Fru talman! Det här betänkandet omfattar dels re-
geringens förslag till nationell handlingsplan för han-
dikappolitiken, dels hela 53 motioner som på olika
sätt behandlar funktionshindrades livssituation.
De flesta motionerna gäller inte målen för handi-
kappolitiken utan i första hand frågor som rör olika
former av stöd till funktionshindrade. Från moderat
sida har vi reservationer som gäller förändringar i
reglerna för assistansersättningen, avskaffande av
monopolet på hjälpmedelssidan, funktionshindrades
rätt att välja skola, bättre samordning av rehabilite-
ringsinsatser, reguljär textning av Sveriges Televi-
sions program, synskadades rätt till ledsagarservice,
förändringar av bilstödet, nya regler för bostadsan-
passning och rättvisare stöd till handikapporganisa-
tionerna m.fl.
Jag står, fru talman, naturligtvis bakom alla de re-
servationer som vi har avgivit i utskottet, men för att
vinna tid nöjer jag mig med att yrka bifall till reser-
vationerna nr 5 och 32.
De övergripande nationella målen för handikap-
politiken är viktiga men inte speciellt kontroversiella.
Samtliga partier ställer upp på de mål som anges i
propositionen, dvs.
- en samhällsgemenskap med mångfald som grund
- att samhället utformas så att människor med
funktionshinder i olika åldrar blir delaktiga i sam-
hällslivet och
- att jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och poj-
kar liksom kvinnor och män med funktionshinder
kan förverkligas.
När man läser socialutskottets betänkande kan
man konstatera att de skillnader som finns mellan
partierna framför allt gäller medlen att nå dessa mål.
Ett genomgående tema i propositionen är att Sve-
rige redan i dag har en modern och bra lagstiftning på
handikappområdet, men att det brister i tillämpningen
och att det saknas sanktioner mot de myndigheter
m.m. som inte tillämpar de bestämmelser som gäller.
Från moderat sida delar vi uppfattningen att man
kan nå långt i anpassning av såväl offentliga miljöer
och bostäder som kollektivtrafik genom relativt enkla
åtgärder och genom en striktare tillämpning av redan
gällande lagstiftning. Men enligt vår uppfattning
räcker det inte med mer strikta regler, bättre kontroll
och nya sanktionsmöjligheter för att funktionshindra-
de ska kunna integreras i samhällslivets olika delar.
Det krävs framför allt en förändrad attityd, såväl från
politiken och från de myndigheter som handhar han-
dikappärenden som bland allmänheten. Vi vill ge de
funktionshindrade större möjligheter att påverka sin
egen situation bl.a. genom ökad valfrihet, avreglering
av monopol och avskaffande av hämmande byråkrati.
Men vi vill också öka det direkta ekonomiska stödet
till sådana insatser som underlättar för funktionshind-
rade att delta i samhällslivet.
Regeringen hänvisar i propositionen till några
länder som från olika utgångspunkter och med olika
förutsättningar kommit längre än vårt land när det
gäller integrationen av funktionshindrade i samhället.
Gemensamt för de länder man hänvisar till - Storbri-
tannien, Australien, Sydafrika och framför allt För-
enta Staterna - är att man i dessa länder valt en helt
annan väg än den som traditionellt gäller i vårt land.
Det gäller framför allt lagstiftningen i Förenta Stater-
na. Man har där ställt den enskildes rättigheter i cent-
rum. Genom en civilrättslig lagstiftning har man de
facto gjort att det kostar att diskriminera funktions-
hindrade.
De kommuner, varuhus, butiker, restauranger,
museer, biografer, bussbolag etc. som inte lever upp
till de krav lagstiftaren ställer riskerar utöver kostna-
derna för anpassningen av sina lokaler m.m. att dess-
utom få betala skadestånd till dem som drabbas.
Samma gäller om funktionshindrade diskrimineras på
arbetsmarknaden. Domstolarnas utslag får dessutom
en prejudicerande effekt, vilket innebär att andra
funktionshindrade i samma situation drar nytta av
domstolarnas utslag.
Denna lagstiftning, som i USA benämns Ameri-
cans with Disabilities Act, har varit framgångsrik och
ses som ett föredöme i hela världen i dag. På kort tid
har offentliga miljöer blivit tillgängliga för funktions-
hindrade. Dessutom har antalet funktionshindrade i
arbetslivet ökat dramatiskt. Genom ADA har männi-
skor med olika former av funktionshinder börjat att
bli betraktade som den resurs de är, som kunder,
resenärer och anställda. Lagstiftningen har därmed
inte bara blivit ett medel att ta bort diskriminerande
hinder utan också ett medel att förändra attityder.
Från moderat sida vill vi röra oss i riktning mot en
sådan lagstiftning, som garanterar de funktionshind-
rades rättigheter och inte i första hand är inriktad på
att styra hur dessa rättigheter ska tillgodoses. Den
principiella skillnaden mellan oss och majoriteten
syns tydligast i vår reservation om s.k. domstolstrots.
Regeringen och majoriteten föreslår att kommunerna
ska kunna åläggas viten, dvs. att betala böter till sta-
ten, för sådant domstolstrots. Från vår sida vill vi i
stället att kommunerna ska åläggas att betala den
funktionshindrades kostnader för det stöd och den
service som han eller hon har rätt till enligt länsrät-
tens dom, oavsett om insatsen tillhandahålls av kom-
munen, landstinget eller någon annan.
Av erfarenhet vet vi att det inte alltid är med öp-
pet sinne kommunerna följer länsrätternas utslag,
även om relativt få kommuner ägnar sig åt direkt
domstolstrots. Många funktionshindrade kan vittna
om svårigheterna att få ett fungerande samarbete med
kommunernas och landstingens handläggare, i syn-
nerhet efter en tvist som måste lösas av länsrätten.
Möjligheten att få sina rättigheter tillgodosedda av
någon annan än kommunen, på kommunens bekost-
nad, skulle stärka den enskilde funktionshindrades
integritet och valfrihet.
Fru talman! Den handikappreform som den bor-
gerliga regeringen genomförde i mitten av 90-talet
byggde på samma grundsyn. Makten flyttades från de
politiska sammanträdesrummen och de kommunala
handläggarna till de enskilda funktionshindrade.
Reformen innebar för många en revolution och
skapade bättre förutsättningar för människor med
funktionshinder att delta i samhällslivet. Men steg för
steg har den socialdemokratiska regeringen urholkat
den här valfrihetsreformen. Det första steget var att
föra över en del av ansvaret från staten till kommu-
nerna, vilket har inneburit att det har uppstått en kon-
flikt mellan kommunala och statliga uppgifter. Vi har
därför föreslagit att hela det ekonomiska ansvaret för
assistansersättningen ska återgå till staten. Vi vill
också att de funktionshindrades valfrihet ska främjas
genom att utbudet av tekniska hjälpmedel kan till-
handahållas av fler än det faktiska monopol som
kommuner och landsting i dag har på hjälpmedelsom-
rådet.
Nuvarande system har, som alla monopol, lett till
långa väntetider och dessutom ett onödigt begränsat
urval av hjälpmedel. Mer resurser löser inte dessa
grundläggande problem. Vi vill i stället ha en avmo-
nopolisering av hjälpmedelshanteringen. De som har
rätt till hjälpmedel ska också tillförsäkras rätten att
själva få införskaffa de hjälpmedel de behöver med
ekonomiskt stöd från det allmänna - kommunen eller
landstinget. Hjälpmedelsgarantin ska också omfatta
statliga anslag för hjälpmedel, t.ex. bilstödet. En
sådan reform skulle medföra en ökad konkurrens som
inte bara främjar den enskildes valfrihet utan också
skulle stimulera utvecklingen av nya hjälpmedel. Vi
vill, fru talman, att beslut om hjälpmedel ska kunna
överklagas.
Fru talman! Möjligheten att välja skola är viktig
för alla elever, men alldeles särskilt för barn och
ungdomar med funktionshinder. Rätten för funktions-
hindrade barn att välja en integrerad undervisning i en
skola på hemorten är lika viktig men inte viktigare än
rätten att välja att gå i en skola som är utformad för
att tillgodose särskilda behov. Vi moderater ser be-
slutet att lägga ned Ekeskolan i Örebro - en special-
skola för multihandikappade barn - som ett lågvat-
tenmärke när det gäller synen på elevers och deras
föräldrars rätt att välja skola.
Barn som är trygga i specialskolan och som ut-
vecklas på ett positivt sätt måste ha möjlighet att även
i framtiden välja denna skolform. Specialskolor ska
även i framtiden vara ett alternativ för de elever som
anser att dessa skolor bättre kan tillgodose deras sär-
skilda behov.
Fru talman! Svensk handikappolitik bygger alltför
mycket på att politiker och myndigheter inte bara ska
definiera och reglera de handikappades rättigheter,
politiker och myndigheter ska också bestämma hur
behoven bäst kan tillgodoses. Andra myndigheter ska
övervaka och kontrollera att man lever upp till be-
stämmelserna.
Utrymmet för den enskildes eget val är begränsat.
I det hänseendet kan man säga att funktionshindrade
är dubbelt handikappade. Utöver det beroende de har
genom sitt funktionshinder blir de också beroende av
politiska beslut och myndigheters prioriteringar. Från
moderat sida vill vi steg för steg öka de funktions-
hindrades oberoende genom att avveckla monopolen
och skapa valfrihet om medlen för att förverkliga
dessa människors integration i samhället.
Detta, fru talman, var innehållet i våra reservatio-
ner.
(Applåder)