Fru talman! Det var ett lite lustigt inlägg som fö-
regående talare gjorde om framgång beroende på
vilken regering vi har. Jag kan konstatera att vi som
tur är har haft ganska få borgerliga regeringar under
1900-talet, men vi har haft väldigt många fina idrotts-
framgångar under hela seklet. Jag tror därför inte att
detta har någon som helst betydelse.
Det finns en stor enighet i Sveriges riksdag om
målen för idrottspolitiken, vilka slogs fast i proposi-
tionen En idrottspolitik för 2000-talet och som vi
sedan fastställde här i riksdagen.
En av de absolut viktigaste grundstenarna för hela
denna politik är att idrotten är en självständig rörelse
som vi politiker inte ska lägga oss i. Vi ska ange
målen när vi anslår pengar och medel till idrottsrörel-
sen. Men vi ska inte gå in och peta i detaljer. Man
måste utgå från att en självständig, stor och kompe-
tent idrottsrörelse kan ta tag i en rad frågor, även om
man ser att det finns brister, t.ex. när det gäller jäm-
ställdhet, integration och handikappidrott, osv. Jag
vill hävda att idrottsrörelsen gör väldigt mycket i
detta sammanhang. Sedan erkänner man själv att man
kan göra mer.
Därför är jag lite förvånad över att det finns mo-
tioner som går ut på att man ska stärka idrottsrörel-
sens självständiga ställning ytterligare. Men samtidigt
kan man i andra avseenden inte låta bli att kommente-
ra att man tycker att idrottsrörelsen ska göra si eller
så. Då går man faktiskt emot det som man tidigare
har sagt. Man kan t.ex. jämföra Folkpartiets syn att vi
ska anmoda idrottsrörelsen att framföra kritik mot
Kina därför att Kina fick olympiska spelen i Beijing
år 2008. Jag utgår från att idrottsrörelsen är så klok
att man på lämpligt sätt kommer att syna Kina myck-
et noggrant och att Kina lever upp till kravet på
mänskliga rättigheter, osv. långt före spelen och även
under själva spelen.
Det finns en rad olika länder som har fått olym-
piska spel under 1900-talet som man med facit i hand
skulle kunna ifrågasätta om det var rätt eller fel. Det
mest kända exemplet är väl Jesse Owens som vann en
massa distanser i löpning och längdhopp 1936 till
Adolf Hitlers stora förtvivlan. Det var kanske en
väldigt bra kritik mot synen på den ariska rasens
överlägsenhet. Det visade sig i verkligheten att det
inte var så när man tittade på de idrottsliga prestatio-
nerna.
Fru talman! Jag ska uppehålla mig vid reservation
4 som handlar om idrott, hälsa och fysisk rörelse.
Under 2001 pågick projektet Sätt Sverige i rörelse,
där Folkhälsoinstitutet och idrottsrörelsen var mycket
aktiva. Det framgår att det ska vara ett startskott på en
långsiktig satsning. Risken är dock att det blir en
engångssatsning och att framför allt vi politiker tyck-
er att det är jättebra att någon annan tar hand om detta
och att idrottsrörelsen ska se till att ungdomarna rör
sig på olika sätt. Det gör man också. Idrottsrörelsen är
den största folkrörelsen i Sverige. Väldigt många
vuxna och unga, kvinnor och män deltar i olika akti-
viteter. Men det är ungefär 30 % som står utanför.
Och det är då inte rimligt att vi säger att idrottsrörel-
sen ska ta hand om dem också. Idrottsrörelsen försö-
ker givetvis att dra till sig så många ungdomar och
äldre som möjligt. Men vi kan också bidra genom
olika förslag och åtgärder för att underlätta spontanid-
rott som inte behöver vara organiserad i något speci-
alidrottsförbund eller liknande.
Det betonas i idrottspropositionen att det som vi
politiker kan göra, inte minst ute i kommunerna, är att
i samband med att man bygger nya bostadsområden
och anlägger nya trafikleder och cykelvägar kan tän-
ka på att man underlättar den fysiska rörelsen. Det är
jättebra t.ex. om våra skolungdomar kan gå eller
cykla till skolan varje dag utan att riskera att bli på-
körda av bilar. I dag är det alltför många föräldrar
som tvingas att skjutsa sina barn till skolan därför att
de inte upplever skolvägen som säker. Det är bra om
skolgårdarna är utformade på ett sådant sätt att man
kan ägna sig åt olika fysiska aktiviteter utan att man
riskerar att någon glasruta i skolan ska gå sönder, osv.
För några månader sedan arrangerade idrottsklub-
ben här i riksdagen en dag då vi riksdagsledamöter
skulle gå i trappor i stället för att åka hiss. Jag vet att
en del lever upp till detta. Andra såg detta som ett
engångsjippo, att det kan vara trevligt att gå i trappor
en dag. Men det hjälper inte att göra det en dag, utan
vi ska göra det varje dag. Det är den målsättningen
som ska genomsyra hela synsättet.
Det är därför som vi i den här reservationen krä-
ver att vi ska bidra med att lägga fram goda exempel
och kunna medverka till att vi som politiker också ger
möjligheter till ett åtgärdsprogram som kompletterar
de åtgärder som redan vidtas inom idrottsrörelsen.
Det är alarmerande siffror som visar att inte minst
de unga blir allt mindre fysiskt aktiva. Hela samhället
inrättas mer eller mindre på ett sådant sätt att om man
inte vill röra på någon kroppsdel så slipper man. Man
kan sitta framför TV-n, datorn, TV-spelet. Man kan
trycka på dörröppnaren om man ska gå genom en
dörröppning i stället för att öppna dörren. Man kan
använda eltandborste, rulltrappor, hissar, osv. I prin-
cip behöver vi inte röra på oss. Men vi har en kropp
som har behov av fysisk aktivitet. Om vi inte använ-
der kroppen och fortsätter att inta lika mycket föda
som vi gjorde när vi var kroppsarbetare, skogshugga-
re, osv. så kommer vår kroppsvikt att öka om man ser
det generellt. Och vi ser stora problem med detta i
hela Västeuropa och för övrigt även i Kina, men där
har det helt andra orsaker att barnen blir tyngre och
tyngre.
En sak som jag tycker att vi ska trycka hårt på är
att vi ska försöka få bort kroppsfixeringen, om vi har
ett halvt kilos övervikt runt magen eller inte. Det
viktiga är faktiskt att vi har en god fysisk kapacitet.
Och forskningen visar att det är bättre att vi är något
överviktiga och tränade än att vi är jättesmala och
vackra enligt något slags definition i vissa tidningar
men aldrig rör på oss. Det är alltså en mycket större
ohälsorisk för dem som är smala och otränade än för
dem som är något överviktiga men tränade, och det
kan man faktiskt vara även om man inte håller den
exakta idealvikten.
Som en markering skulle jag önska att hela riks-
dagen kunde ställa sig bakom detta och inte lasta över
hela ansvaret för den fysiska rörelsen på idrottsrörel-
sen utan genom att stödja vår reservation 4 säga att vi
också har ett ansvar i vår politiska planering här i
riksdagen, i landstingen och ute i kommunerna.
Jag ska avsluta med att säga något om proffsbox-
ning, eftersom det togs upp. Jag tycker att det särskil-
da yttrandet är bra. Men det innebär att man slår in
öppna dörrar. Vi har nu äntligen tagit bort den döda
hand som har legat på denna fråga sedan 1970. Nu
finns det en utredning som ser över dessa frågor - alla
kampsporter och även boxningen. Jag tycker att det är
rimligt att man avvaktar resultatet av detta arbete och
inte säger att man tycker att man ska tillåta proffs-
boxning. Det kan man ju tycka, men vissa har tyckt
det i 30 år, men ingenting har hänt. Nu har vi äntligen
fått till stånd en utredning som möjligtvis kan belysa
dessa frågor sett till dagens kunskap. Utifrån den
kunskapen hoppas jag att vi kan fatta kloka beslut.