Herr talman! Det grundläggande är att den här
riksdagen har beslutat om ett antal rättigheter som
medborgarna har. När det gäller LSS är det en rättig-
hetslagstiftning som riksdagen har beslutat om. Detta
innebär omvänt att kommunerna och landstingen har
mycket bestämda skyldigheter.
Om man inte får dessa rättigheter tillgodosedda
kan man överklaga och gå till en domstol. Om dom-
stolen slår fast att kommunen inte har levt upp till
sina skyldigheter och inte levererat det som den
skulle när det gäller de här rättigheterna kommer vi
inför ett politiskt dilemma. Då har vi en nationell nivå
som är lagstiftande och en lokal eller regional nivå
som inte bryr sig om lagstiftningen.
Det måste faktiskt bli en fråga om hur den natio-
nella nivån, dvs. parlamentet eller riksdagen, förhåller
sig till andra delar av vår demokrati, dvs. till andra
nivåer, kommuner och landsting. Detta är en fråga om
att upprätthålla tilltron till riksdagen. Därför är det
rimligt att de sanktioner som vi talar om i det här
fallet handlar om samhälleliga sanktioner som är
riktade mot de delar av den samhälleliga beslutsorga-
nisationen som inte lever upp till sina krav.
Jag är alldeles övertygad om att man kan diskute-
ra andra juridiska frågor när det gäller möjligheten att
få sina rättigheter tillgodosedda, men här är det fak-
tiskt en fråga om att upprätthålla respekten för lag-
stiftningen i landet. Då menar jag att det är rimligt att
sanktionerna blir sådana som vi föreslår, dvs. att
staten får möjlighet att utdöma vite gentemot kom-
muner eller landsting som inte lever upp till sina krav.