Fru talman! Det finns något brutalt över politiken i
Sverige i dag. Det skärs ned och det bantas för att få
statliga och kommunala budgetar att gå ihop. Sjuk-
vården och åldringsvården får det snålare, ersättning-
en till de arbetslösa sänks. Ekonomiskt sackar Sverige
efter omvärlden.
Att staten och kommunerna sparar är inget fel.
Tvärtom är det bra att krav ställs också på den offent-
liga verksamheten, att vården och omsorgen sköts på
ett sätt som gör att varje krona används effektivt. Det
är heller inte i besparingarna som det brutala ligger.
Problemet är att det skärs ned utan att annat sam-
tidigt ges chansen att växa. Andra sätt att organisera
vård, omsorg, sjukvård och skola sitter snålt, samti-
digt som det statliga och kommunala, som sagt, får
allt svårare att leva upp till människors förväntningar.
Det är detta fenomen som kommit att ses som ett
uttryck för en torftig kamrerarsjäl. Det skulle också
lika gärna kunna betecknas som det socialdemokratis-
ka projektets kollaps inför en ny tids verklighet.
Socialdemokraterna brukar ursäkta sig med att det
snåla nu snart är över. Saneringen av statsfinanserna
är avslutad, det svåra är gjort. Runt hörnet väntar det
gamla vanliga igen.
Men så är det ju inte. Det gamla kommer inte till-
baka. Den stora staten har gått i väggen, och gjort det
för gott. Den fungerar inte, vare sig i förhållande till
enskilda människors alla skiftande ambitioner eller
med tanke på de stora förändringar som den yttre
verkligheten genomgår.
Det är där vi nu står. Vi står vid vändkorset. Åt
vilket håll skall vi gå? Framåt eller bakåt? Den gamla
välfärdsstaten faller sönder, men till förmån för vad?
Ett skitsamhälle, fruktar samhällsdebattören Lorentz
Lyttkens, om vi inte medvetet byter kurs.
Det är på den nya kursen diskussionen nu borde
fokuseras. Tyvärr är emellertid Sverige långt därifrån.
Statsledningen koncentrerar sig i stället på att för
folket predika att egentligen ingenting har hänt, mer
än att någon kortsiktig felhantering inträffat av väl-
färdsstatens rattar. I statsministerns kansli förbereder
en arkitektprofessor - symboliken kunde inte varit
tydligare - planritningen för statsinterventionismens
renässans. Denna gång förebärande att det är nöd-
vändigt för den s.k. ekologiska balansens skull. Ett
högstämt crescendo utgörs av rivningen av viktiga
delar av den svenska energiproduktionsförmågan.
Med en sådan politik, fru talman, kommer brutali-
teten att förstärkas. Ännu fler får det trångt på sjukhus
och vårdhem. Ännu fler kommer att bli arbetslösa.
Mitt i allt detta växer den svenska vänstern. Kan-
ske är det inte så konstigt att det är detta som sker.
Nostalgiskt söker sig en del i vilsenhet tillbaka till
förhoppningen att det gamla på ett eller annat sätt
ändå kan bestå. Och faktiskt är det ju detta som också
regeringen säger. Så varför inte söka sig till ett parti
som lovar allt detta utan extra krumbukter. Socialde-
mokraternas oförmåga att inse att tiden flytt den
gamla idén är en välsignelse för det svenska vänster-
partiet.
Jag tror emellertid inte, fru talman, att vänstern i
Vänsterpartiet eller i socialdemokratisk skepnad
kommer att ha så värst mycket att bidra med i debat-
ten om framtiden. De är båda industrisamhällets parti-
er. Den massproducerande löpande-band-industrin
hade i vänstern ett slags logisk fortsättning i politiken.
Opersonligt, kollektivt, hierarkiskt, utbytbart. Både
Vänsterpartiet och socialdemokraterna går åt fel håll i
vändkorset.
De vill inte se att framtiden nu ser annorlunda ut.
Nu bryts enhetligheten isär till förmån för det unika
och det personliga. Den enskildes växt, självförverk-
ligande och ambitioner har blivit en mäktigare kraft
än överhetens alla samlade maktambitioner. Krav
ställs i dag från miljoner medborgare att tillerkännas
ett slags ny myndighet. Den utgår bl.a. från att god
och bred utbildning och en trots allt hyggligare eko-
nomi än förr inte ställer samma krav på statlig in-
blandning som gamla tiders fattigdom möjligen kunde
motivera.
En ny politik måste byggas upp med sikte på att
göra det möjligt för fler att växa själva. Att så sker är
mänskligt nödvändigt av flera orsaker.
När enskilda människor växer, då växer hela Sve-
rige. Det gör vårt samhälle rikare. Och det behövs
verkligen. Det är ju ur välståndet våra personliga och
gemensamma krav en gång ändå måste betalas.
Att sträva efter välstånd, efter mänsklig och eko-
nomisk växt, är alltså ett gott värde. Det är samtidigt
ansvarsfullt. Världens viktigaste hot i dag är fattig-
domen. Den föröder människors livsprojekt samtidigt
som den föröder naturen.
Att fler kan växa själva är emellertid också nöd-
vändigt för att de som inte har förutsättningarna skall
kunna få vårt generösa stöd. Ett samhälle där alltfler,
som i dag, måste bli försörjda av allt färre kommer till
slut att bryta samman. När det sker är det de som har
de största behoven, de som vi egentligen aldrig kan
tillåta oss att svika, som kommer att försakas först.
Dagens Sverige är tyvärr fullt av exempel på att just
detta sker just nu.
Ett samhälle med en ny inriktning sätter naturligt-
vis sina avtryck också i själva politiken. Det får kon-
sekvenser för hela det politiska uppdragets karaktär.
Stimulerande, t.o.m. uppfordrande, institutioner be-
höver sättas i de reglerande och kontrollerandes ställe.
Skapandet blir vårt viktigaste mål. Låt mig exemplifi-
era vad jag menar.
För det första: Menar man allvar med att ge alla
chansen att växa kan man inte straffbeskatta lågin-
komsttagare. I dag betalar de lägsta inkomsttagarna
70 % i skatter och obligatoriska avgifter - allra minst.
Detta just innan de förlorar jobbet. Det skapar arbets-
löshet, sociala svårigheter, utslagning. Det gamla
samhällets skattepolitik blir i det nya samhället direkt
asocial. Arbetslöshet och utsatthet skapas av politiken
där denna i stället borde lindra och stödja.
För det andra: De sociala försäkringarna måste ge
utrymme för alla de variationer som människors öns-
kemål uppvisar. Det ligger ingen rättfärdighet i att
tvinga alla att göra precis lika. Vår gemensamma
sociala förpliktelse är att säkerställa att alla har ett
fullgott skydd. Det blir både mänskligare och effekti-
vare om insatserna koncentreras till detta, snarare än
att vi pekpinnemässigt lägger oss i hur fullvuxna
människor väljer att utforma just sina liv.
För det tredje: Skolan måste få ett ordentligt lyft.
Det kommer emellertid aldrig att gå med mindre än
att politiken erkänner sin begränsning för att i stället
ge utrymme för lärares, elevers och föräldrars hela
kreativa förmåga. Dagens betygskaos är egentligen en
välsignelse, eftersom det äntligen sätter strålkastaren
på vad eleverna kan eller inte kan. Resultatet blir nu
viktigare än formen. Kanske kan elevernas framtid till
sist bli en lika central fråga som samhällsingenjörer-
nas alla illusioner.
För det fjärde: Samhällen som växer sätter före-
tagsamhet som värde och som dygd i högsätet. Gör
man inte det blir det ingenting av vare sig tryggheten
eller rikedomen. Det måste en regeringen inse och
tala om för sina valmän. Den expansion av enskilda
människors mer eller mindre organiserade företag-
samhet som Sverige i dag behöver är av en storleks-
ordning väl i klass med det sena 1800-talets indust-
riella revolution.
Fru talman! Sverige behöver en renässans för tron
på människans förmåga, ansvar och utvecklingskraft.
För politiken innebär det förvisso en annorlunda roll,
men den är långt ifrån oviktig. I dag är Sveriges pro-
blem dess politiker. Folket vet nästan alltid bättre.
Jag tror att det är betydelsefullt att ha en optimis-
tisk utgångspunkt när framtiden skall byggas. Det
gäller möjligheterna att föra hela världen ur fattigdo-
men, men det gäller också Sveriges möjligheter att på
nytt bli en första rangens nation med jobb och väl-
stånd i nivå med andra utvecklade länders.
Fattigdom, otrygghet och arbetslöshet är inga
ofrånkomliga konsekvenser av opåverkbara skeenden.
Politikens uppgift nu, hundra år efter industrialismens
genombrott, är emellertid en annan än vid det förra
sekelskiftet. Ett kunnigt folk har lagt den bokstavliga
fattigdomen bakom sig. Det naturliga hade varit att
vars och ens rådighet över det egna livet hade för-
stärkts i takt med att tryggheten ökat och välståndet
växt. Paradoxalt nog har det blivit precis tvärtom. Vid
det sekelskifte som nu närmar sig är politikens domi-
nans större än någonsin.
Det vill, fru talman, vi moderater ändra på. Sveri-
ge borde vara ett land av myndiga medborgare. Vi
behöver inte så många företrädare för var eviga ut-
maning vi möter i livet. Vi kan själva, var och en av
oss, om vi får, om politiken tillåter oss och om vi får
utmanas att spränga våra egna gränser. Det är den
möjligheten, fru talman, vi moderater vill öppna för
att ge hela Sverige en välbehövlig ny start.