Herr talman! Vägen till full delaktighet och jäm-
likhet för funktionshindrade går via diskriminerings-
bekämpning och mänskliga rättigheter. Det handlar
alltså inte om att hitta särlösningar för funktionshind-
rade eller att lägga handikappolitiken i en sidovagn
som körs vid sidan av. Det gäller t.ex. kommunernas
ansvar för sina medborgare, trafikbolagens ansvar för
sina passagerare eller näringsidkarnas ansvar för sina
kunder.
Propositionen Från patient till medborgare har ut-
formats i ett samarbete mellan regeringen och Väns-
terpartiet. Propositionen är ett steg framåt när det
gäller att stärka de funktionshindrades rättigheter i
samhället.
Socialutskottet har i sitt betänkande förstärkt och
utvecklat propositionen med fyra tillkännagivanden.
Jag menar inte att vi kan slå oss till ro med det här
betänkandet. Det finns fortfarande väldigt mycket
kvar att göra. Men jag menar att betänkandet inne-
håller många bra förslag, och har en tydlig inriktning
på handikappolitiken mot målet full delaktighet och
jämlikhet.
Jag ska redovisa några av de förslag som finns i
betänkandet.
Det handlar om ett tillgängligare Sverige. I betän-
kandet redovisas en tidsplan - år 2010 ska enkelt
åtgärdade hinder för tillgängligheten vara åtgärdade.
Det inrättas också ett nationellt center för rådgivning i
frågor om tillgänglighet. Det fastställs ett mål - år
2010 - för när kollektivtrafiken bör vara tillgänglig
för alla. Det tillsätts en utredning för att se över om-
råden där det inte finns regler om tillgänglighet för
funktionshindrade.
Betänkandet handlar också om ett rättssäkrare
Sverige. Länsstyrelserna ska få möjlighet att ålägga
en kommun eller ett landsting ett vite om de inte
följer en lagakraftvunnen dom. Så här sade HSO:s
ordförande Berndt Nilsson vid socialutskottets hea-
ring:
"Domstolstrotset är den yttersta formen för det
kollektiva samhällets dåliga bemötande av männi-
skor. Det är också förödande för lagmoralen i landet.
Varför kan vissa kommuner, och för den delen också
landsting, trotsa lagen när jag som privatperson inte
får trots lagen?"
Det är en oändligt viktig lagstiftning som nu in-
förs. Har en individ rätt till vissa insatser enligt lag så
ska denna rättighet inte kunna suddas ut genom dom-
stolstrots. Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen
motionerat om sanktioner mot domstolstrots. Vi är
mycket nöjda med att först Bengt Lindqvist lyfte fram
frågan i sin utredning, och att regeringen slutligen
ställt sig bakom en lagstiftning på området.
Det handlar också om att utöka tillgängligheten
till information. I betänkandet ges Demokratiutred-
ningen i uppdrag att lämna förslag om hur rätten till
anpassad samhällsinformation bl.a. med hjälp av den
nya tekniken ska stärkas.
Det handlar om ett utökat brukarstöd. En försöks-
verksamhet med personligt stöd till brukare med
funktionshinder ska inledas i handikapporganisatio-
nernas regi.
Det handlar om ökad kompetens och ökat bemö-
tande. Bl.a. ska ett utbildningsunderlag i handikappo-
litiska frågor tas fram för statsförvaltningen. Medel
ska också avsättas för en flerårig satsning på kompe-
tensutveckling för personal på olika samhällsområden
just när det gäller bemötande av personer med funk-
tionshinder.
Detta är viktigt. Tidigare i debatten har ju redovi-
sats de problem som finns för funktionshindrade att få
sina rättigheter. Det handlar ofta just om tillämpning
och bemötande. Ett sätt att komma till rätta med de
problemen är utbildning av de instanser som hanterar
den lagstiftning som vi beslutar om i riksdagen.
Det handlar om ett utökat stöd till forskningen,
och det handlar om kultur och medier, där statens
insatser för ökad tillgänglighet för funktionshindrade
personer bör förstärkas. Det behövs också riktade
medel för att göra litteratur tillgänglig för funktions-
hindrade.
Det handlar om hjälpmedel inom utbildningen.
Där ska en särskild utredare utses för att se över
hjälpmedelsförsörjningen för studerande med funk-
tionshinder på hela utbildningsområdet, inklusive
förskolan, och lämna förslag till eventuella åtgärder.
Det handlar också om arbetsmarknaden. Redan i
vårpropositionen var regeringen, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet överens om att utöka antalet löne-
bidragsanställningar. Full delaktighet innebär också
rätten till eget arbete. I betänkandet föreslås en under-
sökning av vilka hinder och vilka möjligheter som
arbetsgivare anser finns för att anställa personer med
funktionshinder. Detta ger i sig inga nya anställningar
just nu, men det ska lägga grunden för att underlätta
för funktionshindrade på arbetsmarknaden. Målet är
att människor med funktionshinder ska kunna arbeta
på den reguljära arbetsmarknaden efter egen önskan
och på samma villkor som andra.
Det finns fortfarande många som inte får sina re-
habiliterings- och habiliteringsbehov tillgodosedda,
och det finns många områden som behöver utvecklas
ytterligare. I betänkandet lyfts särskilt frågan om barn
och ungdomar med funktionshinder fram, eftersom
det här handlar om individer i utveckling. För att
kunna utveckla rehabiliterings- och habiliteringsinsat-
serna ges Socialstyrelsen i uppdrag att utreda vilka
åtgärder som behöver vidtas för att barn och ungdo-
mar ska få bättre tillgång till habilitering och rehabi-
litering.
När det gäller bidraget till handikapporganisatio-
nerna höjs den samlade summan för detta. Dessutom
tillförs ett engångsbelopp för att underlätta övergång-
en till det nya bidragssystem som just har diskuterats
här i kammaren i en replikväxling.
Här gör socialutskottet ett tillgännagivande att re-
geringen ska följa upp och utvärdera det nya bidrags-
systemet. Det är bra - det är nödvändigt för att se hur
systemet slår, särskilt när det gäller hur övergången
påverkar de mindre organisationerna som kanske inte
till fullo kan uppfylla alla krav. Det gäller t.ex. kravet
på riksomfattande verksamhet.
Socialutskottet lämnar också ett annat tillkännagi-
vande. Det handlar om att se över de funktionshind-
rades totala ekonomiska situation. Det handlar också
om att göra en beräkning av kostnaderna för ett mer
vittomfattande högkostnadsskydd. Många funktions-
hindrade har i dag orimligt höga kostnader på grund
av sitt handikapp. Det kan handla om läkemedel, om
färdtjänst och om hjälpmedel. Lägger man ihop alla
de här avgifterna blir det oändligt stora summor som
funktionshindrade betalar. Det är viktigt att vi kart-
lägger detta, och får en kunskap om hur det ser ut i
verkligheten för att också kanske kunna återkomma
med förslag till åtgärder.
Detta var en kort redovisning av några enskilda
förslag i propositionen och betänkandet. Jag är med-
veten om att det finns kritik mot betänkandet. En del
kritik går ut på att det inte finns tillräckligt med skar-
pa förslag - och visst vore det önskvärt om vi kunde
lösa alla problem direkt, och helst i går.
Jag menar trots allt att vi med det här betänkandet
tar ett kliv framåt. Det ökar nämligen rättssäkerheten
för de funktionshindrade genom sanktioner mot lag-
trots. Det fastställer också en tidsplan för ökad till-
gänglighet i samhället både för byggnader och för
kommunikationer. Ett utökat skydd mot diskrimine-
ring av funktionshindrade föreslås också, men av
naturliga skäl måste det skyddet stoppas in i Författ-
ningsutredningen och utredas. Så hanterar vi ju utök-
ad lagstiftning.
I betänkandet initierar vi och drar upp riktlinjer
för utbildning, bemötande, arbetsmarknad och andra
viktiga områden. Men det viktigaste med propositio-
nen är ändå att den integrerar handikappfrågorna på
varje politikområde och avvisar särlösningar.
En annan del av kritiken som riktats gäller att man
i propositionen och betänkandet inte föreslår åtgärder
för alla grupper av funktionshindrade. Det har också
varit uppe här i debatten i kammaren i dag. Det är
riktigt att man i propositionen inte räknar upp alla
grupper med funktionshinder, men många av de åt-
gärder som föreslås - allt från bemötande till arbets-
marknad - handlar faktiskt om alla grupper av funk-
tionshindrade. Enligt min mening är alltså den kriti-
ken delvis befogad, delvis obefogad. Själv tycker jag
att just de psykiskt funktionshindrade och deras situ-
ation kanske kunde ha fått en starkare belysning i
propositionen. Men det här är ju inte det sista förslag
som läggs i kammaren.
Det finns en rad reservationer till betänkandet.
Bl.a. har Folkpartiet, som tidigare redovisats i debat-
ten reserverat sig mot den s.k. ansvars- och finansie-
ringsprincipen när det gäller kravet på tillgänglighet
för alla. Som jag läste reservationen menar Folkparti-
et att staten ska betala kommunerna för att de ska ta
ansvar för att bygga ett samhälle som är tillgängligt
för alla. Det intressanta som jag noterade med den
reservationen är att Folkpartiet så sent som 1999
väckte en motion om ökad tillgänglighet utan att
kräva någon speciell finansiering. Var kommunernas
ekonomi bättre 1999? Det är min fråga till Kerstin
Heinemann. Eller varför anser ni inte längre att
kommunerna har det här ansvaret? Kerstin Heine-
mann har redovisat bakgrunden till sin reservation,
men jag ser fram emot en förklaring runt förändring-
en från 1999 till 2000.
Även Kristdemokraterna avvisar ansvars- och fi-
nansieringsprincipen i sin reservation. Jag vill åter-
igen citera vad ordföranden i HSO, Berndt Nilsson,
säger vid socialutskottets hearing: "Så till ansvars-
och finansieringsprincipen. Vi inom handikapprörel-
sen tycker att det är en mycket viktig princip. Det går
nämligen inte att skapa ett tillgängligt Sverige enbart
med statsbidrag. Då kan frånvaron av ett statsbidrag
vara anledningen till att inte skapa tillgänglighet.
Därför är ansvars- och finansieringsprincipen viktig,
dvs. att kostnaderna ska bäras av den verksamhet som
bedrivs. All verksamhet ska anpassas för funktions-
hindrade."
Jag delar helt Berndt Nilssons uppfattning.
Vänsterpartiet har två särskilda yttranden i betän-
kandet. Det ena handlar om förtidspensionering av
unga. Vi har tidigare motionerat om att den lägsta
åldern för förtidspension bör höjas från 16 till 30 år
för att motverka att de unga förtidspensioneras bort
från arbetslivet utan att ha fått en reell chans och
möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden. Efter-
som det i dag pågår ett arbete i Regeringskansliet i
denna fråga har vi valt att inte reservera oss till för-
mån för liknande motioner. Vi avvaktar beredningen
av frågan.
Vårt andra särskilda yttrande handlar om avlös-
ning och korttidstillsyn. Då dessa frågor delvis be-
handlas i den socialtjänstutredning som är under
beredning avvaktar vi även här beredningen i frågan.
Slutligen vill jag lite grann kommentera den dis-
kussion som har varit om LSS-reformen. I budge-
töverenskommelsen mellan regeringen, Västerpartiet
och Miljöpartiet har vi varit väldigt tydliga på att 65-
årsgränsen ska försvinna. Vi har också sagt i budget-
propositionen att här måste man utreda och föra
samtal med olika huvudmän. Inriktningen är att grän-
sen ska vara borta runt årsskiftet, dvs. att en lagstift-
ning ska kunna träda i kraft runt den 1 januari. Det
finns ingenting som jag har tagit del av som säger att
det som står i budgetpropositionen inte ska genomfö-
ras.
Jag kan också konstatera att det har lyfts fram
många synpunkter i debatten om de problem och
svårigheter som finns när det gäller tillämpningen av
LSS-reformen. Det är viktigt att redovisa att man i
propositionen och i betänkandet lyfter fram just kom-
petensutveckling för huvudmän. Man lyfter också
fram bemötandefrågor för att komma till rätta med de
problem som finns när det gäller tillämpningen.
Herr talman! Västerpartiet har inga egna yrkanden
utan står bakom hemställan i betänkandet i dess hel-
het.