Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag på alla punkter, vilket är detsamma som i propositionen, samt till motionen till finansutskottet nr 320 yrkande 4.
Låt mig inleda mitt anförande med att säga att jag tyckte att det var ett oerhört sympatiskt inlägg från Kristdemokraternas representant Olle Sandahl. Han sade ungefär så här: Här har vi stått i flera år och debatterat de här sakerna, men det är ingen idé att vi svartmålar den verklighet som råder inom högskolan och forskningen. Då kommer det bara en massa fakta som talar om motsatsen. Det är lika bra att säga som det är, nämligen att Sverige ligger i topp i de allra flesta avseendena på dessa områden.
Det är fullständigt riktigt.
Som framgår av utskottets betänkande gör vi även i år en betydande satsning på högskolan och forskningen. Det är faktiskt en traditionell socialdemokratisk politik. Vi har alltid haft en väldigt positiv inställning till utbildning och forskning. Med något enstaka undantag har vi varje år ökat satsningarna på det här området. De enda år som det inte har gjorts är ett par år på mitten 90-talet då vi tvingades sanera ekonomin av kända skäl.
Det är det här som ligger bakom att Sverige ligger i topp när det gäller snart sagt allt man mäter på högskolans eller forskningens område. Vi ligger kanske inte absolut i topp men bland de två-fyra bästa. Det gäller antalet studerande i en årskull, andelen med höga examina, antalet vetenskapliga publikationer och hur mycket som satsas på varje student. Jag noterade här att Peter Danielsson sade att vi måste satsa mer på studenterna. Under frågestunden fick jag tillfälle att gå upp och kontrollera fakta i den frågan. Det visade sig att det framgår av
Education at a Glance
, utgiven i OECD 2005, att Sverige näst efter Schweiz är det land som satsar mest per högskolestudent. Det är 72 000 dollar. Det är alltså fullständigt felaktigt att säga att vi satsar lite på det här området.
Att vi har den här positionen i Sverige är naturligtvis något att glädjas åt, men jag förstår ju att det ger oppositionen lite problem. Vad ska man egentligen opponera mot? Det är klart att man kan ha lite randanmärkningar, men man vill gärna har något ordentligare att ta i. Oavsett Olle Sandahls sympatiska inlägg finns det ändå ett par avgörande punkter där ni verkligen svartmålar det som sker på ett felaktigt sätt.
Låt mig ge tre exempel. Ni skriver till exempel i er motion 346 följande: "Ett vanligt mått på forskningsframgång är hur ofta man citeras i vetenskapliga sammanhang. Det har skett en minskning när det gäller citaten av svensk forskning de senaste åren."
Återigen gav mig frågestunden tillfälle att kontrollera detta. För det första finns en rapport fram till 1991 från Högskoleverket som naturligtvis ger belägg för antalet svenska citeringar ökar. När det gäller åren 2002 och 2006 läser jag följande: Citeringar av svensk vetenskaplig produktion år 2002: 1 446 651. Citeringar av svensk produktion år 2005: 1 841 611.
Eftersom jag har läst matematik vid Lunds universitet kan jag lätt konstatera att den senare siffran är större än den förra, vilket alltså betyder att antalet citeringar har ökat. Svensk universitetsforskning har ökat sin kvalitet i det här avseendet.
Det har också lett till att Sverige, då det gäller framställning av patent och innovativ förmåga över huvud taget, av de stora internationella instituten som till exempel World Economic Forum eller nu sist EU-kommissionen regelmässigt rankas bland de mest innovativa länderna i världen. Det förklarar i sin tur varför vi har en av de absolut högsta produktivitetstillväxterna i västvärlden.
Här har ni rakt av fel. Citeringarna har ökat. Ni skriver att de har minskat.
Låt mig ta en annan sak. Ni skriver också så här: "De senaste sex åren har anslagen till grundutbildning urholkats med närmare 30 procent." Nu nämns lite olika siffror. Jag noterar att Peter Danielsson sade 15 % och Ulf Nilsson sade 20 %, fru talman. Det är lite variation på buden. Men fakta i målet är att under de sex åren har det ökat med 13 ½ % i de uppräkningar där man använt sig av den uppräkningsmodell som infördes av den borgerliga regeringen, och som inte har ifrågasatts fram till nu.
Man säger också - jag tyckte mig höra det även från Håkan Larsson, som ju också har en väldigt nyanserad syn på det här - att den socialdemokratiska regeringen har urholkat anslagen till forskning och utveckling. Det står också så i er motion. Men sedan vi tog över regeringsmakten, alltså sedan 1994, har vi ökat resurserna i budgeten med 30 %, alltså från 18 till 24 miljarder, och ökat antalet anställda med 30 %. Antalet professorer har ökat med 2 000 till 3 700.
Fru talman! Ja, så här kan man hålla på fram och tillbaka. Men summan av vad jag vill säga är väl att vi sakligt sett ligger oerhört bra till. Det är till en väldigt stor del resultatet av en mycket medveten politik från den socialdemokratiska regeringens sida, och i det här fallet samarbetspartierna också, och det finns ingenting som tyder på att vi kommer att ändra vår politik i det här fallet.
Det hävdas på ett antal ställen från den borgerliga oppositionen att man anslår mer medel till forskning, men det är heller inte sant. Ni påstår till exempel att ni satsar 200 miljoner mer under nästa budgetår till det här området, men vad ni bortser från är ju de 300 miljoner som vi satsar på industriforskningen, vilket sammanlagt gör att vi satsar mer än vad ni gör.
Kort sagt: Läget är gott. Vår politik är klart inriktad på det här området, och vi kan bara önska Sverige lycka till!