Fru talman! Jag inleder med att rätta ministern på ett antal punkter, trots att jag vill ställa en del frågor till honom.
Det är helt uppenbart att alliansen satsar mer på forskning än vad vänsterkartellen gör. Vi lägger nära 1 miljard mer än regeringen de kommande tre åren. Det råder inget tvivel om det. Det är bara att läsa i budgeten. Det är inte, som ministern säger, 1 miljard över fem år. Det är 2,3 miljarder över fem år; rätt ska vara rätt.
Fru talman! Vi moderater har sedan länge arbetat aktivt för forskningens frihet från politiken. Glädjande nog har jag noterat att Leif Pagrotsky gör det på Europanivå inom EU. Han har förtjänstfullt argumenterat mot politisering av forskningen inom EU bland annat genom att kämpa för att det europeiska forskningsrådet ska vara ett självständigt organ som står helt fritt från den europeiska kommissionen. Det tycker jag är bra.
Dessvärre driver ministern utvecklingen i helt motsatt riktning hemma i Sverige. För att bara nämna några exempel så har ju våra lärosäten politiskt tillsatta styrelser. Regeringen styr även med järnhand över hur fakultetsmedlen fördelas mellan lärosätena. Vi hörde Britt-Marie Danestig säga tidigare att det egentligen inte finns något resursfördelningssystem. Det verkar vara regeringens godtycke som bestämmer vart fakultetsmedlen tar vägen.
Min första fråga till Leif Pagrotsky är: Är du beredd att vidta några åtgärder för att säkerställa att den svenska forskningens frihet ökar på samma sätt som du jobbar inom EU för att få den att bli friare där?
Min andra fråga handlar om den svenska forskningen. Leif Pagrotsky slår sig ofta för bröstet och berättar om hur bra den är, så även i dag. Och jag håller med. Den håller världsklass på många håll. Men det finns en hel del oroväckande tecken. Det hör jag framför allt överallt när jag är ute och träffar forskare och doktorander. Min sista fråga till Leif Pagrotsky blir om ministern inte ser de här problemen. Och om han ser dem, vad vill han då göra åt dem?