Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att
tacka fru talman för ett gott samarbete och ett gott
kamratskap under alla dessa år, eftersom det här är
min sista debatt här i riksdagen, åtminstone under den
här mandatperioden. Tack så mycket.
Fru talman! "Hinder för funktionshindrades rätt
att delta fullt ut i samhället ska rivas." Så står det i
regeringsförklaringen inför detta riksmöte. Den na-
tionella handlingsplanen, som riksdagen ska besluta
om inom några timmar, utgör ett viktig steg i detta
arbete.
Detta är inte bara den viktigaste reformen den här
mandatperioden utan en av de mest angelägna refor-
mer som vi haft att behandla på flera mandatperioder.
Det handlar ytterst om demokrati och människors lika
värde. Det handlar om att gå från de vackra orden i
högtidstalen till praktisk handling som syns i funk-
tionshindrade människors vardag.
Enligt handlingsplanen är de nationella målen:
· en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
· att samhället utformas så att människor med
funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i
samhället, och
· att jämlika levnadsvillkor för flickor och pojkar,
kvinnor och män uppnås.
Det är när vi tar det steget, att inte bara prata utan
att också göra något, som den politiska skiljelinjen i
den här kammaren blir så tydlig. Moderaterna mönst-
rar ut sig från gemenskapen till skillnad från vad Lars
Elinderson sade. Den som betvivlar detta kan läsa
reservation nr 11.
Moderaterna vill inte ha krav på att fastighetsäga-
re ska anpassa sina lokaler. Man vill inte har krav på
handeln att göra butikerna tillgängliga. Man vill inte
ha krav på trafikföretagen att göra tåg, bussar och
flygplan tillgängliga. Till detta kan vi lägga Modera-
ternas nej till att stödja den lag som nu är i kraft och
som förbjuder diskriminering av funktionshindrade i
arbetslivet.
Moderaterna väljer arbetsgivarnas, fastighetsägar-
nas och trafikföretagens intressen framför människor
med funktionshinder. Detta är upprörande och uppse-
endeväckande. När det gäller att gå från ord till hand-
ling, när det gäller att ta beslut som är uppfordrande,
då blir den moderata politiken ett tydligt redskap för
arbetsgivare, för ägarmakt och för kapitalintressen
mot omsorgen om de funktionshindrades intressen
och möjligheter.
Jag vill gärna korrigera Lars Elinderson på en
punkt. Ekeskolan i Örebro har inte lagts ned och
kommer inte att läggas ned. Det är fler elever än
någonsin som söker sig dit nu. Skolan kommer att ha
fler elever i höst än tidigare. Skoldelen kommer att
vara kvar enligt denna kammares beslut, och stödet
till de kommunala skolorna och deras möjligheter att
på hemmaplan stödja funktionshindrade elever kom-
mer att utvecklas.
Fru talman! Den moderna svenska handikappoli-
tiken har på många sätt sina rötter i 60-talets jämlik-
hetsträvanden. Tidigare var det en fråga för den en-
skilde och dennes omgivning att möta de hinder i
tillvaron som funktionshinder innebär. Välgörenhet
och institutioner var tillsammans med anhörigas in-
satser det som fanns att tillgå. Men under 60-talet
skedde en omsvängning som i stället gradvis tog sikte
på ett synsätt där miljön och samhällets utformning
skulle förändras.
1972 skriver HCK, Handikappförbundens Cen-
tralkommitté följande: "Handikapp är i stor utsträck-
ning en följd av samhällets brister. Därför kan handi-
kapp elimineras. Det gör man genom att förändra
samhället." Denna beskrivning gjorde handikappfrå-
gorna långt mer politiska än de var tidigare.
Sedan dess har många viktiga steg tagits för att
göra samhället mer jämlikt och skapa bättre förutsätt-
ningar för delaktighet för människor med funktions-
hinder. Hela tiden har en otålig handikapprörelse varit
inspiratör och pådrivare.
Jag ska inte göra någon omfattande uppräkning av
varje steg i utvecklingen, men ändå notera att handi-
kappreformen från 1994 har inneburit stora förbätt-
ringar för en grupp människor med omfattande funk-
tionshinder. Den initierades av den dåvarande social-
demokratiska regeringen och den dåvarande biträ-
dande socialministern Bengt Lindqvist 1989. Jag har
noterat att Bengt sitter på läktare och lyssnar på den
här debatten.
Sedan genomfördes reformen med Bengt Wester-
berg i Folkpartiet som socialminister. Jag vill i det
sammanhanget ytterligare korrigera det som har sagts
här tidigare. Lagen om assistansersättning har inte
urholkats. I dag har fler människor assistansersätt-
ning, och de som har assistansersättning har det fler
timmar än någonsin tidigare.
Fru talman! Jag vill också passa på att nämna
FN:s standardregler i det här sammanhanget - ett
väldigt viktigt dokument som Bengt Lindkvist har
stor del i och som bl.a. Sverige har förbundit sig att
följa.
Fru talman! I Handikappombudsmannens sjätte
rapport till regeringen står bl.a. följande:
"Otillgänglighet leder till att den demokratiska arenan
blir förbehållen den som inte har ett funktionshinder."
Jag tror att det är oerhört viktigt att vi ser hinder i
tillgängligheten som demokratiproblem och att det
handlar om mänskliga rättigheter, därför att brister i
tillgänglighet och bemötande handlar till mindre del
om lagstiftning och ekonomiska resurser och mer om
attityder och fördomar. Ser vi det som ett demokrati-
problem, står det också över vanliga diskussioner om
vad som ska prioriteras.
De mål som riksdagen inom kort kommer att fast-
ställa och som jag tidigare redogjort för är alltså:
· en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
· att samhället utformas så att människor med
funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i
samhällslivet, och
· att jämlika levnadsvillkor för flickor och pojkar,
kvinnor och män uppnås.
Har vi dessa mål framför ögonen, blir det natur-
ligtvis självklart att man inte får diskriminera, att
arbetsgivare ska behandla människor med funktions-
hinder på samma sätt som andra arbetstagare, att
skolorna är tillgängliga, att man kan tillgodogöra sig
programmen i radio och TV, att lokaler dit människor
går är tillgängliga, att handeln är tillgänglig vad gäller
både lokaler och information om varor, priser och
kvalitet, osv.
Herr talman! Jag ska nu något kommentera de
tillkännagivanden som utskottet gör.
Den nationella handlingsplanen för handikappoli-
tiken är ett mycket omfattande aktstycke. Den fångar
ett mycket brett spektrum av handikappområdet. Den
har också till stora delar karaktären av inriktning och
målsättningar. På några punkter innehåller planen
skarpa förslag, på andra anger den mål med avisering
om kommande förslag. Utskottet har funnit att det är
värdefullt att på några områden komplettera och för-
tydliga planen med ytterligare konkreta och skarpa
åtgärder.
Det är väldigt glädjande att ett enigt utskott nu be-
ställer en utredning om funktionshindrades ekono-
miska situation. Det är angeläget att se hur ekonomin
faktiskt ser ut för den enskilda människan med funk-
tionshinder, men också att ta reda på vilka faktorer
som styr och hur dessa faktorer är riktade till varand-
ra. Hur väger avgifter och kostnader förknippade med
funktionshindret jämfört med inkomsterna? Är det
rimligt att människor med medfödda eller förvärvade
funktionshinder tvingas att leva på förtidspension
hela livet? Och om inget annat finns att tillgå - räcker
då den nuvarande nivån?
Vad kan ytterligare göras för att förbättra möjlig-
heterna till arbete och egen inkomst för människor
med funktionshinder? Det är en viktig kunskap att ta
fram för att kunna gå vidare med så effektiva instru-
ment som möjligt.
Utskottet anser att det är utmärkt att det nu utreds
hur diskriminering i näringsverksamhet ska elimine-
ras. Men vi anser också att diskriminering i vid me-
ning måste utredas. Det handlar om på vilket sätt man
med aktiva informationsinsatser och kunskapsupp-
byggnad, men också med konkreta regelverk, kan ta
itu med att riva de hinder för tillgänglighet som atti-
tyder och fördomar medför.
Vidare vill utskottet se sanktionsbestämmelser
både vad gäller kommande förändringar i plan- och
bygglagen och också beträffande kollektivtrafiken. Vi
tycker att erfarenheten lärt oss att det inte räcker med
lagbestämmelser. Det måste också kosta att inte upp-
fylla det som regering och riksdag beslutar.
Utskottet finner det också angeläget att regeringen
noga följer hur den nya ordningen för fördelningen av
stödet till handikapporganisationerna fungerar. Det är
mycket positivt med den kraftiga förstärkning av
bidragsnivån som nu sker, men det är viktigt att orga-
nisationerna bedöms utifrån de särskilda förutsätt-
ningar som gäller för respektive handikappgrupp.
Här är det för närvarande svårt att helt överblicka
konsekvenserna av nyordningen. Jag håller med
Kerstin Heinemann om att det finns en del frågeteck-
en. Jag tycker att utskottet med det tillkännagivande
vi gör har mött upp den oro och de krav som finns i
skilda delar av handikapprörelsen. För att understryka
detta gör vi i utskottet det här tillkännagivandet för att
ytterligare markera betydelsen och visa att vi tar de
signaler vi fått på fullt allvar.
Herr talman! För den som räknar reservationer
kan det förefalla som att det råder en väldigt stor
oenighet om den nationella handlingsplanen. Så är det
nu inte. Så är inte sakläget. Flertalet reservationer är
egentligen tillgodosedda, vilket den noggranne läsa-
ren säkert noterar. Men på några punkter finns det
skiljelinjer. Jag har tidigare nämnt att moderaterna
går egna vägar och inte vill se några krav på arbetsgi-
vare, fastighetsägare och trafikföretag.
Ett annat område som tas upp i reservationerna är
krav på hjälpmedelsgaranti. Vi delar inte uppfattning-
en att man löser de här problemen med en garanti. Vi
delar den bedömning som Socialstyrelsen gör om att
det inte är en garanti utan förändringar i organisation
och förhållningssätt samt mer resurser som behövs.
En garanti blir om den införs på de här grunderna
precis som det borgerliga modellbygget i Västra Gö-
taland: ett luftslott som sakta men säkert sjunker ihop
när det konfronteras med verkligheten.
När det gäller habilitering och rehabilitering för
vuxna vill jag hänvisa till den kommande nationella
handlingsplan för hälso- och sjukvården som kommer
att framläggas för riksdagen senare under året.
Folkpartiet tar i en reservation upp ansvars- och
finansieringsprincipen. Folkpartiet vill under anvisa
5 miljarder kronor för att stimulera ökad tillgänglig-
het. Jag tror att det sättet att se på denna fråga är
felaktigt. Börjar vi skicka särskilda pengar till riktade
insatser befinner vi oss snart i en situation där inget
görs för att förbättra tillgängligheten om det inte
kommer pengar med besluten.
Poängen med handlingsplanens upplägg är att
hävda ansvars- och finansieringsprincipen, precis på
det sätt som handikapprörelsen under lång tid kämpat
för. Det är grundläggande att varje verksamhet har
ansvar för sitt eget område, att det råder jämlika för-
utsättningar och att det finns möjlighet till full delak-
tighet.
Jag håller med Kerstin Heinemann om att kan be-
hövas ytterligare förstärkningar av kommunernas
ekonomi för att möta upp de ökade kraven. Men då
vill jag se en uppräkning av det generella statsbidra-
get till kommunerna och inte riktade pengar till sär-
lösningar.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag yrka bifall till
hemställan i betänkandet i dess helhet och avslag på
samtliga reservationer.