Herr talman! En enda värld - och i den världen
dör tolv barn varje minut på grund av undernäring och
sjukdomar som skulle kunna botas t.o.m. med rätt små
resurser.
En enda värld - och i den världen är tre av fyra
vuxna analfabeter kvinnor. 700 miljoner kvinnor kan
varken läsa eller skriva. Av alla de barn som i dag
aldrig får börja skolan är tre gånger så många flickor
som pojkar.
Tänk om vi kunde få ett genombrott för kvinnor-
nas ställning över hela världen. Tänk om de kunde få
en starkare ställning i familjen, arbetslivet och sam-
hället. Tänk om de kunde få en bra utbildning och en
bra hälsovård. Tänk om de fick chansen att ta vara på
sin skaparkraft som lärare, forskare, företagare, jord-
brukare osv. Jämställdheten har närmast revolutionär
sprängkraft. Den är en kamp mot förtryck och för-
nedring av kvinnor, men den är också en kamp för
ekonomisk och social utveckling. Därför blir jäm-
ställdheten så avgörande för barnens väl och ve.
Hur kommer vi åt misshushållningen med männi-
ska och miljö? I dag styrs världens produktion mer av
de rikas pengar än av de mångas behov, mer av rov-
drift och kortsiktiga vinstintressen än av långsiktiga
hänsyn till människans framtid. Resultatet ser vi i
form av skogsskövling, ökenspridning, vattenbrist,
fattigdom, slum, gatubarn och barnarbete. Nöden har
många ansikten.
Men färdriktningen kan ändras. Kunskaperna
finns. I sin hand håller människan väldiga produk-
tionskrafter. Rätt använda kan de skapa bättre förut-
sättningar för kommande generationer.
Skall vi leva upp till vårt ansvar för framtiden
måste vi lämna efter oss en livsmiljö som är minst lika
rik på möjligheter att leva och försörja sig i som den
vi övertog. Det välstånd som är byggt på naturförstö-
ring och resursslöseri är ett sämre välstånd än det som
grundas på god miljö och rättvis fördelning.
Vilken befrielse det ändå var att Berlinmuren föll!
Det blev slut på det kalla krigets kapprustning och
slut på kommunisternas terrorvälde i östra och centra-
la Europa. Det blev slut på ett vidrigt förtryck med ett
fullständigt förakt för människornas värde och vär-
dighet. Sedan är det en annan sak att de länder som i
decennier torterats av maktspråk, korruption och
angiveri blir så svårt skadade att de inte med en gång
som en fågel Fenix kan uppstå ur askan och som full-
fjädrade demokratier lyfta sina ekonomier med krafti-
ga vingslag. Decennier av diktatur sätter sina spår.
Jag känner det som en stor utmaning att få arbeta i
Europarådet som representant för Sverige och för den
svenska riksdagen. Europarådet är med sina 40 med-
lemsstater Europas största politiska samarbetsorgani-
sation. Hur många vet det? Det finns nog ingen så
viktig organisation som är så okänd hos den breda
allmänheten. Det beror just på att Europarådet länge
var en närmast västeuropeisk organisation i skuggan
av EU. Men så föll muren, och utvecklingen gick med
en rasande fart. I dag är Europarådet en så gott som
alleuropeisk organisation med 40 medlemsländer
inklusive Ryssland och Ukraina. Det pågår nu ett
intensivt arbete för att stärka och stödja de mänskliga
rättigheterna, den demokratiska utvecklingen och
rättssäkerheten i de här nya medlemsländerna. Det
kan vara en nog så svår uppgift att övertyga folkopi-
nioner t.ex. om att man inte skapar ett bättre samhälle
med dödsstraff. Naturligtvis blir det många bakslag,
men i stort sett rör det sig åt rätt håll.
Det som ger mig hopp är att aldrig förr i männi-
skans historia har det fredliga samarbetet varit så
intensivt, aldrig förr har det pågått på så många områ-
den av mänsklig aktivitet och aldrig förr har det ut-
vecklats med sådan fart och kraft. Jag tror att vi kan
säga detta trots att FN tyvärr fortfarande är ett litet frö
till vad det kan bli i framtiden.
Vår uppgift som medmänniskor i denna sargade
värld är att delta i en fredlig revolution för miljö,
överlevnad och social rättvisa. Då är en fråga: Hur
skall vi i Sverige kunna ta vårt ansvar för framtiden
fullt ut om vi inte själva har framtidstro?
När vi klev över tröskeln till 90-talet hade vi
kommit långt med att bygga om det gamla Fattigsve-
rige till ett modernt, ombonat och tryggt folkhem.
Sysselsättningen var hög, skolan, sjukvården och
omsorgen hade i stort sett bra kvalitet. Vi var försko-
nade från de stora klyftor och stora konfrontationer
som plågade många andra jämförbara länder.
Det som sedan hände i början av 90-talet chocka-
de och skakade om oss. Vi fick detta oerhörda bak-
slag med massarbetslöshet, konkurser och sociala
tragedier. Även om kräftgången nu har hejdats kastar
den här ekonomiska chocken fortfarande sin slags-
kugga över förväntningar och framtidstro. Vad som
ofta glöms bort i dagens svenska debatt är att den
ekonomiska kollapsen innebar något mycket mer än
de direkta synliga effekterna, dvs. att produktionen
och hela Sveriges ekonomi krympte tre år i rad, att
mer än 40 000 företag gick i konkurs och att en halv
miljon jobb försvann.
Vi fick också förödande långsiktseffekter som inte
visade sig omedelbart. Dit hör att investeringar och
framtidsbyggande rasade ned till en alldeles extrem
bottennivå, vilket sätter djupa spår i Sveriges eko-
nomi långt in i nästa sekel. Dit hör att en allt dyrare
statlig upplåning fick skyla över den utarmning som
skedde av själva förutsättningarna för välfärden, dvs.
att dyra räntekostnader och blytunga amorteringar
obevekligt gröper ur välfärden förr eller senare. Dit
hör också att framtidstrons friska vindar mojnade.
Framtidstron inte bara slokade för många, utan den
halades väl ned på halv stång. Det värsta av allt var
kanske just det som skedde i människornas sinnen,
nämligen en ny känsla av vanmakt, en förlamande
osäkerhet och otrygghet, misstro och svartsyn som
trängde tillbaka optimism och positivt tänkande.
Samtidigt måste vi säga att guldgossarna på 80-
talet greps av något som var minst lika illa, nämligen
ett ekonomiskt högmod som bl.a. kom till uttryck i en
helt hysterisk fastighetsspekulation. Det högmodet vill
vi verkligen inte ha i retur. Men nu när så många
nyligen har blivit brända får vi räkna med att mångas
framtidstro halas ned långt under vad som motsvarar
Sveriges faktiska förutsättningar.
Vi har genomlevt en svår tid. Reformer har bytts
mot nedskärningar. De ofrånkomliga skattehöjningar-
na har skurit tjocka remmar i den privata konsumtio-
nen. När en ekonomi faller så huvudstupa ned i ett
stort svart hål är det kraftödande att försöka dra upp
den på fötter igen. Jag tror att vi nu har det värsta
bakom oss. För två år sedan kraxade olyckskorparna
om att vi inte kunde klara uppdraget att få ordning på
statens affärer. Nu kan vi se att de hade fel. Och jag är
övertygad om att de också har fel när de nu kraxar om
att vi inte kan halvera den öppna arbetslösheten fram
till år 2000.
För oss socialdemokrater är arbetet grundläggan-
de. Välfärden skapas av folket i arbete. Utan arbete
ingen välfärd, utan välfärd ingen rättvisa. Jag vet att
den som ofrivilligt stängs ute från arbetslivet aldrig
kan känna sig riktigt fri och trygg. Att avskaffa en
förtärande massarbetslöshet är en ödesfråga för Sve-
rige. Om vi inte lyckas med det kommer vi obevekligt
att slitas ned av motsättningar, misstro och social oro.
Nu kommer det svåra. Vi måste avskaffa arbets-
lösheten på ett sådant sätt att den inte kommer tillbaka
och blir ännu värre vid nästa lågkonjunktur. Det är
därför vi måste avskaffa underskotten. Det är därför
vi inte kommer undan besvärliga besparingar. Det är
därför vi har slitit så med att försöka pressa ned inves-
teringsräntorna till dagens låga nivåer.
Vi behöver trygghet i vardagen. Inget barn skall
behöva gå till skolan och vara rädd för att bli mobbad.
Ingen kvinna skall behöva gömma sig för att slippa
misshandlas. Inga unga skall bära kniv för att skaffa
sig respekt. Här återstår mycket att göra. Det känner
vi nog alla.
Det som skrämmer mig är att i ett av världens
mest jämställda länder är det över 100 kvinnor som
misshandlas varje dag med sparkar, hot, hugg och
slag, och ibland leder misshandeln till medvetslöshet.
Detta är en utmaning för rättssamhället, folkrörelserna
och för oss alla som medmänniskor. Skall vi stå upp
för människovärdet behöver vi mycket sammanhåll-
ning och gemenskap.
Barn och ungdomar är vår framtid. Alla vet att
nästa generation behöver bästa möjliga utbildning.
Men det är inte själva utbildningen som är målet, inte
ens de fina kunskaper som den kan ge. Målet är män-
niskor som för med sig ut i livet vad de behöver för
att vara kreativa på arbetet, trygga inför förändringar,
delaktiga i samhällsbygget, bra föräldrar till nästa
generation och goda medmänniskor. Det är stora krav,
men det är spännande möjligheter som öppnar sig i
kunskapernas och kompetensens samhälle.
I det goda samhället skall den äldre generationen
kunna leva ett rikt och aktivt liv. Varje människa skall
ha rätt att åldras värdigt och ha rätt till den vård och
omsorg hon behöver.
Det finns kraft hos de unga sade Hans Andersson
tidigare. Ja, det tror jag också. Men vi skall inte bort-
se ifrån att det finns en oerhörd vitalitet och kraft i vår
äldre generation. Vi har all anledning att se med
glädje på detta och ta vara på det i det svenska i sam-
hället. Det finns en oerhörd vitalitet i den äldre gene-
rationen.
Vårt samhälle måste också bygga på hänsyn till
natur och miljö. Därför skall vi göra naturen synlig i
vår nationella bokföring. Gröna nationalräkenskaper
behövs som underlag för ekonomiska beslut och en
grönskande ekonomi. Kretsloppssamhället innebär att
naturresurserna skall användas, återanvändas, återvin-
nas och slutligen tas om hand med minsta möjliga
förbrukning. Vi skall nyttja ekonomiska styrmedel,
och vi skall gå från avlopp till kretslopp.
Socialdemokraternas syn på framtiden skiljer sig
starkt från moderaternas. I moderaternas idévärld bör
politikens inflytande krympas i största möjliga mån.
De beskriver gärna dagens verklighet som ett ut-
lopp för klåfingriga politiker, som styr sina medmän-
niskors liv i det närmaste från vaggan till graven. Vi
hörde Per Unckel tidigare. Jag tillät mig att återge en
extrem formulering som har använts i deras pro-
gramarbete i ett tidigare skede. Jag tyckte att hela
andan i hans anförande svarade mot denna extrema
formulering.
Jag minns hur ledande moderater i denna kamma-
re med nästan ödesmättad ton talade om för oss att nu
har svenskens frihet minskat till 37 %. Det var inte
30 % eller 40 %, utan just 37 %. Jag skulle vilja be
Per Unckel att förklara för oss andra vad det finns för
idéer och tankar bakom att man procentsätter friheten
på det viset. Om Per Unckel ställer sig bakom de
idéerna kunde det också vara intressant att höra vilken
procent moderaterna har på svenskens frihet i dag.
Har den ökat eller minskat jämfört med dessa 37 %?
Vi socialdemokrater vill öka friheten för alla
människor. Vi ser att friheten har många bottnar. I ett
samhälle av fria individer skall var och en ha frihet att
söka sin egen personliga lycka, sin egen individuella
frihet. Det är den självklara utgångspunkten för all
diskussion om frihet. Men frihet kräver också något
mer, att människor tar hänsyn till varandra. Friheten
får inte bli fåtalets frihet att ta för sig på andras be-
kostnad.
Skärningspunkten mellan moderaternas och soci-
aldemokraternas perspektiv är just att moderaterna
vill ge marknaden mera makt på bekostnad av de
demokratiskt folkvalda församlingarna. Men vi anser
att medborgarna måste styra samhället på demokratisk
väg. Marknaden kan vara en utmärkt tjänare, men den
är en dålig herre.
Jag hör människor säga att det är närmast omöjligt
för den enskilde att vara med och påverka hur det blir
i framtiden. Jag vill svara: Tro inte att detta med att
forma framtiden är för stort för att du skall kunna
lägga dig i. Glöm inte att det stora alltid består av
många små bitar. Allt kan vi inte göra. Men något kan
vi alltid göra, och fler måste bestämma över mer.
Tänk bara på vilka krafter du sätter i rörelse om
du gör något så enkelt som att köpa en bunt
Unicefkort för en femtilapp. Vad som händer är fak-
tiskt att du är med och räddar livet på en annan män-
niska, ett litet barn på andra sidan jordklotet. Du räd-
dar inte barnet till ett liv i överflöd, men ändå till en
möjlighet att möta framtiden. Om vi kan göra något så
stort genom något så enkelt som att köpa Unicefkort,
vad kan vi då inte göra om vi går tillsammans med
andra människor och agerar långsiktigt, medvetet och
uthålligt?
Solidaritet är att sätta sig in i andra människors
villkor och visa omsorg och omtanke om varandra.
Låt solidariteten bli Sveriges väg att möta framtiden!