Fru talman! Vi pratar ofta om globalisering. Då
tänker vi kanske mycket på ekonomi, finans- och
kapitalmarknader osv. Men faktum är att miljöfrågor-
na är bland dem som tidigast satts upp på dagord-
ningen och beskrivit vad globalisering innebär: att vi
sammanflätas utan tydliga gränser. Vi har sett hur
olika miljöproblem är gränslösa, hur vi tvingas ta
hand om dem över gränserna, hur vi tvingas att sam-
arbeta. Det är ett tydligt uttryck för globaliseringen.
Processen startade 1972 i Stockholm, med mötet
som hölls. Det har sedan gått vidare med Brundtland-
kommissionen, mötet i Rio de Janeiro 1992, uppfölj-
ningsmötet i New York 1997 och de s.k. CSD-mötena
i New York varje år, dvs. kommissionen för hållbar
utveckling som arbetar inom FN:s ram. Nästa år,
2002, mitt i vår valrörelse, ska det hållas ett stort
möte i Johannesburg - Rio +10 - som en uppföljning
av Riomötet. Det beskriver den process vi har gått
igenom när det gäller globalisering av miljöfrågorna.
Det finns några miljöfrågor som är av särskild
dignitet för att visa på de gränsöverskridande proble-
men. Där är klimatfrågan nr 1. Det framgår tydligt för
var och en att det är omöjligt att sätta upp nations-
gränser för klimateffekterna. De beror på den s.k.
växthuseffekten och uppvärmningen av klimatet.
Om man exempelvis gör ett fossilt utsläpp här i
Sverige kan det få konsekvenser i Ryssland eller i
Arktis. Gör man ett utsläpp nere i Afrika kan det få
konsekvenser i Sydamerika, osv. Det handlar alltså
om hela uppvärmningen av vårt gemensamma klot.
Det visar tydligt på hur oerhört viktigt det är att vi
samarbetar. Det vet ni som sitter här. De som händel-
sevis skulle läsa detta spännande protokoll kan då lära
sig att klimatfrågan helt enkelt betyder att vi måste
skydda vårt klot var vi än bor.
Det betyder att vi måste minska utsläppen av alla
de olika gaser - man brukar tala om sex gaser, men
det kanske finns någon mer som har upptäckts - som
förorsaker uppvärmningseffekten. Den värsta gasen
är koldioxiden. Detta har effekter på människor,
växter och djurliv.
Det har som sagt gjorts en hel del. Här finns pro-
cessen med protokollet som kommit till klimatkon-
ventionen, Kyotoprotokollet, med en serie olika för-
handlingar som en följd av det. Jag har haft förmånen
att följa förhandlingarna från Kyotomötet i december
1997. Då inser man vilket engagemang det finns för
att lösa frågan men också vilka enorma problem som
möter.
När klimatfrågan ska lösas berör det verkligen vår
ekonomiska standard och vårt välstånd, och då är
intresset inte alltid så stort hos olika regeringar att
ställa upp. Tyvärr har vi nu ett alldeles utmärkt ex-
empel på hur det kan gå.
Vi har ett land som heter USA där vi har en presi-
dent som uttryckligen säger: Jag tänker bara värna om
mina egna medborgare. Det kostar otroligt mycket att
göra insatser i USA eftersom - det säger han inte - vi
har skött oss så dåligt under så många år att det nu
blir så dyrt. Vi vill inte göra det eftersom det kommer
att drabba våra medborgare. Vi tycker - det säger han
inte - att ni andra ska göra jobbet åt oss.
Då tänker han bl.a. på u-länderna. Till saken hör
att u-länderna i Berlin - jag tror att det var år 1995 -
friskrevs från att göra några tvingande insatser. Det
beror helt enkelt på att det faktiskt är i-länderna som i
allt väsentligt är orsaken till klimatproblemet.
Det är naturligtvis en mycket sorglig historia att
den amerikanske presidenten visar så litet intresse för
att ta itu med dessa frågor. Vi kan bara hoppas att vi
får se en förändring och att han tar sitt förnuft till
fånga.
Jag har rest runt och träffat många av dem som
jobbar med miljöpolitik i USA. Jag förstår att det
finns en stor kampvilja mot en president som uppträ-
der på det sättet. Det är lika bra att tala klartext. Vi
kan inte acceptera det amerikanska uppträdandet.
Det kan inte vara riktigt att vi ska fördela bördor-
na så att vi ska bära alla kostnader här i Europa och i
Japan, och möjligen i en del andra länder, och att
USA ska friskriva sig. Vi måste naturligtvis kräva ett
solidariskt agerande av amerikanerna som står för en
fjärdedel av växthusgasutsläppen.
En annan stor fråga är ozonuttunningen, som vi
har lyckats mycket bättre med. Det har bl.a. gjorts i
det s.k. Montrealprotokollet. Här i Sverige har vi bl.a.
bytt ut freonerna i kylskåp och mycket annat. Vi har
kommit mycket långt här. Det är också ett långsiktigt
problem. Dels är det gränsöverskridande, dels är det
långsiktigt i tiden. Det tar lång tid innan det vi sätter
in ger effekt i förbättringar.
Havsföroreningarna är en annan fråga som är
uppenbar. Gör vi svåra utsläpp av föroreningar stan-
nar inte de i vattnet vid nationsgränsen. Det är inte
någon som är så dum att han tror det. De glider vidare
i vattenströmmarna och hamnar där vattenströmmar-
na tar vägen. De blir gemensamma, och de kan t.o.m.
bli ganska så gemensamma över hela klotet när det
gäller de stora strömmarna vi har. Därför måste vi
vårda haven gemensamt. Det handlar väldigt mycket
om utrymmet för vår föda i framtiden. Med en väx-
ande befolkning behöver vi haven för att kunna föda
oss.
Det är likadant med vattenföroreningar. Förorenar
vi grundvatten kan också det sprida sig över relativt
stora ytor, även om problemen med haven är större.
Det kan beröra flera olika nationer och bli ganska
stora problem. Det är på samma sätt med försurning-
en. Den har vi talat ganska mycket om.
Vid Riomötet kom man överens om Agenda 21,
som är en jättehandling på 400 sidor där man har gått
igenom mängder av miljöproblem. Det som är intres-
sant med den och som bröt stilen sedan tidigare var
att den inte bara handlar om sakliga miljöproblem,
utan den handlar också om andra frågeställningar.
Hela Riomötet hade temat miljö och utveckling
och betonade att miljö och utveckling hänger ihop.
Dålig miljö skapar fattigdom. Vi kan inte ta oss ur
fattigdom om vi inte räddar miljön. Miljö och ut-
veckling är direkt sammankopplade, och problemen
måste lösas tillsammans.
Ur det greppet har vi gått vidare med det som
Brundtland också kallar för hållbar utveckling. Det
har preciserats som att ekonomi, sociala frågeställ-
ningar och miljö ska gripa tag i varandra och samver-
ka. Det är först då vi kan bygga det verkliga välfärds-
samhället och det långsiktigt hållbara samhället.
Riomötet förde också in andra perspektiv, exem-
pelvis det folkliga deltagandet. Som ni vet har miljö-
arbetet förändrats ute i våra kommuner. Det är inte
längre miljö- och hälsoskyddsnämnden som arbetar
med miljöfrågor, utan det är kommunmedborgarna
och kommunen som arbetar med dem. Det var ett nytt
grepp som kom in i Riomötet.
I vårt betänkande tar vi tag i en hel del av de nya
perspektiven. Vi talar om hållbar utveckling, integra-
tion av miljön i olika sektorer och att miljön har andra
perspektiv än de traditionella. Jag kan sammanfatta
det med att vi i det första avsnittet är ganska traditio-
nella i de frågor vi tar upp. Det är såsom man ofta
möter miljöproblemet, möjligen med undantag av att
vi särskilt diskuterar EU-frågan. Men sedan väljer vi i
andra avsnittet att tala om handel.
Handelsfrågorna är helt avgörande för hur vi ska
lyckas med miljöfrågorna långsiktigt. Det är också en
gränsöverskridande frågeställning som vi inte har
tänkt på. En produkt kan cirkulera från olika länder
och användas i olika länder. Om man ser hela livscy-
keln från att den produceras till att den blir ett avfall
kan den vandra genom många olika länder. Den är
alltså gränslös i den meningen. Handel är ett annat
sätt att skära miljöfrågorna och ta upp dem.
En annan frågeställning är naturligtvis säkerhets-
politiken, som särskilt angår oss i utrikesutskottet.
Miljön kan skapa konfliktzoner. Jag tror att Marianne
Andersson redan tog upp det i sitt inledningsanföran-
de när det gällde vattenfrågan. Vi vet hur det är i
Mellanöstern och vilka konflikter det är. Vi vet vilka
konflikter det kan bli runt Aralsjön. På många andra
områden runtom i världen vet vi att vattenfrågorna
skapar konflikter.
Det kan exempelvis vara så att man släpper ut
avlopp i ett flodsystem som senare är vattentäkt läng-
re ned. Så har det varit i Sverige på många ställen,
och så är det ofta ute i världen. Man ser inte kopp-
lingen mellan de delarna, och det blir en säkerhets-
fråga. Det är kanske alldeles tydligast i Mellanöstern.
Man knycker vatten från varandra, om jag uttrycker
mig lite slarvigt. Alla behöver vattnet, men man för-
delar det väldigt orättvist. Det blir helt enkelt en strid
om tillgången på rent vatten.
Utvecklingsfrågorna är också ett perspektiv som
vi lyfter upp i vårt betänkande. Det är att skära frå-
gorna lite annorlunda. Man kan hämta inspiration i
Riomötet. Som Marianne Andersson redan har sagt är
det i stort sett ett enigt betänkande. Det finns en re-
servation från Centerpartiet om miljöunion, som jag
härmed vill avstyrka. Jag tillstyrker därmed utskotts-
majoritetens förslag.
Jag vill på den talartid jag har kvar bara något kort
beröra själva betänkandet. I det första avsnittet talar
vi om hållbar utveckling och understryker betydelsen
av den. Därutöver vill jag gärna nämna FN:s väldigt
avgörande roll för hela processen. Genom CSD-
organet har man utvecklat en årlig genomgång av
miljöfrågan, som nu så småningom ska hamna i mötet
i Johannesburg.
Vi kan inte nog betona vilken betydelse FN har
både i New York och exempelvis i Nairobi där
UNEP, FN:s miljöorgan, ligger. FN har stor betydelse
inte minst för att få med tredje världen in i miljöpro-
cessen. Vi ska inte heller underbetona - och vi lyfter
säkert fram det här och var - Världshandelsorganisa-
tionen, där det är oerhört viktigt att vi diskuterar mil-
jöfrågor. Det finns stora brister där, mycket större
brister än i FN, och det finns mycket att rätta till. Man
måste integrera miljöfrågorna mycket bättre i han-
delssystemen.
Vi har ett annat avsnitt i vår inledningsdel. Det
handlar om Europa. Där tar vi upp EU:s miljöarbete.
Ni vet alla att det har expanderat enormt. Det visar
också det internationella samarbetets oerhörda bety-
delse för att komma vidare i miljöfrågan.
Som ni vet är det två stora frågeställningar som
tas upp nu på toppmötet i Göteborg. Det är, som jag
nämnt tidigare, en strategi för hållbar utveckling som
ska antas av premiärministrarna och en genomgång
av miljöns integration i olika sektorer. Det är nio
olika sektorsråd som jobbar med miljöfrågorna som
ska integreras, och det ska redovisas i Göteborg.
Sådana här tankegångar kan man naturligtvis
överföra på global nivå i ett sådant arbete, i den ord-
nade form som också EU jobbar med.
I det andra kapitlet tas handelsfrågorna upp. Det
som är särskilt viktigt att stryka under där snubblade
jag redan in på. Det gäller Världshandelsorganisatio-
nen, och att man verkligen lever upp till att integrera
miljön i arbetet. En sak som också är jätteviktig där är
att när man ingår handelsavtal så måste man självfal-
let ta hänsyn till de internationella miljökonventioner
som finns. Det har man hitintills inte gjort i den ut-
sträckning som man kan begära. Man sluter han-
delsavtal, och sedan bryr man sig inte ett skvatt om
att vi internationellt har antagit olika konventioner,
exempelvis på miljöområdet. En sådan handelspolitik
kan vi inte ha. Den måste ändras, och jag vet att den
svenska regeringen arbetar med det.
Det tredje kapitlet är lite annorlunda för många av
dem som jobbar med miljöpolitik. De kanske inte så
ofta tänker på säkerhetsfrågorna. Vi lyfter fram vikten
av konflikthantering och hantering av vattenfrågorna.
Det sista kapitlet handlar om utvecklingsfrågorna
och biståndet, och om vilken oerhört stor betydelse
biståndet kan ha. Det sägs exempelvis här att hälften
av Sidas projektinsatser berör miljön. Det har man
nog inte tänkt på! Även där arbetar man intensivt med
sektorsintegration.
Slutligen - och nu har jag pratat längre än vad jag
hade sagt - kommer jag till reservationen. Vi tycker
inte att det finns någon speciell mening med att skapa
en särskild miljöunion. En nordisk miljöunion, eller
om man så vill, en europeisk miljöunion, är det ingen
poäng med. Vi har ju redan Europeiska unionen. Det
är en miljöunion och en fredsunion. Vi behöver ingen
mer. Därför har detta förslag och denna reservation
avslagits.