Fru talman! Jag vill börja mitt debattinlägg med att anknyta till det som tidningarna är fyllda av i dessa dagar. Svarta rubriker berättar om ytterligare tragiska olyckor med skolbussar och barn inblandade. Fyra allvarliga olyckor med tre dödade barn har skett på bara några dagar den senaste veckan. Den senaste olyckan inträffade i går. En elvaårig flicka i Aspeboda utanför Falun kördes ihjäl i samband med en olycka i anslutning till att hon steg av bussen.
Det här visar dessvärre att vi har väldigt mycket kvar att göra för att förbättra trafiksäkerheten i vårt land, trots att vi hade en intensiv trafiksäkerhetsdebatt i förra veckan där vi försökte förbättra läget. Att 30 kilometer i timmen vid skolor och busshållplatser ska bli obligatoriskt kräver nu Svenska Kommunförbundet.
Vi kanske ska överväga det system man tillämpar i USA, där alla de gula skolbussarna - de är alltid gula tydligen - har en utfällbar stoppskylt i bakrutan. När bussen stannar fälls skylten ut, bakljusen blinkar och alla bilar tvingas stanna. Vi måste helt enkelt överväga hårdare åtgärder för att få stopp på trafikdöden, särskilt den tragiska trafikdöden med anknytning till våra skolbussar och skolbarn.
Det var tur, fru talman, att det var några talare efter Karin Svensson Smiths inlägg och innan jag fick komma upp i talarstolen, därför att jag tycker att Karin Svensson Smith är ohyggligt fräck i sin debatteknik när hon buntar ihop alla partier i alliansen och säger: Det ni vill göra är att satsa på ohållbara transportslag.
Visserligen har Karin Svensson Smith sin hemvist i Lund där kollektivtrafiken är väl utbyggd och det är lätt att ta sig fram. Men för alla de människor runtom i landet som inte har några alternativ, som är beroende av hyggligt bra vägar och bilen, är det en väldig utmaning att säga på det sättet. Vi måste faktiskt ha många olika alternativa möjligheter om det här landet ska fungera i sin helhet och inte bara storstäderna.
Dessutom är det lite frestande att fråga Karin Svensson Smith och Vänsterpartiet men också Miljöpartiet: Vad håller ni på med när regeringen röstar ned Rikstrafiken och därmed kollektivtrafiken, lägger på dem mer uppgifter men samtidigt inte ger dem tillräckligt med pengar för att klara detta? Det är ju ett slag mot kollektivtrafiken. Centerpartiet är faktiskt det enda parti i det här budgetsammanhanget som har mera pengar, 100 miljoner kronor, till Rikstrafiken för att klara just detta.
Jag håller med Karin Svensson Smith om att vi måste ha en bra kollektivtrafik. Kan vi få den bättre, kan vi få ett bättre utfall på snart sagt alla de transportpolitiska målen. Miljön, tillgängligheten, transportkvaliteten, trafiksäkerheten, den regionala utvecklingen och inte minst jämställdhetsmålet är starkt kopplade till en bra kollektivtrafik. Hur kommer det sig då att Vänsterpartiet röstar ned kollektivtrafiken genom att vara så här njugg mot Rikstrafiken och dessutom lägger på mer avgifter och kostnader på bränslet?
Senast såg jag att Svenska lokaltrafikföreningens vd Märta-Lena Schwaiger var väldigt bekymrad över möjligheten att upprätthålla en fullgod kollektivtrafik runtom i landet med hänsyn till den kostnadsutveckling som också kollektivtrafiken drabbas av och som Karin Svensson Smith och hennes parti medverkar till.
Fru talman! Centerpartiet anser att det är glädjande att regeringen och dess samarbetspartier äntligen vill ta tag i de stora infrastrukturproblemen som funnits alltför länge. Regeringen förefaller äntligen ha förstått vikten av att åtgärda de så kallade flaskhalsarna som finns inom både väg- och järnvägssektorn, sträckor som är i akut behov av upprustning eller nybyggnationer.
Det här, fru talman, var ett citat från Centerpartiets motion i våras. Då var vi väldigt positiva när vi recenserade regeringens satsning på den långsiktiga infrastrukturplanen fram till 2015. Det finns anledning att erinra om att vi från oppositionen inte alltid bara kritiserar och ifrågasätter. Vi var faktiskt väldigt berömmande från Centerpartiets sida i våras. I och för sig varnade vi i vår motion för att det inte var alldeles säkert att regeringen skulle orka med de utlovade satsningarna eftersom det fattades 66 miljarder kronor. Också regeringen själv varnade för att den nödvändiga höjningen av anslagen för att uppnå de planeringsramar som angavs kanske inte kunde klaras beroende på det statsfinansiella läget.
I Centerpartiets budgetmotion har vi anvisat 250 miljoner kronor mer än regeringen för år 2005, men inte heller det räcker naturligtvis för att klara alla de åtaganden som vi skulle önska att vi skulle klara.
Nu är vi alltså i december 2004, i slutet på det första året av denna långa planperiod, och tvingas dessvärre konstatera att planer och löften är en sak, men att det som verkligen blir genomfört är någonting helt annat. Nu blev det en 2-miljardersbrandkårsutryckning från regeringen för att försöka rädda bilindustrin i Trollhättan. Det var det som fällde en rad andra planer för några veckor sedan. För att finansiera krispaketet har nära 2 miljarder kronor tagits från 15 andra infrastrukturprojekt som har strukits eller flyttats fram. Det är naturligtvis en alldeles uppochnedvänd politik. Det drabbar viktiga sträckor på E 4, E 12, E 14, E 22, riksväg 26 och riksväg 50.
Satsningen på infrastruktur runt Trollhättan motiveras med syftet att ge bilindustrin i området bättre förutsättningar, och det är väldigt begripligt. Men jag förstår inte regeringens förkärlek för snabba omkastningar i de planer som redan satts upp och som har fastställts. Dessvärre är detta bara en bekräftelse på ett mönster som kunnat iakttas också i tidigare infrastrukturplaner som med facit i hand bara blivit fullföljda till ungefär hälften. Det är ett handlingsmönster som naturligtvis undergräver tilltron till långsiktigheten, tilltron till logiken och tilltron till hållfastheten i de statliga infrastrukturplanerna.
Näringsliv, regioner, kommuner och medborgare gör upp planer utifrån de förutsättningar som regering och riksdag beslutar om. När regeringen med inget varsel alls ändrar på planerna betyder det att man rycker undan förutsättningarna för alla dem som lokalt och regionalt utgått från att de beslutade planerna ska förverkligas.
Fru talman! Vi som var med på den sammankomst som ordnades i förra veckan av Svenskt flyg här i Stockholm fick lyssna till en svidande vidräkning med det planeringssystem och de modeller som vi har inom transportpolitiken och transportområdet. Även om det gick att invända mot delar av beskrivningen låg det också en hel del sanning i många av de brister som påpekades, bland annat hur lättsinnigt vi tar på de samhällsekonomiska beräkningar som görs innan olika projekt beslutas.
Därutöver har vi projekt som på underliga vägar smygs fram helt utanför all demokratisk kontroll. Ett sådant projekt som förefaller vara på gång igen är den så kallade Österleden runt Stockholm på den östra sidan. Den har varit på tal ett antal gånger tidigare men har dömts ut på samhällsekonomiska grunder men också på grund av den miljöskada som skulle bli följden, inte minst för nationalstadsparken här i staden. Ändå kunde vi för en månad sedan se hur Vägverket kallade till ett informationsmöte, och en förstudie är på gång. Starka lobbypåtryckningar har uppenbarligen fått Vägverket att damma av det här projektet igen i strid med allt vad officiella planer heter och i strid med vad också Stockholmsberedningen har sagt i sitt arbete.
Jag skulle gärna vilja fråga Karin Svensson Smith, Miljöpartiet och Socialdemokraterna hur ni ser på det här sättet att jobba, att man smyger fram projekt som egentligen är utdömda samhällsekonomiskt men där starka lobbygrupper verkar och där Vägverket böjer sig och sätter i gång ett arbete som så småningom möjligen kan ge resultat. Är det rimligt att göra på det här sättet och kanske kasta ännu mera grus i den planeringsmodell som vi redan har kritiserat för att man inte följer?
Fru talman! Elizabeth Nyström citerade vad Svenska Dagbladet i dag skrev om undermåliga vägar i södra Sverige. Det är lätt att instämma i att det finns alltför många dåliga vägar runtom i landet. Det har vi i Centerpartiet gjort ofta, och vi har också anvisat mera pengar för att rusta upp vägnätet. Sedan kan man diskutera om det är 17 miljarder, 15 miljarder eller hur mycket som är eftersatt underhåll.
Jag har hittat en intressant text, inte i "Svenskan" utan i Dagens Nyheter i dag. Det var på ledarsidan som Peter Wolodarski kritiserade transportmodellen och skrev att miljarderna rullar in i mörkret. Det handlade om hur förälskade vi är i tunnlar i det här landet och hur vi okritiskt pytsar in ett antal miljarder i dem. Det är Hallandsåsen, Södra länken och andra tunnlar. När Dagens Nyheter skriver på ledarplats att miljarderna rullar in i mörkret ligger det dessvärre en hel del sanning i det. Det är dessvärre ofta illa underbyggda projekt som börjar ticka pengar och som vi sedan känner oss bundna till. Hallandsåsen är kanske det mest skrämmande exemplet, där slutnotan blir något helt annat än vad det var tänkt från början.
Jag utgår från att vi inom trafikutskottet kan fortsätta vårt viktiga arbete med utvärdering och uppföljning och därmed successivt skapa bättre förutsättningar för att inte göra om dyrbara misstag av olika slag. Men jag medger gärna att även jag ibland misströstar när jag ser hur mycket maktpolitik i stället för sakunderlag och logik som ligger bakom inte bara stora infrastrukturbeslut utan också ställningstaganden inom försvaret, för att ta ett alldeles aktuellt exempel som möjligen är mycket värre än misstagen inom trafikområdet.
Dagens infrastruktursituation kräver enligt Centerpartiets uppfattning kraftfulla åtgärder för ett långsiktigt bättre väg- och järnvägsnät. Och när de nödvändiga satsningarna inte kan klaras med den traditionella syn på infrastrukturinvesteringar som regeringen har måste nya lösningar komma till stånd. Jag tänker på möjligheterna till alternativ finansiering. Centerpartiet har föreslagit en modell med ett infrastrukturbolag för alternativ finansiering för att pröva detta men noterar att regeringen i denna fråga blockeras av samarbetspartierna.
Fru talman! Talartiden är slut, står det på en lapp som jag får. Jag vill yrka bifall till reservation 4, som handlar om riksväg 45 och nödvändigheten av att gradera upp den till Europaväg. Jag vill också instämma i det tack till vårt kansli för ett gott jobb som flera andra talare har framfört före mig.