Fru talman! Det senaste som Sören Wibe sade kan jag instämma i. Jag önskar också Sverige lycka till! Jag är heller ingen pessimist och svartmålare, utan det torde ha framgått av både detta och andra anföranden som jag har hållit att jag är rätt imponerad av svensk forskning.
Det är ett känt och farligt misstag att slå sig till ro och vara nöjd. Forskning är långsiktig, och väldigt mycket av de framsteg vi ser i dag är resultat av de stora satsningar som gjordes för åtta-tio år sedan. Det var bland annat då som den borgerliga regeringen såg till att forskningsstiftelsen kom, som betyder väldigt mycket för nya medel till forskning.
Men faktum är ändå att en väldigt stor utbyggnad har skett till priset av att de goda - det ska erkännas - resurser som vi tillsätter har urholkats. Sulf, regeringens egen utredare för några år sedan, Ingemar Lind, med flera räknar med en urholkning av undervisningsresurserna med 18-25 %, lite beroende på hur man räknar. Den kostnadsökning som vi hittills har sett till universitet och forskning är ungefär 1 % medan kostnaderna och lönerna har stigit ungefär 3 %.
Fru talman! Vi ska inte svartmåla, men det vore livsfarligt att i en situation när Kina och Asien storsatsar på elitforskning och med USA utan konkurrens som världsetta slå sig till ro med det vi har. Vi ser oroande tecken.
Vi ser också oroande tecken när det gäller undervisningen. Det är ett faktum, Sören Wibe, att alltfler studenter får ägna sig åt självstudier. De som för tio år sedan hade tio föreläsningar eller seminarier i veckan har nu bara två tre och får ägna sig åt självstudier. Vi måste diskutera det här allvarligt och inte bara slå oss för bröstet.