Fru talman! Utbildningsministern angriper oss för att vi vill sätta kvalitet före kvantitet. Förra året drog regeringen ned på antalet platser med några tusen. I år behövs plötsligt 17 000 platser, trots att vi kan konstatera att det är 8 % färre sökande nästa år.
Utbildningsministern säger som exempel på att vi skulle vara oeniga att det finns enskilda borgerliga ledamöter som motionerar om enskilda lärosäten. Som ministern väl vet är det ganska vanligt i riksdagen att man tar upp sina hjärtefrågor. Det finns också flera socialdemokratiska motioner om enskilda universitet och högskolor utan att partikamraterna bifaller dem i utskottet. Det är alltså inte något särskilt bra exempel på oenighet.
Vi har ingen som helst aning om vilken budget för utbildning vänsterkartellen kommer att lägga nästa år, om det över huvud taget blir något budgetsamarbete mellan stödpartierna och Socialdemokraterna.
Utbildningsministern måste väl mötas av samma budskap som jag. Det är budskapet från doktorandkåren att ungefär hälften av doktoranderna lever på utbildningsbidrag eller stipendium utan rätt till föräldrapeng, utan rätt till normal sjukpeng och med en oerhörd otrygghet vid sjukdom. Det är ett budskap från studenter och lärare att undervisningstimmarna har minskat och ett budskap från forskarna att det är oerhörd brist på tjänster efter det att man har doktorerat. Det är en oerhörd brist på postdoktjänster.
Man kan väl inte bara avfärda det med stolta deklarationer om att allting går framåt.
Jag vill ställa en väldigt enkel fråga till utbildningsministern: Hur tänker utbildningsministern förbättra anställningsförhållandena för forskarna, öka antalet undervisningstimmar och förbättra undervisningen för studenterna?