Fru talman! Ja! Den första frågan kan jag direkt svara ja på. Jag förnekar det! Nu vet jag inte exakt hur det är när det gäller åtta år. De siffror jag tog fram är från sex år tillbaka, och då är det fullständigt klart, precis det jag säger: Då har beloppen per student ökat med 13,5 %, och det är de sex åren som ni nämner i er motion. Därför har jag tagit fram den siffran. Jag har inte de exakta siffrorna från åtta år. Men det här har följt den omräkningsmodell som vi har använt och som ni i och för sig nu vill ompröva. Men ni tillför ju inga nya pengar till det hela, så jag förstår inte riktigt hur det ska gå till. Men kort sagt: Jag förnekar det!
Den andra frågan är mer komplex. Blir det bättre om man satsar på mer fasta forskartjänster än om man satsar på det vi har gjort ganska ordentligt de senaste åren, nämligen att ge pengar till Vetenskapsrådet - som nota bene styrs av forskare? Det har en majoritet av forskare i sina styrelser. Forskarna får där välja ut de projekt som de tycker är vetenskapligt mest lovande.
Jag ska ge ett fullständigt ärligt svar. Jag vet inte! Och jag tror inte att Ulf Nilsson heller vet det. Vi har inga vetenskapliga belägg som säger att man bör satsa alla sina pengar på fasta tjänster på lång sikt eller att man bör satsa på att hela tiden konkurrera om medel. Det här är i den meningen ett
terra incognita
, men vi tror ändå att den här satsningen som vi har gjort på vetenskapsråd styrda av vetenskapsmän garanterar inte bara forskningens friheter, utan också en hög kvalitet.
Men självfallet, Ulf Nilsson, måste det vara en blandning av båda formerna. Exakt var gränsen går kan vi tyvärr inte säga.