Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
förslagen i betänkandet och avslag på den reservation
som har avgetts. I övrigt ställer jag mig naturligtvis
bakom Berndt Ekholms anförande och repliker här i
dag.
Jag kommer att avgränsa mitt anförande till att
handla om vattenfrågor och Aralsjön. Jag kommer
inte att upprepa så mycket av det som står i betänkan-
det. Därför vill jag understryka att det är väl värt att
läsa. Det finns mycket information i det betänkandet.
Aralsjön med sitt livgivande, glittrande och fiskri-
ka vatten förvandlades till en katastrof. Hur kunde
den en gång i tiden världens fjärde största sjö till stor
del förvandlas till en hotande saltöken? Vem var
arkitekten? Var det professor Babajev som brukar
pekas ut? Men ändå, varför lät man detta ske?
Var det Sovjettidens centrala försummelse eller
den sovjetiska maktelitens lokale ledare, partichef
Sajaraf Rasjidovs fel, han som på 70-talet satte som
mål att nå upp till 5 miljoner ton bomull om året?
Denna lokale partichef lär också ha övertalat Brezj-
nev att höja siffran till 6 miljoner ton bomull, en
siffra som också uppnåddes 1980.
Men nej, vi kan inte peka ut en eller två personer
som ansvariga, utan vi bör våga sammanfatta frågans
svar i en mening: kommunismens seger över miljön.
Det var en seger där facit inte blev som efter andra
slag där segraren alltid har eller har haft det självklara
privilegiet att skriva historien för eftervärlden.
Även om Aralsjön förlorade slaget mot kommun-
ismen slår sjön genom sitt vittnesbörd dagligen med
kraft tillbaka naturkatastrofens konsekvenser. Och
saltvindarna sprider katastrofens budskap ända bort
till Turkiet och Vitrysssland. Varje hektar torrlagd
sjöbotten ger ifrån sig 300-600 ton saltdamm per år.
Hittills har 1,5 miljarder ton salt blåst ut från Aral.
Nås vi inte av saltvindarna, nås vi ändå hemma i våra
egna vardagsrum av TV-bilderna från Aralsjön och
budskapet om dess hemska öde.
I dag ligger Aralsjön helt utanför den ryska fede-
rationens territorium. Formellt har Ryssland alltså
inte längre något ansvar för den miljökatastrof som
Brezjnevs planbyråkrater och ingenjörer åstadkom.
Ryssland tar i dag sina händer från Aralsjön. Det
finns förklaringar såsom resursbrist och att det poli-
tiska system som beslutade i frågan är bortsopat från
makten.
Men det allvarliga är om frånvaron av Ryssland
som en aktiv part minskar möjligheterna att få till
stånd en bättre samordning av miljöförbättrande åt-
gärder.
Även om Ryssland har tagit sina händer från
Aralsjön har man regionala intressen i området, lik-
som Kina och Iran som gränsar till regionen, men
också USA vill ha ett finger med i det som händer
här.
De centralasiatiska staterna är själva splittrade i
frågan och har händerna fulla av dagliga problem,
och samarbete kan komma att kosta både pengar och
vattentillgångar. I dag tvistar uzbeker, turkmener,
tadzjiker. Så småningom ger sig kanske afghaner in i
striden om Amu-Darjas uppdelning. Här tvistar man.
Rena vattenkrig, t.ex. utlösta av nya kanalbyggen
i gränsregionerna är inget otänkbart scenario. Den
politiskt beslutade naturkatastrofen Aralsjön kan
därmed direkt påverka stabiliteten och utvecklingen
på sikt i Centralasien och därmed Ryssland.
Att vända miljöförstöring till hållbar ekologisk
utveckling minskar risken för ekonomisk och social
oro, för etniska konflikter. Att vända miljöförstöring-
en och bygga mer demokratiska strukturer lokalt
minskar risken för att människor ska tvingas att fly
undan miljöhoten.
För att komma till rätta med en katastrof av den
här dimensionen är det väsentligt att världssamfundet
uppmärksammar den och bidrar med resurser. Från
svensk sida har vi bidragit och fortsätter att bidra med
insatser i regionen. Sverige kan inte lösa problemet,
men vi kan bidra med en del.
Frågan ägs lokalt och man behöver lokalt enga-
gemang för att varaktigt lösa de stora problem som
befolkningen på plats brottas med. Men de drabbade
länderna Kazakstan, Turkmenistan och Uzbekistan
förmår inte ensamma att tackla problemen. Vi kan här
tala i termer av begrepp som mänsklig säkerhet.
Mänsklig säkerhet handlar om att säkerställa
mänskliga rättigheter, hälsa och välfärd, motverka
smittsamma sjukdomar, motverka hot såsom brotts-
lighet, dvs. det handlar om att uppnå civil säkerhet
och undvika katastrofer.
När vi berör mänskliga rättigheter är det viktigt att
understryka staternas ansvar för att säkerställa dessa,
men vi kan och vi har rätt att lägga oss i. Mänskliga
rättigheter är gränsöverskridande, gränsöverskridande
som vattnet jag här talar om.
Vattnet är ändligt, men det ska räcka till alltfler.
Om befolkningen i detta område var 7 miljoner vid
sekelskiftet är den 35 miljoner i dag. Födelsetalen är
mycket höga, 3-4 gånger högre än genomsnittet i det
gamla Sovjet. Samtidigt vet vi att många barns hälsa
har drabbats. Och mot den bakgrunden har Rädda
Barnen engagerat sig.
1994 gick den sista fisketuren och den sista
sprattlande fisken drogs upp.
Fru talman! Vad var samhällsnyttan med energi-
uttaget? Och vad var nyttan med att få bomullsod-
lingen att expandera, när man i dag inte kan ta en
fisketur och fånga en fisk i det här vattnet?
Fru talman! Det var ett annat politiskt system -
kommunismen, patriarkala strukturer, frånvaron av
NGO:er, censurerade medier, förnekandet av religion
och andlighet, isolering som omöjliggjorde samma
demokratiska process när det gällde den väldiga Aral-
sjön som vi har här hemma när det handlar om mind-
re vattenkraftsutbyggnader i våra mindre vattendrag.
Den livgivande debatten engagerar oss människor.
Tillgången på vatten är också en överlevnadsfråga.
Utan vatten kan varken individer eller samhällen
fortleva. Vatten har historiskt sett varit en avgörande
förutsättning för att högkulturer ska kunna växa fram.
Experter anser att mer än en fjärdedel av mänsk-
ligheten i dag berörs av vattenbrist i någon form.
Även om jag tror att det är lågt räknat, kan vi vara
överens om att andelen berörda lär öka under det nu
påbörjade århundradet. Jordens innevånare blir fler,
medan mängden sötvatten inte ökar. Sötvatten och
saltvatten cirkulerar ständigt i ett och samma krets-
lopp - den globala hydrologiska cyklen. Kraftkällan
bakom detta kretslopp är solen.
Fru talman! Flera större flodsystem, sjöar samt
mängder av mindre vattendrag och även grundvatten-
förekomster delas med mellan flera länder och mellan
olika regioner i samma land. Fördelningen mellan
olika användningsområden brukar anges till bevatt-
ning inom jordbruk 70 %, till industri 20 % och för
hushåll 10 %. Med försaltning och miljöförstöring
minskar man mängden vatten att fördela.
Gapet mellan tillgången på vatten och behovet
kommer att växa. Ur denna brist växer fattigdom,
sjukdomar, ekologiska katastrofer och rent av krig.
Medvetenheten om behovet att förhindra sådana kon-
sekvenser genom en förnuftig vattenpolitik är ojämnt
spridd. Jag brukar säga att den medvetenheten är
större ju längre nedströms ett vattendrag man kom-
mer. Ska man lösa Arals problem hänger det mycket
på om staterna i regionen förmår att upprätthålla
jämbördiga relationer eller om de gräver ned sig i
ömsesidiga anklagelser om det förflutna, att de ut-
vecklas i demokratisk riktning, att vi bygger mer av
samarbete mellan t.ex. oss här och de i parlamentet
där.
En bra samordning skulle också skapa förutsätt-
ningar för att få internationellt bistånd till olika rädd-
ningsprogram. Men framförallt är lärdomen att vi
människor måste visa ödmjukhet och respekt för
naturen och dess villkor. Vi måste ha respekt för
varandra.
Jag är också glad att kunna säga att Unifemkom-
mittén, Edberg-stiftelsen och Kungl. Vetenskapsaka-
demien - framförallt är det Unifem som har engagerat
sig - återigen kommer att ta tag i den här frågan. Man
har bjudit in till ett seminarium på Världsmiljödagen
den 5 juni i år där temat kommer att vara Aralsjön,
Vänern och Östersjön. Det kommer att handla om just
samarbete och hållbar utveckling. Jag tror att det blir
ett väldigt spännande seminarium för alla dem som är
intresserade av både Aralsjön och vattensäkerhet i
största allmänhet, så jag önskar att ni har möjligt att
ta del i det.
När vi talar om detta med vattenfrågor och stor-
skaliga utbyggnader skulle jag bara vilja anknyta till
något som oroar mig när det gäller Turkiet. Här har vi
ett ansvar även från Sveriges sida. Jag tycker gene-
rellt när det gäller dammutbyggnader att man ska tala
om de här frågorna med ödmjukhet därför att vi
kommer från ett land där vi har erfarenhet av dam-
mutbyggnader. Det har ibland skett på ett ganska
hårdhänt sätt även i vårt land, så jag tycker att vi ska
vara nogsamma.
Jag har besökt Hasankeyf, där det finns planer på
att dränka staden som är 10 000 år gammal för att
bygga en damm som har en beräknad livslängd på
50-80 år. Det är en väldigt kort tidsperiod, så sam-
hällsnyttan och det som energiuttaget kommer att ge
måste ju vägas mot de historiska värden och de lång-
siktiga följder som en sådan dammutbyggnad får.
Den korta tidsperioden 50-80 år är inte någon beräk-
ning som gjorts av någon miljöorganisation eller av
mig, utan det är den officiella beräkningen därför att
man räknar med att dammen där nere kommer att
slammas igen på så kort tid.
Men vad har då detta att göra med oss här i Sveri-
ge? Vår exportkreditnämnd har vad jag förstår efter
att man har antagit en miljöpolicy inte tänkt ta del i
projektet. Skanska har för Sveriges del dragit sig ur.
Men fortfarande finns det här ett engagemang som
man kan knyta till EU-samarbetet, och det finns EU-
länder, framförallt Storbritannien och Schweiz, som
är aktiva i det här. Jag tycker att alla länder inom EU
har ett ansvar för att se till att säkra miljöfrågorna
inom EU:s nuvarande stater, men vi har också ett
ansvar för att även ansökarstaterna, även Turkiet som
inte har börjat förhandla, omslutes och närmar sig den
miljöprövning som vi har inom EU-systemet. Just den
här stora dammen, som kallas Ilisudammen och som
riskerar att dränka t.ex. Hasankeyf med helt unika
historiska monument, är en fråga som jag hoppas att
vi ledamöter kan ta upp även framdeles i olika sam-
manhang.
Med detta vill jag avsluta här. I övrigt vill jag
hänvisa till betänkandet. Där finns ganska mycket
beskrivet om säkerhetspolitik ur ett vattenperspektiv.
Jag skulle också vilja säga några ord om och an-
sluta mig till det som Marianne Samuelsson sade, att
det här verkligen är säkerhetsfrågor och framtidsfrå-
gor som är oerhört viktiga. Men de får ju ändå, som
vi har konstaterat i dag, betydligt mindre uppmärk-
samhet än vad det militära försvaret har fått, så fortfa-
rande behöver vi göra mycket för att lyfta fram för-
svaret av miljön.