Fru talman! Vi har många gånger i denna kamma-
re diskuterat kvaliteten och likvärdigheten i det
svenska utbildningssystemet. Från samtliga partier
har det då förts fram att ju tidigare vi kan möta bar-
nen, desto bättre villkor kommer de sedan att ha un-
der sina framtida studier. De kommer också att ha
bättre villkor att kunna klara sina resultat och kunna
nå de mål som vi har satt upp. Riksdagen har i dag en
unik möjlighet att verkligen se till att vi ger detta till
alla barn.
Vi diskuterar i dag ett mycket viktigt steg i svensk
utbildningspolitik, ett steg som innebär att vi ger
möjligheten till alla barn från alla familjer att tidigt få
en förskola med hög, god pedagogisk kvalitet. Men vi
ger också möjligheten till föräldrarna att själva välja
när och var de vill ha den här möjligheten.
Låt mig därför få inleda debatten med barnens
perspektiv genom att prata om tre olika barn som nu
alla är ett år.
Först har vi Oskar. Han har just tagit sina första
steg i livet. Han bor i en familj med mamma och
pappa. Pappa jobbar som försäkringstjänsteman, och
mamma jobbar halvtid inom äldreomsorgen. Han är
nu hemma med mamma, men pappa tänker vara
hemma i början på året strax innan Oskar börjar i
förskolan.
Sedan har vi Zalah. Hon är ett hett efterlängtat
barn, med tre äldre bröder. Mamman har varit hemma
med barnen sedan de flydde från Bosnien. Pappan är
glad eftersom han precis har fått jobb på en elfirma
där han kan utnyttja sina kunskaper som han har fått
som utbildad elingenjör.
Till sist har vi Klara. Hon föddes sex veckor för
tidigt och är liten för sin ålder. Hon bor i en lägenhet
med sin unga mamma. Pappan är också ung, och det
är redan slut mellan honom och Klaras mamma.
Vad kommer då den proposition som vi just nu
diskuterar att betyda för dessa barn? Om vi börjar
med Oskar kommer familjen att få en rejäl sänkning
av sina daghemsavgifter. Den sänkningen behöver de,
för under 90-talet har barnfamiljernas ekonomiska
standard generellt sett sjunkit, och samtidigt har av-
gifterna rusat i höjden. Barnfamiljerna är den grupp
som haft den mest negativa inkomstutvecklingen av
alla grupper.
En rejäl sänkning av barnomsorgsavgifterna kan
också komma att påverka födelsetalen. Enligt Kom-
mittén för välfärdsbokslutet finns det mycket som
talar för att barnafödandet alltmer blivit en resursfrå-
ga under 90-talet. Det har aldrig i modern tid varit så
stora skillnader i barnafödande mellan olika grupper
som i dag. Under senare år har det främst varit välut-
bildade kvinnor med en stark förankring på arbets-
marknaden och med stabila inkomster som har fött
barn.
En sänkning av avgifterna skulle för Oskars familj
kunna innebära att hans mamma väljer att arbeta mer.
Det hon tjänar mer försvinner inte i högre avgifter,
och därmed blir det mer lönsamt att arbeta. Men den
sänkta avgiften kanske innebär att Oskars pappa inte
tackar ja till frivilligt övertidsarbete utan i stället
ägnar mer tid åt sin familj. De kanske också planerar
att skaffa ytterligare barn.
Vad händer för Zalah? När reformen är fullt ut-
byggd kommer hennes två bröder att få vara med i
förskolans verksamhet trots att mamma är hemma
enligt föräldraförsäkringen. Det är viktigt för dem,
eftersom de därmed får möjlighet att tidigt lägga
grunden för det svenska språket. För Zalah innebär
det att hon får mamma för sig själv några timmar om
dagen och för mamma tid att fundera på sig själv och
sin framtid, att kanske börja jobba eller skaffa sig en
utbildning. Det kommer i så fall att både förbättra
familjens ekonomi och framför allt öka kontakterna
med det omgivande samhället. När reformen är fullt
utbyggd kommer två av barnen att få ytterligare
sänkningar av avgiften, eftersom de då omfattas av
allmän förskola.
Vad betyder då förslaget för lilla Klara? Klaras
mamma tillhör den fjärdedel av de ensamstående som
lever under socialbidragsnormen. Hon tillhör den
grupp ensamstående med barn som under 90-talet fått
en rejäl inkomstförsämring med 8 %. Nu bor Klara
och hennes mamma i en av de kommuner som nekar
förskola om barnets föräldrar är arbetslösa. Att Klara
utestängs från förskolan begränsar naturligtvis mam-
mas möjlighet att söka jobb. Att vara utestängd från
arbetsmarknaden innebär för henne ett socialt utan-
förskap med väldigt få kontakter med andra vuxna.
Det drabbar Klara. Utan jobb lyckas inte heller
mamma i framtiden att ge Klara den standard som
hon vill ge. Samtidigt skulle ett relativt lågavlönat
jobb leda till minskade bidrag men däremot ökade
avgifter inom barnomsorgen. Maxtaxan blir därmed
ett sätt att undvika att Klaras mamma hamnar i en
fattigdomsfälla, där passiviteten blir ett mer lockande
alternativ.
Alla tre barnen kommer dessutom, om de bor i
kommuner som inför maxtaxa, att möta en förskola
där staten har tagit ett visst ansvar för att åstadkomma
personalförstärkningar och kompetenshöjning bland
personalen.
Låt mig sammanfatta. Det förslag som vi nu dis-
kuterar är bra för alla barn. Det innebär att vi inte
längre utestänger barn från förskolans verksamhet.
Det innebär att vi reducerar avgifterna, vilket också
leder till ökad tillgänglighet. Det innebär att de barn
som behöver stöd tidigt i livet får det.
Här måste jag påpeka att flera av de borgerliga fö-
reträdarna i debatten har sagt att denna proposition
och detta betänkande inte gäller för alla. Man har valt
att peka på att de endast gäller för den offentliga och
kommunala verksamheten. Men läs då propositionen
på s. 21 och s. 28, som är mycket tydlig om att den
omfattar alla, även den enskilda verksamheten och
olika former av omsorg. Det är verkligen en valfrihet
i reformen. Den är offentlig, enskild och omfattar alla
formar av omsorg.
Är det då bara en politisk nyck att säga att vi ska
ha den här förskolan för alla barn? Nej, forskningen
visar att barn som tagit del av förskolans verksamhet
har varit bättre på verbala prov och mer kompetenta i
läsning, skrivning och räkning när de bedömdes av
sina lärare i slutet av år 1. Men de har också lättare att
anpassa sig till kamrater och skola. De har alltså stör-
re förutsättningar att nå skolans mål, men kanske
också - vilket är lika viktigt - att må bra som männi-
ska och att kunna fungera tillsammans med andra.
Såväl deras familj som förskolan har gett dem den här
möjligheten.
De förändringar som vi föreslår i denna proposi-
tion för också det goda med sig att föräldrarna har
möjlighet att flytta utan att behöva fundera på vad det
medför när det gäller avgifter inom barnomsorgen. Vi
vet i dag att skillnaderna är oerhört stora. Vi ser det
också som en förmån för föräldrarna att inte behöva
grubbla över om det skulle bli hindret när de står
inför möjligheten att kanske få ett nytt arbete eller att
byta bostadsort.
Var står då de borgerliga partierna? När jag har
lyssnat här har jag fått en splittrad bild, även om de
utåt sett vill säga att de är enade.
När jag lyssnar till moderaterna säger de nej till
maxtaxa, nej till den allmänna förskolan, nej till att
barn vars föräldrar är arbetslösa ska ha rätt till för-
skola och nej till barn som har fått ett syskon och som
vill vara kvar på förskolan.
Kristdemokraterna säger nej till maxtaxan, nej till
den allmänna förskolan, nej till möjligheten för barn
vars föräldrar är arbetslösa att vara kvar i förskolan
och nej om man har fått ett syskon att vara i försko-
lan.
Med Folkpartiet är det lite annorlunda. Socialde-
mokraterna och Folkpartiet har alltid stått varandra
nära när det gäller barnomsorgens utbyggnad och
kvalitet. Reformer har kunnat tas i bred enighet här i
riksdagen. Att vi i dag har en barnomsorg som inter-
nationellt sett är ett föredöme - vi har dock fått ett
högsta betyg av OECD, Konsumentverket har pekat
på det, föräldrarna har ett stort förtroende för den och
den omfattar 75 % av alla barn - är ju ett resultat av
den här politiken.
Karin Pilsäter redovisade sin morgon och hur det
såg ut hemma i hennes familj. Jag kan då gå tillbaka
till när jag var småbarnsförälder och min Henrik gick
på dagis i vår kommun. Det är länge sedan - han är
28 år i dag. Vad var det vi diskuterade på våra föräld-
ramöten? Jo, då diskuterade vi kvaliteten och utveck-
lingen inom vår förskola. Vi diskuterade däremot inte
avgifterna. Då var det många kommuner som hade
enhetstaxa, och om man inte hade det var det inte så
stora skillnader.
I dag när jag lyssnar till de ungdomar som nu har
sina barn på dagis är avgifterna den stora huvudfrå-
gan. Man är bekymrad och ledsen över hur utveck-
lingen har varit. Man säger att det kostar för mycket
pengar och att det har blivit jättestora skillnader.
Här har vi alltså ett 20-årsperspektiv. För 20 år
sedan kunde jag aldrig tänka mig att vi skulle behöva
diskutera avgifterna inom barnomsorgen i Sveriges
riksdag. Då var vi alla överens om att kvalitet givetvis
handlade om verksamheten och om personalen där
men också om detta med tillgänglighet för alla.
Nu kan vi konstatera - och Skolverket kan kon-
statera och OECD konstaterar - att den stora bristen i
dag egentligen är just att avgifterna skenat i höjden.
Dessutom är det stora skillnader mellan kommunerna
och mellan vad familjerna ska betala.
Men ska vi då, Karin Pilsäter, stå passiva? Vi har
ju nu ett 20-årsperspektiv. Kan vi se någon tendens
till att kommunerna kommer att stoppa den här ut-
vecklingen eller ska vi bara låta den fortgå? Jag är
inte beredd att låta den fortgå. Här måste det bli ett
stopp. Vi måste ge den möjlighet som jag fick för 20
år sedan då min Henrik var på dagis.
En kritik som också har förts fram här från samt-
liga borgerliga partier gäller det här med tvingandet.
Man säger att nu tvingas alla använda den kommu-
nala omsorgen men så är det inte. Intresset för och
viljan att ha sina barn inom förskolan fanns ju långt
innan vi började diskutera maxtaxan. Vad vi nu gör är
helt enkelt att vi reglerar detta med tak. Vi säger hur
mycket var och en ska betala. Det är alltså inte en
tvingande reform. Den har funnits och folk vill ha
den. Man är nöjd.
Sedan säger man att föräldrar vill vara hemma, att
man inte vill arbeta. Men nu har vi för första gången
en ordentlig nationell studie som Skolverket har ge-
nomfört. Man har gått ut och frågat föräldrar om
deras syn på barnomsorgen och förskolan. Svaret är
att 90 % är nöjda. Av dem som inte var nöjda ville
ungefär hälften byta antingen från familjedaghem till
förskola eller vice versa. Sedan fanns det ett mycket
litet fåtal som ville vara hemma med sina barn, fak-
tiskt bara 4½ %.
När jag lyssnar på debatten här verkar det vara en
mängd föräldrar som säger att de vill vara hemma. De
fick alltså möjlighet att svara och de vill inte vara
hemma. Däremot vill de givetvis ha rimliga villkor.
När de är på jobbet vill de självfallet kunna känna sig
trygga. Det vill kunna känna att ungarna har det bra,
vare sig de är hos sin dagmamma eller på sin försko-
la.
När vi gick till val tog vi upp maxtaxan som en
oerhört viktig fråga. I dag har vi kommit dithän att
riksdagen senare i dag, eller kanske i morgon, ska
fatta beslut. Precis som jag inledningsvis sade tycker
jag att detta är ett viktigt steg för svensk utbildnings-
politik. För mig är detta en utbildningsreform. Vi ger
här en möjlighet. Däremot är det upp till varje föräl-
der att själv välja när och var man vill ha sitt barn i
förskolan. Ingen ska kunna stängas ute enbart därför
att man inte har råd. Därmed har vi tagit ett steg som
jag ansett vara så viktigt - något som vi har drivit i
många andra debatter. Ju tidigare vi möter barnen,
desto bättre villkor kan vi ge dem i deras fortsatta
skolgång.