Fru talman! Ibland hamnar man mer rätt än vad man har trott. I morse åkte jag nämligen bil de två och en halv milen från Huddinge till riksdagen. Färden gick via Södra länken - det bästa som har hänt Stockholmsregionen på lång tid och ett bra exempel på en annorlunda finansieringslösning. Den här resan tar i värsta fall 45 minuter, 30 minuter i icke rusningstrafik. Jag kan, vilket jag också gör ibland, åka bil till en infartsparkering och därifrån ta tunnelbanan och sedan promenera. Det tar i bästa fall 50 minuter. Jag kan också åka kollektivt från dörr till dörr. Det tar en timme och 20 minuter.
Som småbarnsförälder med tillgång till bil och ett stressigt liv faller jag ofta för frestelsen att låta minsta motståndets lag råda. Efter lämningen på dagis sitter jag i bilen, och det krävs stor självdisciplin för att välja längre tid och en obekvämare metod för att ta sig till jobbet. Det är en felaktig föreställning att man kan kliva på en buss eller tunnelbana utanför sin dörr och sedan åka direkt till vald destination i den region som jag företräder. Många byten, långa promenader och en inte alltid helt perfekt överensstämmelse med tidtabeller är vardagsmat för Stockholmslänsborna. Tre timmars daglig pendling är rätt normalt.
För mig som socialdemokrat känns det viktigt att få stå upp både för bilisterna och för kollektivtrafikresenärerna. Och det är jätteviktigt att i transportpolitiksammanhang inte glömma stressade människors vardag. Detta lilla perspektiv har vi också att ta hänsyn till när vi arbetar med de transportpolitiska målen - därför mitt val av inledning.
Kanske är det trots allt bäst att förekomma repliken om trängselskatt. Jag personligen ser det som en typ av alternativ finansiering till förbättrad kollektivtrafik och till bättre infrastruktur.
Nu ska jag förflytta blicken över nivån för Carina Mobergs vedermödor i länstrafiken.
Sverige är ett vidsträckt land. Det är svårt att undgå det konstaterandet när vi diskuterar kommunikationer. I vissa delar finns det stora naturtillgångar - skogen, vattenkraften och malmen. I andra delar finns närheten till kontinenten och Östersjön med goda möjligheter för export. Dessa skillnader och fler därtill är viktiga pusselbitar i det som ska bilda ett Sverige i tillväxt.
Med avstamp i detta anser vi socialdemokrater att investeringar i nya kommunikationer och bättre transportmöjligheter är grundläggande för en god tillväxt och för att göra utvecklingen hållbar.
Säkra, tillförlitliga och effektiva transporter året runt och i hela landet är viktigt för enskilda människors frihet, möjlighet till arbete och studier och företagens möjligheter att utvecklas.
Den svenska fordonsindustrin är en motor för hela Sveriges tillväxt, och satsningar på forskning och utveckling inom säkerhet, telematik, miljöteknik och nya dieselmotorer måste säkerställas. Samverkan mellan statliga myndigheter, regioner och industrin är ett måste.
Så ställs prioriteringarna i ett nytt ljus. Möjligheten till nya arbetstillfällen motiverar att processer ibland måste skyndas på och omprioriteringar göras. Vi styr inte omvärldens utveckling själva utan påverkas av en globaliserad värld. Kraven på internationell konkurrenskraft gäller för alla företag oavsett var i Sverige de finns eller startas. Vi måste se att den globala marknaden skapar möjligheter.
Man kan dela upp diskussionen i två nivåer. Vad kan, ska och vill vi åstadkomma genom beslut på nationell nivå för att nå de transportpolitiska målen? Och vad kräver internationell samverkan, kanske främst ur ett EU-perspektiv? Hur förhindrar vi snedvriden konkurrens parallellt med arbetet för att nå våra mål? Det är oerhört centralt och viktigt.
För att säkerställa svensk exportindustris konkurrenskraft och skapa nya dynamiska tillväxtregioner i vår del av världen ska svensk infrastruktur smidigt kunna knytas ihop med andra länders vägar, järnvägar, hamnar och flygplatser.
Det innebär att vi också vill stärka tågets konkurrenskraft för internationella godstransporter. Ett utbyggt järnvägsnät och hållbara logistiklösningar för transporter på land och till sjöss kräver att staten gör satsningar i linje med detta.
Om bilen är viktig för många vanliga människors livsföring i dag, så är flyget - ett av vissa ifrågasatt färdmedel - för många det enda reella alternativet. Därför ska staten fortsätta att ge ekonomiskt stöd till en viss del av inrikesflyget. Vi anser inte att vi ska öronmärka pengar avsatta till interregional kollektivtrafik så att det i slutändan försvårar för människor i glesbygd att transportera sig över länsgränserna och över landet på mest ändamålsenliga sätt. Därför finns Rikstrafiken.
Tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet bildar Socialdemokraterna för närvarande majoritet i många frågor. Våra förslag nagelfars, och en och annan hånfullhet slinker ur munnen på våra politiska motståndare. Det är lätt att falla i fällan att bete sig likadant.
Därför ska jag försöka nöja mig med att studera de fyra borgerliga partiernas konkreta åsiktsyttringar och ställningstaganden inför behandlingen av statsbudgeten. Det är slående hur olika man ser på tingens ordning. Moderaterna vill som vi har hört satsa 2 miljarder mer än regeringen på väghållning och statsbidrag. Det är nästan tio gånger mer än vad alliansens Centerparti, som ligger lägst i detta sammanhang, är berett att satsa. Centern å sin sida vill inte reservera sig under punkt 1. Jag gissar att det kan handla om att man har en diametralt annan uppfattning än övriga borgerliga partier vad gäller grundläggande värderingar om synen på omställningen till ett grönt transportsystem. Man maskar helt enkelt för att inte visa splittring.
Efter att ha lyssnat till Sven Bergströms anförande undrar jag om trafikfrågorna över huvud taget inte var föremål för diskussion hemma hos Maud Olofsson vid hennes middagsbord.
Enigheten de borgerliga partierna emellan i det här betänkandet får kännetecknas av ett krav på Europavägsklassning av riksväg 45, där man går samman i en gemensam reservation - så framåtsyftande.
I trafiksäkerhetsdebatten förra veckan använde Moderaternas företrädare ungefär en sjättedel av sitt tal till att citera tidningen Motor. I den moderata reservationen i detta betänkande vill man fokusera på betraktelsen av bilismen som ett positivt inslag i samhället och inte som något ont, skriver man.
Ramen för anslaget till väghållning och statsbidrag sticker som vanligt ut rejält i det moderata förslaget, både i jämförelse med riksdagens majoritet och i jämförelse med de övriga partierna i den borgerliga alliansen. Moderaternas satsning räcker till ungefär ytterligare fem mil motorväg i normal terräng, förmodligen kring någon av våra storstäder. Moderaternas anslag på denna punkt är i år 6 % högre än majoritetens. Av detta gör man en stor sak och smeker bilisterna medhårs. Man skäller på trängselskatter och förstorar upp sina vägsatsningar. Man ger med den ena handen, och man tar med den andra.
Den fullständiga bilden av Moderaternas förslag för bilisterna är nämligen något mer nyanserad. I den moderata ekonomiska motionen föreslås som ett led i nedmonteringen av välfärden en besparing på närmare 9 miljarder kronor. Denna uppnås genom en privatisering av trafikskadeförsäkringen, från skattefinansiering där alla omfattas, till avgiftsfinansiering där ansvaret läggs på individen.
Sjukfall till följd av trafikolycka, möjligtvis orsakad av en alkoholpåverkad utländsk lastbilschaufför, ska enligt Moderaterna i framtiden täckas av trafikförsäkringen.
Detta innebär i princip en fördubbling av trafikskadepremierna för den enskilde bilisten. De riskutsatta grupperna kommer att få högre premietillägg än de mindre riskutsatta. Yngre drabbas mycket hårdare än äldre, och en kraftig pålaga drabbar den redan hårt utsatta åkerinäringen. Man går så långt att man argumenterar för detta som en trafiksäkerhetshöjande åtgärd.
Det här tycker jag att Sveriges bilister och åkare ska känna till, så att de får en helhetsbild av tingens ordning. Jag ska ta min granne som exempel. Som sjukpensionerad byggnadsarbetare ska han helst köpa en ny och trafiksäker bil och se till att köra försiktigt och undvika att krocka med en lastbilschufför. Han ska betala en fördubblad trafikförsäkringspremie, och han ska klara detta genom en kraftigt försämrad ersättning via sjukförsäkringen, som föreslås sänkas till 65 % enligt Moderaternas förslag.
Man är från Moderaternas sida alltså beredd att plocka ut en grupp - bilisterna - från den allmänna sjukförsäkringen, så mer pengar till vägar måste tas någonstans ifrån. Bilisterna ska veta att de kommer att få bidra med en rejäl slant.
Vårt budgetförslag grundas på värderingar som säger att alla ska ha rätt till en god välfärd. Trygghet och rättvisa är viktiga ledord även för bilister. Moderaterna har samma långsiktiga politiska mål som tidigare. Men för att hålla väljarna på gott humör tar man i ord tillbaka en del av de värsta förslagen. Jag vill för säkerhets skull ställa en fråga: Ingår bilisternas ökade kostnader också på Reinfeldts "korrigeringslista" eller ligger de fast?
Kopplingen mellan mer pengar till vägar och mindre pengar till föräldralediga, sjuka och arbetslösa är uppenbar.
Vi socialdemokrater ställer inte upp på Moderaternas syn på trafikskadeförsäkringen. Vi tror att deras förslag leder till att vi får en mindre säker trafik med fler oförsäkrade bilar på våra vägar.
Vi delar definitivt inte deras vilja att luckra upp den allmänna sjukförsäkringen.
Fru talman! Det blev en del ord kring bilismen i mitt anförande den här gången. Många andra viktiga frågor tas upp i trafikutskottets betänkande för utgiftsområde 22. Hans Stenberg kommer senare i debatten att koncentrera sig på ett par andra områden. Ni kan kanske gissa vilket ett av dem är.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga reservationer. Därutöver instämmer jag i tidigare givet beröm riktat till våra medarbetare på trafikutskottets kansli.