
vård och omsorg, ökad tillgänglighet till vård och
omsorg och också bättre kvalitet, men framför allt
efterfrågar de respekt för sina rättigheter och vill bli
betraktade som fullvärdiga medborgare.
I handlingsplanen föreslås kraftfulla insatser för
att personer med funktionshinder ska få rätt till full
delaktighet, ett värdigt bemötande och möjlighet att
själva bestämma över sina liv. De nationella målen
för svensk handikappolitik som riksdagen nu kommer
att slå fast är en samhällsgemenskap med mångfald
som grund, att samhället utformas så att människor
med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i
samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor för flick-
or och pojkar, kvinnor och män.
Dessa nationella mål anger en i väsentliga avsnitt
ny inriktning för det samhälleliga arbetet, för arbetet i
statliga myndigheter, i landsting och i kommuner,
men det är också uppfordrande för alla oss som indi-
vider när vi möter privata aktörer, när vi arbetar i
privata företag eller i det fria föreningslivet och i vårt
närmaste umgänge. Vi måste alla byta perspektiv från
patientperspektivet till medborgarperspektivet.
I handlingsplanen föreslås en ny struktur för det
statliga handikappolitiska arbetet med tydliga ansvar
för de statliga myndigheterna, som ska vara föredö-
men i arbetet för ett mer tillgängligt samhälle.
En av de grundläggande principerna i svensk han-
dikappolitik, som många gånger framförts just från
handikapprörelsen, är den s.k. ansvars- och finansie-
ringsprincipen - en princip som nu har diskuterats i
ett antal inlägg här ifrån talarstolen. Den principen
ligger till grund för alla våra avvägningar i hand-
lingsplanen.
Det finns skäl att för ett ögonblick uppehålla sig
vid diskussionen kring denna. Det är ju så lätt att i en
lust att göra politiska markeringar, visa sin vilja att
någonting ska hända snabbt eller att framför allt visa
sig duktigare än andra gå vilse i den diskussionen.
Det är precis detta som Folkpartiet har gjort. Folk-
partiet har lämnat en del av de viktiga principerna,
och många inom svensk handikapprörelse är förvåna-
de. Även jag är förvånad, för jag har haft stor respekt
för Folkpartiets engagemang i de handikappolitiska
frågorna.
Att hävda, som har gjorts från denna talarstol, att
man står kvar bakom själva principen men vill lämna
den för ögonblicket är att öppna för eviga avsteg. Det
är att öppna för att varje gång vi kräver full respekt
för alla medborgare och att personer med funktions-
hinder ska behandlas som andra medborgare kunna
säga så här: Jovisst, men just i detta ögonblick vill vi
ta en sidovagn. Det har påpekats från talarstolen.
Jag tror att det är viktigt att vi från riksdagens sida
hävdar ansvars- och finansieringsprincipen, som
innebär att varje sektor i samhället, offentlig som
privat, ska utforma och bedriva sin verksamhet så att
den blir tillgänglig för alla människor - självklart
även personer med funktionshinder. Att specialdesti-
nera pengar leder faktiskt alltid till att frågan om
tillgänglighet inte blir en del av den ordinarie verk-
samheten. Det finns en grupp människor som alltid
ska särbehandlas, vars behov alltid ska prövas i en
särskild budget. Det är ovärdigt en modern handikap-
politik.
Det är just detta synsätt vi måste förändra, och jag
hoppas att Folkpartiet återvänder till en förnuftigare
linje när det gäller denna principfråga.
Att byggnader, platser, lokaler och information
ska vara tillgängliga för alla personer, också för per-
soner med funktionshinder, är en självklar utgångs-
punkt i den framtida handikappolitiken.
Om man anslår pengar för att få ökad fart de när-
maste åren är det viktigt att veta att de institutioner,
företag och organisationer som inte får del av pengar-
na kommer att säga att de inte fick någon ersättning
och att de kanske inte är skyldiga att öppna samhället
för alla.
I handlingsplanen prioriteras tre arbetsområden de
närmaste åren. Det handlar om att se till att handikap-
perspektivet genomsyrar alla samhällssektorer, att
skapa ett tillgängligare samhälle och att förbättra
bemötandet.
Att handikapperspektivet ska genomsyra alla
sektorer innebär framför allt att varje myndighet ska
se de nationella målen för handikappolitiken och
FN:s standardregler som en naturlig del av verksam-
heten och att staten ska vara ett föredöme.
Att skapa ett tillgängligare samhälle innebär att vi
föreslår nya bestämmelser i plan- och bygglagstift-
ningen med retroaktiva krav på att undanröja enkelt
åtgärdade hinder i befintliga lokaler och på allmänna
platser och att detta ska vara åtgärdat senast år 2010.
Målet är också att kollektivtrafiken ska vara tillgäng-
lig år 2010 för att göra det möjligt för alla medborga-
re att kunna vara aktiva medborgare. Detta innebär
inte att arbetet inte ska börja förrän om åtta till tio år.
Arbetet ska börja omedelbart, men detta är en dead-
line.
Att förbättra bemötandet har stor betydelse för in-
riktningen av de handikappolitiska insatserna. Åtgär-
der för att förbättra bemötandet måste därför gå hand
i hand med åtgärder inom hela det politiska fältet.
Bemötandet är en politisk fråga som angår oss alla.
För att stärka den enskildes rättigheter innehåller
handlingsplanen också ett förslag mot domstolstrots,
dvs. när en kommun eller ett landsting inte följer
domar som ger en funktionshindrad en viss rättighet,
t.ex. en plats i ett gruppboende. För att förbättra be-
mötandet måste vi se till att kommuner och landsting
följer domstolsutslag. Detta är en fråga som har dis-
kuterats i denna kammare många gånger, och jag är
glad över att det nu ser ut som att en majoritet i Sve-
riges riksdag kan bestämma sig för att införa sanktio-
ner mot kommuner och landsting som inte följer av
riksdagen fastställd lag.
Vår utgångspunkt är att handikapp i stor utsträck-
ning är en följd av brister i samhället och att handi-
kapp således kan elimineras genom att man förändrar
samhället. Det förslag som riksdagen i dag förhopp-
ningsvis kommer att fatta beslut om kommer att inne-
bära stora förändringar.
Det återstår dock mycket arbete innan de förslag
som vi föreslår är genomförda. Vi vet alla att allt inte
kan ske omedelbart, men med ett beslut i riksdagen i
dag börjar en omfattande förändring av samhället
som innebär att samhället blir till för alla och att vi
går från patient till medborgare.