Fru talman! Jag kommer inte att nu yrka bifall till
den motion som vi har väckt och som behandlas i
föreliggande betänkande. Med hänsyn till
kammarens arbetssituation kommer jag i stället vid
voteringen att stödja vissa socialdemokratiska
reservationer.
Högskolepolitiken -- jag tänker då på
universitetsutbildning, forskningsverksamhet och
högskoleutbildning -- vad skall vi med den till i vårt
samhälle?
För oss i Vänsterpartiet är högskolepolitiken
integrerad i den samlade politiken -- i en politik
som syftar till en rättvis fördelning av samhällets
resurser, en ökad demokratisering av samhället
samt ökad jämställdhet och jämlikhet. Vi tror
nämligen att ett samhälle mår bättre ju mindre
sociala skillnader det kännetecknas av. Därför är
högskolepolitiken mycket viktig i det
sammanhanget.
Högskolepolitiken är viktig i ett
framtidsperspektiv, eftersom vi vet att vi går in i ett
alltmer komplicerat samhälle tekniskt och kanske
också kulturellt men även ekonomiskt -- i det
avseendet är det redan så -- och socialt.
Det behövs fördjupade kunskaper för att
människor skall kunna delta i den politiska
samhällsdebatten. Därför är det viktigt att vi också
får sådana personer att söka sig till högskolestudier
som kommer från miljöer där det kanske inte är en
tradition att välja akademiska utbildningar. Detta
ställer krav på högskolans sätt att visa sitt ansikte
utåt. Det ställer också krav på den högskolepolitik
som drivs från denna kammare men också från
regeringens sida.
Vi vill liksom Socialdemokraterna ha en ytterligare
expansion av högskoleplatserna. Vi har föreslagit
att ungefär 10 000 platser till vore rimligt att vi från
riksdagen erbjuder våra högskolor. Sedan låter vi
dem avgöra så att inte kvaliteten riskeras vid en
sådan expansion.
Vi står också inför andra problem.
Ungdomskullarna minskar framöver. Vi måste inse
att det leder till att vi står inför flaskhalsproblem.
Vi menar från Vänsterpartiets sida att det kanske
är dags att vi mer riktar blickarna mot grundskola
och gymnasieskola när vi diskuterar vilken
högskolepolitik vi skall föra framöver och vilken
omfattning som skall gälla.
Vi vill ha en likvärdig högskola, liksom vi vill ha en
likvärdig grundskola och gymnasieskola. Det är i
det här perspektivet som det också är viktigt att
lyfta in diskussionen om att försöka åstadkomma en
attitydförändring i samhället, så att studier mer och
mer jämställs med arbete.
Vi tycker att den politik som förs på högskolans
område i dag innebär dubbla budskap. Om man
skall kunna få en djup attitydförändring till
högskolestudier måste vi naturligtvis bryta den
sociala snedrekryteringen till högskolorna. Men vi
måste också se till att alla de som står utanför själva
verksamheten, alla de som är med och via
skattsedeln bestrider kostnaden för
högskoleutbildningen, kan dras med i debatten, i
diskussionen, i känslan för en utvecklad, utbyggd
och kvalitativt god högskoleutbildning.
Vi menar att när regeringen privatiserar på
högskolans område -- skapar stiftelser där man
framöver avhänder riksdagen allt tänkbart
demokratiskt inflytande, skapar stiftelsehögskolor
som betalas med skattemedel, med
pensionspengar, skapar privata högskolor -- är det
att ta ett steg tillbaka, att icke allmänneliggöra
högskolan. Det ligger en mycket viktig social signal
i den här utvecklingen. Den tror jag är olycklig om
vi politiskt skall kunna motivera ökat stöd, att vi
använder mer skattemedel framöver för att bygga
ut högskoleverksamheten, med allt vad den
innebär. Därför har vi från Vänsterpartiets sida
kraftigt kritiserat detta, och vi menar att det är fel
väg att gå.
Vi tror också att det var fel väg att gå när man lade
ned UHÄ. Nu har vi fått rätt. Vi sade: Detta är fel.
I och för sig kanske UHÄ kan bantas litet grand och
vi kan lägga ut mer beslutsrättigheter på de enskilda
högskolorna, men det behövs ett gemensamt
centralt verk för att sköta en nationell
högskolepolitik.
Nu visar det sig t.ex. i den tilläggsbudget som
kammaren skall behandla snart att vi fick rätt. Det
blev dyrare att splittra den centrala
myndighetsstrukturen. Därför har vi föreslagit att
man borde utreda möjligheterna att upprätta ett
studentverk. Det är det arbetsnamn vi har gett det.
Det skulle jobba både mot högskolorna och med
högskolorna, mot studenterna och med
studenterna.
Den decentraliseringsiver som vi har sett har också
lett till problem och många knepigheter för
studenter, tycker jag. Det visar kanske -- ni får
ursäkta litet -- att tanken bakom de beslut som har
fattats här i riksdagen inte har nått ut riktigt
ordentligt till högskolorna. Jag kan t.ex. inte förstå
varför jag skall få extra poäng för att jag i första
hand söker till en läkarutbildning på en viss ort där
man utbildar läkare. Det gör väl inte mig mer
kvalificerad att bli läkare att jag råkar söka en viss
geografisk utbildningsort i första hand. Det kan jag
inte förstå riktigt.
Det har också visat sig att man ute på högskolorna
inte känner till de kvalifikationer och den
kompetens som unga studerande kämpar till sig när
de går olika gymnasieutbildningar. De vet inte att
de har allmän behörighet till högskoleutbildning
när de går de treåriga gymnasieutbildningarna. Det
finns mycket att göra på studie- och
yrkesvägledningens område, både på
högskolesidan och naturligtvis lägre ned i
utbildningsväsendet.
Det pratas ofta om konkurrens, om incitament för
att man skall bli bättre från högskolans sida. Jag
tror inte att man kan driva konkurrenstänkandet
alltför långt i de här sammanhangen. Jag tror att det
förr eller senare övergår till en kostnad. Jag tror att
det kanske är dags att vända debatten och säga:
Hur kan vi öka effektiviteten, hur kan vi förbättra
kvaliteten genom att ge incitament för ökad
samverkan mellan högskolorna? Det ligger också
inom själva högskolan. Man kanske skulle titta litet
grand på detta och ge incitament, som det heter
med ett fint ord, för att högskolorna skulle arbeta
mer aktivt med jämställdhetsinsatser. Vi har
föreslagit att det när en högskola når bra resultat
när det gäller jämställdheten, borde kunna
återspeglas i ett resurstilldelningssystem. Vi kan
återkomma till den debatten senare här i
kammaren.
De små och medelstora högskolorna spelar en
viktig roll i vår samlade högskolepolitik. Vi har i
tolv års tid i denna kammare föreslagit fasta
forskningsresurser för de små och medelstora
högskolorna. De har varit kvalificerade för detta
under en rad av år. Jag förstår inte varifrån detta
motstånd kommer. Det finns företrädare för den
här ståndpunkten i vartenda politiskt parti i den här
kammaren. I valrörelsen får vi säkert höra allihop
prata sig varma -- åtminstone om de är på ort och
ställe -- för fasta forskningsresurser. Men på något
ställe gör alltså den politiska processen halt. Jag
kan inte göra någon annan tolkning än att detta
måste bero på att kamphästarna från de stora
universitetsorterna fortfarande har ett alltför stort
inflytande i Utbildningsdepartementet. Det måste
bero på det.
Vi måste skapa fler doktorandtjänster för att få en
ökad genomströmning genom forskningssystemet,
se till så att vi får en ökad försörjning av lärare --
både lektorstjänster på gymnasienivå och fler
lärare i högskolan.
Vi vill utreda förutsättningarna för en ny teknisk
högskola. Det är nödvändigt. Det behöver inte vara
en ny enhet som skall byggas upp på någon slätt
någonstans. Den kan anta karaktären, menar vi, av
att man bygger ut den tekniska utbildningen på ett
par tre befintliga högskolor som i dag inte har
teknisk fakultet. Vi är öppna för alla möjligheter
bara de får karaktären, volymen, omfånget av en
ny teknisk högskola.
Vi vill öka forskningsanknytningen, inte bara när
det gäller småföretagsamheten. Vi vill också öka
forskningsanknytningen mellan högskola och
offentliga institutioner. Vi vill öka satsningen när
det gäller forskningen med inriktning på
tjänstesektorn. De här två politiska förslagen
hänger ihop, eftersom vi menar att en inte
oväsentlig exportinkomst för svensk del framöver
kan vara just tjänsteproduktion. Därmed har vi
visat att vår utbildnings- och högskolepolitik också
innehåller en del näringspolitik.
Fru talman! Det skulle gå att prata mycket om
detta. Jag skulle vilja att vi framöver fick en chans
att bryta våra politiska åsikter om vad vi vill med
högskolepolitiken, kanske inte enbart diskutera de
isolerade förslagen utan ha en framtidsdebatt.