Fru talman! Vi kristdemokrater tror inte på någon
färdig samhällsmodell som det gäller att med alla
medel försöka pressa in människorna i. Själva sam-
hällsbyggandet är målet för oss, och det är medbor-
garna själva som påverkar vilken inriktning det skall
ha. Det gäller att dra in så många medborgare som
möjligt i det bygget för att det skall bli bra. Den vikti-
gaste förutsättningen för en långsiktigt hållbar sam-
hällsutveckling är just det att helst alla medborgare
medverkar. Om människor inte känner sig delaktiga i
själva processen som leder fram till ett beslut, vill de
heller inte vara med och ta ansvar för de beslut som
fattas. Då är demokratin i fara, eftersom personligt
ansvarstagande är grunden i ett välfungerande demo-
kratiskt medborgarsamhälle.
Hur får man då människor att vilja delta? Genom
att fråga efter deras insatser och värdesätta dem. Så
enkelt är det. Det räcker inte med att be dem rösta
vart fjärde år. Det finns en delvis dold reserv i sam-
hället som skulle kunna medverka till att lösa många
av de problem som tornar upp sig och som inte aldrig
så höga skatter kommer att räcka till för att lösa. I vår
samhällsvision samverkar den offentliga, den ideella
och den privata sektorn så att de förstärker och
kompletterar varandra.
Jag skall vara konkret. "Viljan" är en frivillig-
central i Stockholm. Den ordnar kontakter mellan
människor som har behov av sällskap eller av att få
olika tjänster utförda och människor som själva vill ha
sällskap eller kan hjälpa till att utföra olika tjänster
helt på ideell bas. "Viljan" kan självfallet inte ersätta
den stadsdelsnämnd i det område den ligger, men den
kan vara en viktig del av stadsdelsnämnden. Den kan
tillföra nya dimensioner till det övriga arbetet inom
stadsdelen. Så fungerar det just där och på några
andra ställen i landet, men det borde kunna fungera så
på många fler ställen.
Det som däremot inte fungerar är den privata
sektorns möjlighet att erbjuda hjälp med praktiska
ting som matlagning, städning och handling till pen-
sionärer och barnfamiljer för ett pris som vanligt folk
har råd att betala. Det som den kommunala hemtjäns-
ten kan erbjuda i dag inom den ram som ekonomin
sätter - och vi vet att den är väldigt snäv - skulle t.ex.
kunna kompletteras med rent praktisk hjälp, inköpt av
privata småföretag, om staten bidrog genom att t.ex.
sänka arbetsgivaravgifterna för den typen av tjänster.
Social gemenskap, som är en stor bristvara, borde
enskilda människor från föreningar och frivilligorga-
nisationer i ännu högre grad kunna stå för.
Med den kombinationen av insatser från offentlig,
privat och ideell sektor skulle förhållandena för
många av våra äldre kunna förbättras avsevärt.
Vi vet att Röda korset, pensionärsorganisationer
och andra redan gör beundransvärda insatser på
många håll, men det märkliga är att deras verksamhet
ses som en brist i välfärdssamhället i stället för som
den oumbärliga del av välfärden den är. Det handlar
om attityder, och de ändras inte över en natt. Men om
vi skall få ett både medmänskligt och ekonomiskt
hållbart samhälle är det nödvändigt att komplettera
offentliga insatser med både privata och idella sådana.
Tillsammans ger de ett hållfast samhälle.
Fru talman! Det viktigaste kapital ett samhälle för-
fogar över är varken kronor eller euro. Det är förtro-
ende. Ett samhälle där förtroendet inte finns mellan
enskilda människor, mellan arbetsgivare och arbetsta-
gare och mellan politiker och andra medborgare vitt-
rar sönder inifrån.
Radiodoktorn Peter Paul Heinemann, som de
flesta känner till, beskrev en gång vilken fruktansvärd
upplevelse det var när tilliten försvann från hans egen
familj. Han berättade om det i ett radioprogram. Ett
av barnen hade blivit narkoman, och det gick inte
längre att lita på varandra inom familjen. Det ledde
till att allt blev ett gungfly. Många har samma erha-
renhet, fastän orsakerna växlar. Otrygghet, ångest,
missbruk och sociala problem är orsak till väldigt
många s.k. tillitsbristsjukdomar. Det finns de som
hävdar att sådana sjukdomar är grunden till 30-40 %
av alla sjukdomar i Sverige i dag.
Det som gäller på den lilla nivån gäller också på
samhällsnivån. Vi måste återskapa förtroendet och
tilliten på alla plan om vi skall få en hållbar sam-
hällsutveckling. Ett handslag måste få vara ett hands-
lag och ett löfte ett löfte. Hederlighet och ordhållighet
måste bli honnörsord igen. Etik är ingen etikett som
man klistrar på när det passar och när det är politiskt
korrekt. Etisk medvetenhet är heller ingenting vi föds
med. Etiken levandegörs i samspel med andra männi-
skor och införlivas så småningom med vårt eget tän-
kande. Bäst fungerar den processen med personer vi
har förtroende för, helst personer som vi älskar.
Det är därför föräldrarna är så viktiga. Det är i 99
fall av 100 de som bäst förmedlar grundläggande
värden till sina barn. Men det kräver vardagstid till-
sammans, eftersom det är i vardagliga situationer man
löser konflikter och tränar samlevnad på ett naturligt
sätt. Kvalitet kan inte ersätta kvantitet när det gäller
tid, hur gärna många av oss som är föräldrar än skulle
önska att det vore så.
Neutralitet på det etiska området existerar inte.
Normer och värderingar växlar ständigt, och om inte
uppbyggliga normer tar överhanden i ett samhälle så
blir det de nedbrytande normerna som gör det. Vi kan
se tydliga exempel på det i de skolor där man inte har
klarat att skapa ett klimat där elever, lärare och övrig
personal känner respekt för varandra. Det som är
själva grunden för en hållbar etik saknas helt enkelt.
Då blir det en liten, högljudd grupp som tar över
genom att sätta sig i respekt med skrämselmetoder.
Några skolor tvingades t.o.m. stänga inför julavslut-
ningen, därför att rektorerna inte kunde svara för
säkerheten. Att detta händer i Sverige låter väl nästan
för otroligt för att vara sant, men det är tyvärr sant.
Det finns också kända exempel på hela stater och
samhällen där just brist på respekt för medmänniskor
fått betydligt hemskare konsekvenser. En diskussion
om etiska värden och om vilka normer som skall vara
vägledande måste ständigt hållas levande i ett samhäl-
le som vill ha en hållbar utveckling. Vi politiker har
ett oerhört stort ansvar för att göra det.
Det finns de som menar att ett mångkulturellt
samhälle är detsamma som ett etiskt neutralt samhälle,
men ingenting kan vara mer fel. Förutsättningen för
att olika kulturer skall kunna leva sida vid sida är att
det finns uttalade värderingar som grund för lagstift-
ning och för samlevnad över huvud taget. De värde-
ringarna måste respekteras av alla. Likheten inför
lagen måste gälla. Om de grundförutsättningarna
råder är det inte svårt att acceptera olika former av
religionsutövning, att någon bär turban eller slöja
eller att matkulturen skiljer sig åt mellan olika grup-
per.
Jag tror att en av anledningarna till att vi har
misslyckats med integrationen av våra invandrare -
det som är en av de stora framtidsfrågorna - är räds-
lan för att lyfta fram vår egen kultur och våra egna
rötter. Det skapar osäkerhet inför andras kulturytt-
ringar som är mer tydliga och som därför uppfattas
som om de kan ta överhanden över den mer diffusa
svenska identiteten.
Det här är ytterligare en anledning till att värde-
ringar och traditioner måste få ett tydligare innehåll
igen. Det är där vi måste börja om vi vill ha ett håll-
bart samhälle där människor med olika bakgrund,
olika trosåskådning och olika tycke och smak kan
leva sida vid sida och uppfattas som lika mycket vär-
da och lika betydelsefulla för samhällsutvecklingen.
Herr talman! Att bryta våldsutvecklingen, inte
minst bland våra ungdomar, är också en förutsättning
för en hållbar samhällsutveckling. Den otrygghet som
våld skapar och den vanmakt som breder ut sig när
ingen tycks rå på brottsligheten är farliga för demo-
kratin.
Hur kommer det sig att tunnelbanan i Stockholm,
hus och bergväggar tidvis har fått tas över av klottra-
re? Hur klaras resten av brottsligheten av när den
relativt sett lilla delen inte gör det? Det frågar sig
resenärer på tunnelbanan dagligen. Klottret blir ett
bevis för de styrandes oförmåga över huvud taget.
Hur kommer det sig att tillvänjningen är så snabb
när det gäller våldet? Ni minns säkert allihop att en
ung man knivhöggs på Götgatan i Stockholm för
några år sedan. Det enskilda fallet väckte en så enorm
uppmärksamhet att man till slut var tvungen att ordna
en speciell debatt här i riksdagen, vilket var väldigt
ovanligt på den tiden. Nu inträffar liknande brott
under nästan varje veckoslut någonstans i landet.
Reaktionerna är ganska måttliga.
Är detta en given utveckling som vi måste vänja
oss vid, eller går det att vända trenden? Jag tror att det
går, men då krävs inte bara ord utan verkligen också
handling. Alla medborgare måste dras in i arbetet för
att motverka brottsligheten på ett tidigt stadium. I det
sammanhanget är skolans roll ovärderlig. Skolan är ju
ett miniatyrsamhälle. Om klotter, sönderslagna rutor
och våld är vardagsmat i skolan kommer det också att
bli det utanför skolan. Om det går att hejda i skolan
går det också att hejda det utanför skolan.
Jag har själv varit med i ett sådant här arbete un-
der min tid som lärare i en söderförort till Stockholm.
Därför vet jag att det krävs ett enormt personligt en-
gagemang av de vuxna i skolan. De måste också ha
starkt stöd, självfallet av föräldrarna i första hand men
också av socialtjänst, fritidsförvaltning, polis, butiks-
ägare, fastighetsskötare och andra - av det omgivande
samhället helt enkelt. Egentligen är det inte fråga om
några märkvärdigheter, men arbetet kräver tid, samar-
bete, konsekvens och långsiktighet. Det är inget pro-
jekt på några veckor, utan det handlar om ett ständigt
pågående arbete. Men det är ett arbete som är nöd-
vändigt om inte de positiva insatser som görs för en
hållbar samhällsutveckling på andra områden skall
förtas av en ständigt uppåtgående brottsspiral.
Skolan måste också stödja föräldrarna i normöver-
föringen. Den brist på civilkurage och vuxenauktoritet
som har brett ut sig i spåren av urvattnade läroplaner
från 60-talet måste överges. Alla, från skolministern,
Skolverket, skolchefen och rektor till lärare och övrig
personal, måste bli tydliga när det gäller vad som kan
accepteras i skolan. Den senaste läroplanens målbe-
skrivning för förankringen hos eleverna av demokra-
tiska värderingar, med inspiration från kristen etik och
västerländsk humanism, är en bra utgångspunkt. Men
den måste omsättas i praktiken. Det innebär att varen-
da individ i skolan, både barn och vuxna, måste mötas
med respekt och själv lära sig att respektera andra. En
trygg skolmiljö är förutsättningen för en bra inlärning.
En aldrig så bra pedagogik kan inte kompensera en
bråkig och stökig miljö. Jag vill hävda att grundsko-
lans kvalitet är avgörande för vårt lands hela utveck-
lingspotential. Det räcker inte med satsningar på vux-
enutbildning. Eleverna måste lämna skolan med till-
räckliga kunskaper och social kompetens om vi skall
få en hållbar samhällsutveckling.
Herr talman! Sammanfattningsvis menar jag att
medborgare som deltar i och känner ansvar för sam-
hällsutvecklingen, ett växande förtroendekapital som
byggs upp tålmodigt på alla nivåer i samhället, ett
etiskt kitt som håller ihop samhället och ger utrymme
för inslag från många kulturer, samlade åtgärder mot
brottsligheten som alla medborgare deltar i och en
kvalitetssatsning både vad gäller kunskaper och social
kompetens i grundskolan är några av de viktigaste
komponenterna för en hållbar samhällsutveckling.