Herr talman! Jag tycker att det är bra, Kerstin
Heinemann, om vi bestämmer oss för att diskutera
vad som är det verkliga problemet. Det är inte att vi
har skurit ned i assistansersättningen, utan att vi fak-
tiskt har byggt ut den. Fler än någonsin har assistan-
sersättning, och de som har assistansersättning har
fler timmar än någonsin. Om vi är överens om det
sakläget kan vi faktiskt börja diskutera problemen.
Jag håller med Kerstin Heinemann om att det
finns problem. Det finns byråkrati. Det finns fyrkan-
tighet i sättet att lösa problem. Jag är minst sagt
mycket irriterad över att det fungerar på det sättet och
över att den brist på samarbetsförmåga mellan olika
huvudmän som understundom manifesteras är så stor,
liksom att man inte löser detta problem.
Men jag vet också exempel runtom i Sverige där
man har ett utmärkt samarbete och där man har
kommit ifrån fyrkantigheten. Jag tror att det väldigt
mycket handlar om attityder och ökad kunskap. I
handlingsplanen finns också pengar för att ta itu med
detta.
Jag tycker att Kerstin Heinemann och jag ska
hjälpas åt, tillsammans med alla övriga här i kamma-
ren, att driva på utvecklingen och visa vår otålighet
med den här fyrkantigheten. Vi ska se till att det inte
är människors sätt att se på och tolka reglerna lokalt
som avgör utan att det faktiskt är de intentioner som
regering och riksdag har.
Sedan till stimulansbidraget. Jag delar den otålig-
het som Folkpartiet och Kerstin Heinemann ger ut-
tryck för. Men jag tror fortfarande inte att det är rätt
väg att vi skickar mer pengar varje gång vi ställer
krav på ökad tillgänglighet. Då kommer det att gå
långsammare framåt än med den modell som vi nu
väljer, Kerstin Heinemann.