Fru talman! Vi lever i globaliseringens tid. När gränser rivs ned och kontakterna mellan människor, företag och länder ökar skapas en dynamik som ger goda frukter nu och erbjuder många löften för framtiden. Men globaliseringen sätter individerna i vårt samhälle under press. Den konkurrens som ökar produktiviteten och tillväxten skärper förändringstrycket. Jobb, företag och hela branscher växer, förändras eller försvinner i snabb takt. Det gör att politikens viktigaste uppgift i dag är att ge människor i vårt land förutsättningar att stå starka i förändringen och därigenom göra Sverige starkt i globaliseringen.
Denna uppgift skapar tydliga vägval inför framtiden. Den socialdemokratiska modellen innebär att investera offensivt i forskning och utbildning för att öka Sveriges konkurrenskraft samtidigt som vi ger människor trygghet och styrka i omvandlingen. Det ska vi göra genom att säkra att den som förlorar sitt arbete inte får sin ekonomi raserad, genom utbildning av hög kvalitet för alla och genom en arbetsmarknad med starka och flexibla kollektivavtal.
Denna samhällsmodell värderas allt högre internationellt. I sin bok om globaliseringen skriver Financial Times världsberömde krönikör Martin Wolf att länderna har stor frihet att möta globaliseringen. Han redovisar en stark argumentation om de nordiska välfärdsstaternas goda konkurrenskraft, och han drar följande slutsats: Generösa socialförsäkringar ökar människors känsla av trygghet och gör dem därför mer villiga att bejaka förändring.
Utbildningssystemet är centralt i modellen. Vi har sänkt avgifterna för förskolan och höjt kvaliteten. Grundskolan förstärks för att fler elever ska nå de grundläggande kunskapsmålen. På gymnasienivån stärker vi yrkesutbildningarna som har kunskapsmål som möter arbetsmarknadens krav. Vi har en väl utbyggd vuxenutbildning för att människor ska få nya möjligheter när arbetslivet förändras.
Stora satsningar görs på universitet och högskolor de kommande åren. Regeringen föreslår över 1,8 miljarder kronor till 17 500 nya utbildningsplatser. Denna investering i högre utbildning påverkar arbetskraftens kompetens och Sveriges konkurrenskraft i flera decennier framöver. Jag har rest frågetecken om hur många nya studenter det blir nästa år. Utbildnings- och kulturdepartementet har samlat in uppgifter från samtliga universitet och högskolor och gör nu bedömningen att vi får mer än 13 000 fler studenter 2006 jämfört med 2005. 13 000 fler studenter i högskolan nästa år motsvarar antalet elever i 500 gymnasieklasser.
Kom ihåg att lärosätena annars, alltså om alliansens stopp skulle vinna majoritet i voteringen om någon timme, hade gått åt andra hållet och dragit ned på utbildningarna med flera tusen studenter. Det hade de måst göra för att klara sin budget. Det har Moderaterna insett, och de kompletterar alliansens motion med en egen, speciell motion för att neutralisera denna effekt som de tre övriga alliansbröderna med berått mod bejakar.
Samtidigt tillförs extra resurser för att förbättra utbildningarna. OECD visar på att i svenska universitet och högskolor är lärartätheten högre än i samtliga övriga länder utom Nya Zeeland. Trots detta föreslår regeringen ett tillskott om 268 miljoner kronor i höjda anslag, drygt en kvarts miljard, för att stärka utbildningens kvalitet.
Sammanlagt innebär regeringens resurstillskott att högskolorna kan anställa ett par tusen fler lärare. Med alliansens förslag blir det inte många fler lärare i undervisningssalarna, inte mer resurser till Bologna, till internationalisering eller till breddad rekrytering - ett ord som hittills har varit talande frånvarande från inläggen.
Fru talman! När det gäller forskningspolitiken genomförs stora satsningar med tydlig profil. Under de kommande tre åren satsar vi på spetsforskningen med stora och långsiktiga anslag till starka forskningsmiljöer med internationell konkurrenskraft. För att stärka forskningens kvalitet ökar vi dessutom de anslag som fördelas efter prövning av vetenskaplig excellens. Sammantaget får Vetenskapsrådet ytterligare 1 miljard kronor. Vi ökar samtidigt anslagen direkt till lärosätena med 520 miljoner kronor, och vi inför ett nytt stöd på 100 miljoner kronor för att stödja forskning och utveckling i små och medelstora företag.
Vinnovas anslag för industrinära forskning ökar med 50 %, eller 575 miljoner kronor per år. En särskild satsning på 200 miljoner kronor om året under fem år genomförs för att i samverkan med industrin göra strategiska satsningar inom nyckelbranscher som fordon, IT, telekom, metallurgi, läkemedel, skog, trä och bioteknik. Vi stärker möjligheterna för framtidens forskare med resurser till anställningar för nydisputerade forskare.
I årets regeringsförklaring gjordes det kanske största forskningspolitiska åtagandet någonsin med målet om att satsa 1 % av bnp av offentliga medel på forskning. Regeringen har hittills presenterat förslag som innebär att vi år 2008 kommer att lägga över 2 ½ miljard kronor mer än i år på forskning. Med rimliga antaganden om utvecklingen av bnp gör jag bedömningen att vi med det nya enprocentsmålet kommer att satsa över 5 miljarder kronor mer i slutet av nästa mandatperiod, år 2010, än vi gör i dag. Det är också flera miljarder mer än vad de borgerliga orkat med i sin gemensamma motion, som av kosmetiska skäl har sträckts ut till att också gälla 2010 - där kan vi ju jämföra forskningsambitionerna. Vi socialdemokrater gör alltså en distinkt satsning på spetsens skärpa samtidigt som vi bygger bredden.
Fru talman! Mot denna ambitiösa och sammanhållna politik står ett annat alternativ från partierna i den borgerliga alliansen när det gäller vilken väg Sverige ska välja i globaliseringen. Det är väl känt att de borgerliga vill sänka ersättningen till arbetslösa kraftigt så att arbetslösa ska tvingas söka jobb till mycket låga löner. Borgerliga företrädare motsatte sig fackföreningarnas kamp för att värna löntagarnas kollektivavtal i Vaxholm. För att ytterligare understödja Sveriges profilering med mer av låglönejobb vill alliansen införa särskilda subventioner för de lägst avlönade jobben på arbetsmarknaden.
Denna låglönelinje på arbetsmarknaden hänger klart samman med att utbildningen ska klyvas i en högkvalificerad del för en mindre grupp och en stor del som ska utbilda en växande skara lågavlönade. Denna höst har vi kunnat se flera borgerliga förslag med den inriktningen: Höjda avgifter i förskolan, åtskillnad av elever efter tre år i skolan, allmän kurs med tunnare innehåll i grundskolan, avkortade yrkesutbildningar i gymnasieskolan med sänkta kunskapsambitioner, massiva nedskärningar av möjligheten till utbildning för vuxna.
På varje nivå finns förslag för att öka skillnaden mellan de framgångsrika i skolan och de som har sämre utgångsläge. För mig som socialdemokrat är det självklart att sträva åt motsatt håll och stötta dem som har svårare att klara sig väl i skolan och de skolor som har ökade svårigheter.
Men det kanske tydligaste gemensamma borgerliga förslaget är studentstoppet. När den borgerliga alliansen träffades i Bankeryd för att manifestera sin enighet och sin samsyn kom man överens om att sänka skatten med stora belopp. Då blev en neddragning av högskolan en central finansieringskälla. Hittills i dag har det inte hörts mycket om den högskolepolitiken i inläggen från borgerligt håll. Jag hoppas få höra mer. Men den här neddragningen passar in i en lång tradition av nej till nyetablering av högskolor och nej till fler utbildningsplatser. Nu sätter ni borgerliga avskaffad förmögenhetsskatt före ungdomens utbildningsmöjligheter. Inte ens i denna enda paradfråga är ni överens.
Fyra partier har fört fram fyra förslag som skiljer sig åt med miljardbelopp när det gäller resurserna till högskolorna och hur stor neddragningen av antalet studenter ska bli. Enskilda ledamöter från alla era partier har dessutom på tvärs mot detta lagt fram förslag som skiljer sig från partilinjen till fördel för ett visst lärosäte, till exempel hemmavid. Jämför det med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet! Vi är helt överens om vartenda anslag i hela denna budget. Det är en avgörande skillnad.
På departementet har vi räknat på effekten av ett studentstopp. Utgångsläget är att väldigt många vill läsa en högskoleutbildning men att de inte kommer in. Av 120 000 sökande vid den senaste intagningsomgången kom bara ungefär 50 000 in. Förslaget om stopp för nya studenter kommer i en tid av kraftigt växande ungdomskullar. Antalet ungdomar i åldern 19-25 år ökar på några år med inte mindre än 137 000 personer. Det blir 137 000 fler än i dag i åldern 19-25 år.
När kullarna växer snabbt ökar trycket från ungdomarna. Regeringens utbyggnad av 17 500 platser säkerställer ungdomarnas möjlighet att studera de närmaste åren, trots kullarnas tillväxt. Våra beräkningar visar att med ett studentstopp skulle på kort tid tio års oavbruten ökning av övergången från gymnasium till universitet och högskolor vändas till sin motsats. Andelen som börjar högskola skulle sänkas från 2004 års nivå om nära 44 % till klart under 40 % bara under den kommande mandatperioden. Med en sådan utveckling skulle Sverige isoleras internationellt. Jag hittar inte något annat land inom OECD som på detta medvetna vis minskar andelen unga som kan studera på universitet och högskolor. Den minskade chansen till en högskoleutbildning skulle också, enligt all forskning, vända den minskning av den sociala och etniska snedrekrytering som vi nu upplever till sin motsats. Men en ökad snedrekrytering är kanske ett förväntat eller rentav önskat resultat av ert mer sorterande utbildningssystem. Vad vet jag?
Det har alltså stor betydelse vilken framtidsmodell vi väljer. Vi kan konstatera att den socialdemokratiska modellen, som innehåller en politik med breda utbildningssatsningar, ger gott resultat både för de enskilda individerna och för hela samhället. Regeringen skjuter till över 2 miljarder för att stärka kvaliteten och bygga ut högskolan. Enprocentsmålet för forskningen leder, tack vare den snabba tillväxten, till fortsatta ytterligare miljardtillskott till forskningen.
Den borgerliga utbildningspolitiken, å andra sidan, bygger ett samhälle som möter globaliseringen med lägre kunskaper, lägre löner och större klyftor. För mig är det uppenbart att det innebär sämre konkurrensförmåga, svagare tillväxt och att Sverige blir en förlorare i globaliseringen.