Fru talman! Trots att ministern gör allt han kan för att röra runt siffrorna kvarstår faktum: att den borgerliga alliansen satsar nära 1 miljard mer på fakultetsmedlen än vad vänsterkartellen gör de närmaste tre åren. Det går inte att komma ifrån.
Att vi har väldigt många som numera går i högre utbildning är rätt, och jag tycker att det är bra så länge vi kan bygga ut med hög kvalitet. Just nu ser vi väldigt många tecken på att kvaliteten håller på att svikta. Det hjälper inte att ligga högt upp i internationella rankningar när det gäller andelen högskoleutbildade om nivån på dem inte är tillräckligt hög. Då kan vi inte konkurrera i en global, kunskapsintensiv värld.
Sedan noterar jag att ministern inte svarade på mina frågor angående politiseringen av forskningen. Det beror förmodligen på att man där är näst intill världsbäst i Sverige. Vi har en mängd olika delar där regeringen går in och styr både forskning och högre utbildning.
Det finns flera exempel. I den senaste forskningspolitiska propositionen har man nu gått fram med starka forskningsmiljöer. Då ska ansökningarna inte komma från de enskilda forskarna. De ska gå via lärosätenas styrelser, som är politiskt tillsatta för att de ska vara i samklang med lärosätets strategi. På vilket sätt tror ministern att det kommer att stärka den fria forskningen och debatten vid våra lärosäten?
Avslutningsvis blir jag bekymrad när inte ministern, och inte heller Sören Wibe tidigare för den delen, ser några som helst tecken på att svensk forskning håller på att tappa mark. Allting målas i väldigt rosenröda färger. Jag tror att det är farligt om vi har en regering som är helnöjd och tror att man kan leva på gamla lagrar från historiskt stark forskning. Mycket tyder på, eller vi vet rättare sagt, att resultat och försämringar syns långt senare. De frukter vi skördar i dag sådde vi för 20 år sedan.